( Dikt som jag skrev för några år sedan, antagligen nån gång under 06, kanske möjligen slutet av 05.)

Tunga moln täcker ett himlavalv utan början och utan slut ovan detta ändlösa gråa landskap. Bara sten och döda grästuvor så långt ögat når. Tysta skrik rullar över denna vildmark, denna plats mellan ljus och mörker. Ett kungarike där endast ett hjärta slår och ord uttalas utan att någonsin höras.

Inget ljus tränger igenom molntäcket, men mörkret finner ej tillträde för det finns inga väggar här. Det finns ingen väg som leder härifrån, ingen frizon undan vyerna där det aldrig regnar, den stormen aldrig släpps fri, men dess vrede äter upp allt syre.

I tystnaden växer riket av gråa nyanser sig starkt, i ödsligheten räcker den mig sin krona. 

Här finns varken värme eller kyla. Här är man bortom fasan, bortom vreden. Det enda som återstår är ett bottenlöst sår som aldrig blöder och aldrig läker.

Dessa skärande skrik som ekar över taggiga berg och över öde dalar men aldrig hörs. Jag blundar och är där, en glimt inåt i tysnaden, i stillheten då ingenting finns och ingenting är.

Tiden har gått så fort. Hösten har tagit vår nordliga avkrok av världen i besittning. Svårt att föreställa sig att jag för blott några veckor sedan tittade ut från vardagsrumsfönstret och betraktade de fortfarande gröna trädkronorna och försökte föreställa mig de gula och röda höstlöven som snart skulle komma. Nu är det glest mellan löven där ute som är mera åt det gulbruna hållet. Marken under träden är ett vackert mångfärgat täcke där katterna far runt och drar upp små virvelvindar av löv. Solen sänker sig tidigt ned över horisonten i rosa och blått med strimmor av guld över hustaken. Kylan drar in och får naturen att stelna till i chock innan den härdar sig, gamla slitna sköna koftor letas nu fram från sina gömmor. Ångande koppar av sött te väntar under dessa frusna kvällar när natthimlen lyses upp av tusen gyllene punkter och vackra dimslöjor letar sig fram över tomma gator och parkeringsplatser. Det är nu prydnadslamporna tänds i fönstren, en tröst när kvällen är svart och andedräkten står som små moln omkring dom som är ute. Men trots kylan så har hösten sin charm, den är full av färger, jordnära färger och söta dofter i den tidiga frasiga morgonluften. Det är årstiden då man av någon anledning minns barndomens sagor om tomtar och troll och häxor. När tanken på en öppen eld är förunderlig sentimentalt tröstingivande. Det är dags för höstlöv och koftor.