Katt-drottningen

Inlägg publicerade under kategorin poesi/noveller

Av Monica - 8 augusti 2013 14:41

 

 

Kapitel 4


Att företa sig den långa resan dit upp och be om en audiens hade visserligen varit Saras förslag, fast nu när hon fått tid att tänka efter så anade hon att det egentligen varit Fru Ingeborgs idé och att hon själv oanandes gått i den fälla prästfrun lagt. Nu var det överståndet i alla fall. Det var en hel del hushållsarbete som blivit eftersatt under de två dagar hon varit borta, så när hon väl klätt om tog hon itu med sysslorna med en oroande frenesi. Pigan Malin var lite ställd inför denna virvelvind som for fram i gårdshus och ladugård, men de behövde all extra arbetslust som fanns nu när husbonden låg sjuk, så hon lät sig inte bekymras alltför mycket.

Två dagar tidigare hade Sara stått inne i storstugan, med ryckiga oroliga rörelser hade hon strukit med händerna över kjolen och rättat till huvuddoket. En omisskännlig doft av lavendel hängde tungt kvar i kläderna, trots att de hängt ute och luftats. Att lägga ned små knippen med torkad lavendel i klädkistan var ett säkert sätt att se till så sällan använda kläder inte blev malätna, men kläderna doftade skarpt av lavendel efter lång tids förvaring. Hon hade hållit noga koll så Brita satt lydigt kvar på bänken och inte sprang runt och drog på sig smutsfläckar. De var båda klädda i det bästa de hade. Malin hade muttrande stressat runt mellan gårdshuset och ladugården, nu när husbonden låg sjuk så fick hon arbeta hårt både ute och inne och hade därför inte tid att hålla ett öga på Brita, så Sara fick ta henne med sig. Pigan var allt annat än glad över att lämnas ensam med hela gården och när man hörde hennes ilskna mumlanden så kunde man nästan tro att husbonden hade sig själv att skylla för att han blivit nedslagen och nedvält i ett dike och att Sara nu förberedde sig för någon slags nöjesresa.

När prästfrun morgonen efter katastrofen körde in på gårdsplanen så hade husbonden ännu inte dykt upp och när Sara gick ut och hälsade henne välkommen så hade tanken ännu inte slagit henne att något kunde ha hänt honom. Det var med viss lättnad hon hälsade prästfrun välkommen, för var det någon som hade koll på allting som hände och skedde i bygden så var det hon. Fru Ingeborg slog sig ned vid bordet och Sara erbjöd henne något att dricka.

- Just nu sitter min make vid en dödsbädd nere i Backstugan, berättade Fru Ingeborg när Sara räckte henne bägaren med svagöl.

- Jag ska be en bön för Fru Estrids själ, svarade Sara.

Redan när Sara var barn hade bygdens få backstugor börjat överges, för dessa jordlösa var möjligheterna få när oår lades på oår och svälten tog struptag också i de mer välbeställda gårdar. Nu fanns det bara två backstugor kvar som användes. Den ena kallades för Gamla Mys stuga och Gamla My hade sin försörjning tryggad som jordemor och den man gick till med diverse krämpor, den andra lilla stugan där änkan Estrid och hennes sondotter Beda bodde kallades helt enkelt för Backstugan. Gamla Estrid gick runt i bygden och utförde diverse sysslor i utbyte mot lite mat eller ett slitet klädesplagg, det var nu inte mycket den gamla orkade med utan det lilla hon fick för att hålla ett öga på höns och småbarn var förklädda allmosor.

Sara hade först haft tankarna på att låta stackars Beda gå som piga i huset, men hennes make hade tyckt att Sara som var ung och rask inte behövde en piga till hjälp, Lotta var ju efterallt gammal nog att kunna hjälpa till. Sara undlät att påpeka det att Lotta inte var till någon hjälp för någon, för hon visste att husbonden var förvånansvärt blind för flickans alla fel och brister och blev mäkta uppretad om någon påpekade dem för honom. Det var först när Sara blev havande som det blev annat ljud i skällan, då kunde det behövas en piga helt plötsligt, trots att det därigenom blev en mun till att mätta. Hon hade blivit lättad först, en piga skulle underlätta mycket, men sedan när hon började fundera lite närmare på saken så blev hon istället betänksam, i alla fall när det gällde att städsla Beda som piga. Sara såg sig själv i den fattiga flickan och hon mindes bittert sin egen tid som piga i huset.

Hon hade varit yngre än Beda när hon kom som lillpiga till gården och de första åren hade hon funnit sig väl till rätta, bondmoran var till en början både vänlig och glad och väldigt mån om att lillpigan fick en klick smör till gröten och en rejäl brödbit att doppa i soppan eller i surmjölken. Men bara något år efter att hon gått till altarstenen så förändrades saker och ting. Hon blev gradvis medveten om att husbondens blick ofta dröjde sig kvar vid henne, helt plötsligt började han göra sig ursäkter för att prata med henne. Hans hand kunde dröja sig kvar vid hennes arm eller axel medan han ställde en fråga som hon visste att han kunde svaret på. Alltihop fick henne att känna sig obehaglig till mods. Sedan en natt vaknade hon till och insåg att husbonden stod och såg på henne medan hon sov. Sara knep ihop ögonen och låssades sova men kikade genom ögonfransarna då och då och såg att han stod kvar. Samtidigt blev hennes husmor mer och mer kylig och tillslut direkt ovänlig.

Nästa gång Sara hade lite tid till övers så hälsade hon på hemma i torpet, hon berättade för sin mor om sina bekymmer och när modern förstod vart samtalet led så avbröt hon henne för att fösa ut alla småsyskonen ur stugan. Detta var inget som lämpade sig för deras öron. Sedan fick Sara berätta och när hon var klar drog den gamla kvinnan en lättad suck. Sara förstod att hon fruktat något betydligt värre. Modern greppade hennes hand i sin och kramade den tröstande, de sorgsna ögonen såg beklagande in i dotterns. Sara visste att hennes mor helst av allt skulle ha velat att hon lämnade gården och kom hem och det var vad Sara helst av allt ville höra också, men de visste båda två att det inte gick. När modern väl öppnade munnen så sa hon bara det att bonden säkert skulle hålla sig i skinnet.

- Tror mor verkligen det? Frågade Sara.

- Din far är kanske bara en enkel torpare, men han är väldigt aktad i allas ögon och vi får inte glömma att han är god vän med Herr Benedikt.

Sara nickade fundersamt. Inte ens en bonde som äger sitt eget hemman skulle våga stöta sig med prästen. Hoppades hon i alla fall.

Sara hade ärvt sitt vackra röda hår ifrån sin mor, fast moderns hår var numera snarare grått än rött och det hade tunnats ut en hel del. Det var inte bara svälten som låg bakom att modern åldrats i förtid, alldeles för många barnafödslar och ett hem proppfullt med barn hade slitit ut vad som en gång varit en storslagen skönhet och lämnat kvar en tunn benig gumma. Sara hade åtta syskon som alla fötts med en stark livsvilja och den stora turen att överleva alla de sjukdomar och olyckor som skördar sin del i de flesta syskonskaror. Vilket också betydde att i det lilla torpet var de desto flera som skulle dela på det lilla som fanns.

Sara drog sig kvar så länge hon kunde hemmavid, men tillslut var hon tvungen att gå.

Några dagar senare körde Herr Benedikts gamla knaggliga kärra in på gårdsplanen och prästen stannade till en stund för att småprata med husbondfolket, han förhörde sig om hur det stod till på gården och frågade särskilt om Sara. Nämnde att hans hustru varit den som höll Sara när hon döptes och att flickan därför var som en dotter för dem båda.

Sara hade inte varit där när han kom på besök, efter morgonsysslorna hade hon och Lotta skickats ut i skogen för att plocka lingon, men från det hon hörde efteråt så var hon säker på att hennes samtal hemma på torpet funnit sin väg ned till prästgården.

Det hade varit den tiden på året då man skickade ut barnen att plocka lingon, men eftersom Lotta inte verkade förstå att hon skulle lägga bären i korgen och inte i sin egen mun så blev det Sara som fick sköta den sysslan. Lotta skickades med så det i alla fall såg ut som att flickan var till någon nytta för sina stackars föräldrar. När de återvände så stod bondmoran ute på gårdsplanen, hon hade uppenbarligen hållit utkik efter dem och det syntes lång väg att det fanns en uppdämd ilska inom henne. Sara förstod att hon var i onåd på något sätt. Lotta förstod det också, för över hennes lingonfläckiga ansikte spred sig ett stort skadeglatt flin. Bondmoran spottade hätskt ur sig:

- Värst vad alla har ditt väl o ve i åtanke, lät på Herr Benedikt så man nästan kunnat tro att du var prästdottern och inte en vanlig torparunge. Undrar allt om far din är medveten om hur kär hans gode vän prästen håller hans hustrus yngel?

Sara blev kall inombords, inte bara över den gemena antydan i orden, utan blicken i bondmorans ögon. Det var tusen vassa nålar riktade åt hennes håll i de där mörka små gluggarna. Bondmoran hade kanske varit kylig och ovänlig de senaste veckorna, men detta var något helt annat. Sara antog att hennes dagar på gården var räknade och hon gick och väntade på att bli tillsagd att ge sig av. Men hela hösten gick och trots att hon hade bondmorans missnöjda och grälsjuka blickar på sig så blev hon inte tillsagd att lämna gården. Den vintern blev bondmoran havande, Sara hade hoppats att det skulle få henne att bli mildare till sinnet, men istället började hon nypa till och luggas när hon fick för sig att Sara inte var snabb eller noggrann nog. Den enda förklaringen hon kunde se var att husbonden inte tillät sin hustru att sända bort henne och att hon då istället försökte få Sara att själv ge sig av.

Sedan kom sommaren, med sin stekande hetta som hotade att förgöra allting som växte ute på åkrarna och alla böner i bygden rörde sig om regn. Men inte Saras böner. Bondmoran hade genomgått en radikal förändring under våren och försommaren, magen var stor och rund men resten av henne hade tunnats ut och torkat ihop. Något som etsat sig fast i Saras minne var dödskallegrimasen över det grågulbleka avmagrade ansiktet, som när ett rovdjur visar tänderna innan den tänker hugga. Gamla My hade gett stränga order om att bondmoran skulle vara sängliggande och Sara var tacksam för allt arbete som var utomhus på sommaren, så hon slapp se och höra vad som mer och mer liknade en osalig ande ifrån fel sida om kyrkogårdsmuren. Mot slutet verkade bondmorans galna misstankar helt fått henne att strunta i livet hon bar på, för hon lämnade sin sjuksäng och drog ut för att leta upp Sara, tungt lutad mot sin käpp, endast iklädd undersärk och utan huvuddok, med brinnande galna ögon.

Sara ryste till och sköt bittert undan minnena. Det var över tre år sedan bondmoran dött nu, hon förblödde när Brita föddes. Sara som var allt annat än nöjd över den lott hon fått i livet fann ändå lite tröst i tanken på att bondmoran nere i helvettet, för det var självklart där hon hamnat, tittade upp och såg att Sara tagit hennes plats och bar på ett barn som, om det var en son, skulle bli arvingen till gården.

Hon insåg att hon skulle ha oroat sig för stackars Beda om hon låtit flickan gå som piga på gården, en backstugeunge utan andra släktingar än en gammal tiggande änka var i princip rättslös. Då valde hon hellre någon som var lite äldre och hade råg i ryggen och skinn på näsan och som vuxit upp på en gedigen gård och därmed hade gedigna släktingar. 

Fru Ingeborg berättade vilka som blivit tagna, Sara hade redan gissat sig till vilka dem var. Ylgarv var litet och alla kände alla.  

- Synd att Estrids tös inte var redo förrän nu. Hade det varit i fjor så hade gläntan stått tom, sade Fru Ingeborg.

Sara lade märke till hur väldigt gammal och skör prästfrun såg ut, hon var annars väldigt pigg och kry för sin höga ålder. Hon hade inte sin svarta sidenhätta på sig, såg Sara bekymrat. Sidenhättan var den bröllopsgåva som Herr Benedikt hade med sig när han anlände till Ylgarv som ung präst, till den prästdotter som kom med pastoratet. Hon hade alltid hättan på sig när hon var i kyrkan eller gick på besök. Nu satt hon här med huvuddoket på sig som hon hade till vardags hemma på prästgården. Ett tecken på hur orolig hon var.

Fru Ingeborg sa med plågad ton:

- Det var just detta min käre make var rädd för… nu får vi alla be till Vår Herre att dessa fina herrar ifrån Stockholm förstår att allt detta bara är en fråga om vidskepelse.

Sara nickade allvarsamt vid hennes ord. Hon kände ett sting av skuld inombords, hon kunde inte hjälpa att tanken låg där och grodde i bakhuvudet, hur skönt det skulle vara om hon slapp ha Lotta att vaka på. Slippa hålla koll så flickan inte stal i visthusboden, eller drack upp svagölet eller stal ägg och gjorde gud vet vad med dem. Men givetvis ville hon inte bli av med henne på det här sättet! Hon tog sig samman och sa:

- Det var inte så länge sedan jag själv stod där i sommarnatten, vad kan det vara…? Fem eller sex somrar sedan? Hade det hänt då så hade det varit jag som förts upp till slottet.

Fru Ingeborg nickade och sa sedan:

- Min stackars far fick fyra döttrar, fyra prästdöttrar som ju borde veta bättre. Han var benhård på att inga av oss flickor skulle smita ut till gläntan när det blev dags, men nog lyckades vi med det. Alla visste ju att den som inte gick dit fick olycka över sig och sedan var det också ett sätt att knäppa vår stränge far på näsan.

Sara var inte förvånad över att höra det. Alla ungmör i Ylgarv gick till altarstenen. Till och med prästdöttrar. Det var helt enkelt så det var.

- Men nu är jag gammal och har mer förstånd och förstår att det bara är vidskepelse alltihop. Om det bara gick att förklara för herrskapet Nilhamarr att det inte är en fråga om trolldom? På något sätt?

- Varför går det inte bara att åka upp dit och prata med dem? Frågade Sara.

- Man kan inte bara gå på besök så där, hos sådana som dem, man får be om en audiens och då är det inte ens säkert att de tar emot. Det är inte som att besöka en av granngårdarna.

- Men att be om en audiens? Är det annorlunda?

- En aning, men om ni nu verkligen vill så följer jag förstås gärna med er, en eller två av de andra berörda fruarna vill nog också följa med. Jag skulle tro att vi nog får hålla vårt sällskap litet och … välartat.

Sara hade inte menat att hon personligen ville bege sig dit upp, faktum var att tanken skrämde henne, men hon kunde inte gärna vägra.

- Det var ett väldigt bra förslag ni kom med. Sade Fru Ingeborg och log nöjt mot henne.

Framåt middagstid kom en torparpojke springande och meddelade att hans far fiskat upp hennes make ur ett dike. Hon fick berättat för sig att han var fruktansvärt sjuk, kanske döende. Sara och Malin hjälptes åt med seldon och oxe och kärra. Hon bad torparpojken passa Brita medan de gav sig iväg och ställde fram lite bröd och surmjölk till dem båda. Malin höll i tyglarna och smackade på oxen att gå fortare.

- Husmor ska inte oroa sig. Det är säkert inte så illa med husbonden, sa Malin uppmuntrande.

Sara nickade kort åt henne. Hon visste bättre än att förklara för pigan att hon inte vågade underhålla sådana fåfänga tankar. När de kom fram till torpet så hjälptes några gamlingar åt med att bära hennes make till kärran, han hängde lealös mellan dem, blek och grå under ögonen. De lade honom på sidan och varnade Sara och Malin för att låta honom rulla över på rygg, han kräktes fortfarande då och då och kunde lätt kvävas i så fall.

- Det ser inte bra ut för honom, sa en av de gamla männen med en bistert beklagande min.

Sara nickade kort vid hans ord.

Hon satt där bak med honom i kärran och Malin körde, han började vakna till av den skakande vagnen och grymtade av smärta och mådde illa. Men hon märkte att han inte var riktigt medvetande. Väl hemma så lyckades de med torparpojkens hjälp på något sätt få in honom i storstugan och ned i sängen.

Den natten lade hon sig att sova på bänken hos Brita, hennes make yrade, kräktes och var dyngsur av svett, hon kunde inte stå ut med stanken. Hon låg där och stirrade ut i mörkret. Jag vågar inte hoppas, tänkte hon. Det var som en stilla bön hon upprepade om och om igen i mörkret. Jag vågar inte hoppas.

Sedan hade dagarna gått fort, alldeles för fort och innan hon visste ordet av så var det dags att resa upp till slottet med de andra fruarna.

Sara rättade till huvuddoket, sträckte på sig och tog Britas hand i sin och gick ut. Vagnen stod redan och väntade utanför, det var Herr Benedikts gamla knaggliga vagn såg hon. Det var ett stående skämt i bygden att Herr Benedikt alltid stod vid vägkanten med sin gamla fallfärdiga vagn halvvägs nere i ett dike och drängen på knä, reparerande ett av hjulen.

Prästfrun och två andra fruar satt och väntade på henne, drängen lyfte upp Brita i vagnen och gav sedan Sara en stödjande arm till hjälp. Hon gav honom ett matt leende och hennes bror log uppmuntrande tillbaks mot henne.

- Det här klarar du fint, sa han lågt.

Drängen, hennes äldste bror Halvard, hoppade sedan vigt upp på kuskbocken. När Herr Benedikts förre dräng dog i bröstfebern så hade det bara varit naturligt att han sökte en ny i sin gode vän Haralds stora barnaskara. Sara slog sig ned bland de andra fruarna och kände doften av lavendel ifrån deras kläder, de var också klädda i det bästa de hade. Prästfrun satt med Brita i knäet och verkade fullständigt nöjd med det arrangemanget.

- Tror ni att de kommer att lyssna? Frågade Fru Gudrun.

Fru Gudrun satt på bänken mittemot och såg oroligt mot Sara, blek och rödgråten. Hur ska jag veta det? Tänkte hon, men tvingade fram ett uppmuntrande leende.

- Vi kan inte göra mer än att försöka få dem att förstå, sa hon.

Fru Gudrun nickade allvarsamt, hon var sjuk av oro för dottern Anna. Bredvid henne satt Fru Ingrid. Sara såg att längst ned på kvinnans svarta kjol fanns små vita fläckar vid kjolkanten, där tyget antagligen svept över golvet i kvarnen. Fru Ingrid var hustru till Ylgarvs mjölnare, fast för tillfället var han ute i kriget och hans hustru skötte kvarnen och den lilla gården alldeles ensam. Sara kastade en blick mot Fru Ingrids runda ansikte med de rödgråtna blå ögonen och den lilla blonda locken som alltid verkade smita fram i pannan under huvuddoket. Sara hatade att hon skamligt nog var avundsjuk på Fru Ingrid som mycket väl redan kunde vara änka.

Vagnen tog sig i sävlig takt fram genom täta skogar och öppna åkrar och frodiga ängsmarker, förmiddagens svalka låg fortfarande över dem och allt eftersom det blev varmare så steg sommarens rika dofter runtomkring. Färden började gå mera uppåt i landskapet och mer och mer började tall och björk och gran få svårare att ta sig upp för berget sidor. Sara hade ganska fort fått ont i ryggen under färden, att sitta på en hård bänk i en skakande vagn var inte det bästa för en höggravid kvinna, men hon bet ihop och tänkte att det var hennes plikt att genomlida resan, hennes plikt som husmor att tala för dem i hennes hushåll, vad hon än tyckte om personen i fråga.

Brita började bli gnällig och Fru Ingeborg lämnade tillbaka henne till Sara som inte riktigt visste vad hon skulle göra då det inte fanns plats i hennes knä, men Fru Gudrun plockade upp flickan till sig istället och småpratade med henne.

Både Fru Gudrun och Fru Ingrid klagade över värmen och Sara kunde inte annat än hålla med. De hade tidigare velat ta en paus i skuggan men Fru Ingeborg hade skyndat på, envisats med att de kunde ta en paus när de väl tagit sig upp på berget, men nu insåg dem att det där uppe inte fanns någon direkt skugga att tala om. Lukten från jord och borttvinande träd steg i sommarhettan och ju högre upp de kom desto magrare blev jorden och desto mindre växte det. När de äntligen framåt den tidiga eftermiddagen nådde slottet så fanns det inte mycket annat än torrt gräs och enstaka låga taggiga buskar runt omkring, men de uppskjutande klipporna gav illusionen av att landskapet inte var så öppet. Solen låg obarmhärtigt på och sänkte sin hetta ned i berget och över de resande.

Hon upplevde det som att smärta tagit upp all plats som fanns inombords, ryggen var en enda stor stel knut och benen dunkade och hade svullnat så mycket i sommarhettan att hon var rädd att skinnet skulle spricka. Skorna kändes för små, men hon vågade inte ta dem av sig för då skulle dem kanske inte gå att få på igen. Sara hade aldrig varit så högt uppe i berget förut att hon sett de knivskarpa klipporna, hon såg nu upp mot muren som bergsklipporna skar sin väg upp igenom och ryste till. Men hon var inte förmögen att ge något av detta mer än en flyktig tanke för det fanns bara en enda tanke i hennes uttorkade smärtfyllda hjärna, att lämna vagnen.

De fick vänta länge i porten och när den väl öppnades och de två knektarna som stod vakt gjorde tecken till dem att köra igenom så var hon nära att gråta av trötthet och smärta. En knekt kom dem till mötes och gjorde tecken åt drängen att köra vagnen åt vänster längst med muren, nästan direkt såg de en låg gammal sliten byggnad som uppenbarligen var en ladugård. Den låg rygg i rygg med muren och såg nästan ut som om den hukade sig i dess skugga. Där stannade vagnen och knekten var snabbt framme innan hennes bror ens hunnit ned från kuskbocken. Knekten sträckte fram sin arm till stöd åt Sara som var först uppe och på väg ned. När hon hade fast mark under fötterna igen så drog hon lättat efter andan och sträckte på ryggen, sedan kastade hon en blick upp mot knekten och hela världen gungade till. Smärtan försvann. Hon insåg att hon nesligt nog stirrade, men kunde trots det inte titta bort. Han blinkade käckt åt henne i nästa stund och hon kände hur hennes kinder blev illröda. Sara slet skamset bort blicken och han vände sig om och erbjöd sin stödjande arm till prästfrun.

När de alla kommit ur vagnen så visade han dem in på slottet, hon kunde inte låta bli att snegla mot honom då och då. Eftermiddagssolen fick trådar av guld att framträda i det lockiga ljusbruna håret och ansiktet som hon fick en skymt av då och då där han gick en bit framför henne var fängslande stiligt. Hennes hjärta slog hårt och fort och det var inte bara pågrund av utmattningen efter den långa jobbiga resan.

Inne på slottet stängdes den brännheta solen ute och lindrande svalka föll över henne, en tjänstekvinna hälsade dem välkomna, hon var till åren komna men verkade frisk och robust. Knekten försvann ut på borggården igen och Sara kunde inte låta bli att snegla mot honom då han gick förbi henne. Tjänstekvinnan ledde dem upp för en trappa och in i en kort korridor, de visades in i ett rum där Sara först inte såg något annat än de bägare med honungsdricka som de erbjöds att släcka törsten med. Hon satte bägaren till läpparna men hejdade sig, Brita måste få först, Sara var så fruktansvärt törstig att hon kanske inte skulle kunna hejda sig när hon väl började dricka. Så hon lät flickan dricka hälften och sedan drack hon upp resten själv. Tjänstekvinnan var snabbt framme och fyllde på Saras bägare, det fanns medlidande i kvinnans ögon och Sara antog att hon såg lika slut ut efter resan som hon kände sig.

- Får jag föreslå att lillflickan följer med mig till kokhuset tills ni är klara här, detta är kanske inte rätta platsen för ett barn när så allvarliga ting ska dryftas, sa kvinnan.

Sara nickade till svar, men det var inte Sara tjänstekvinnan såg mot utan slottsherren. Han svarade bifallande:

- Jag är säker på att kokerskan kan ordna fram lite bröd ni kan doppa i svagöl åt henne.

Tjänstekvinnan satte sig ned på knä framför lilla Brita och frågade med ett stort leende om hon var hungrig. Lilla Brita nickade ivrigt och kvinnan lyfte upp henne och bar iväg med henne.

- Slå er ned, sa slottsherren och gjorde en gest åt de stolar som stod tomma.

Det korrekta hade varit att underdånigt stå upp med blicken i golvet framför högborna själar som dessa, inte sitta ned mitt ibland dem, men Sara slog sig tacksamt ned, liksom de andra fruarna. Hennes händer låg hårt sammanknutna i knäet och spänningen gick upp i armar och axlar. Hon gjorde flera ansatser att slappna av, men satt som på nålar. Hon var alldeles för utmattad för att sätta ord på tanken som låg och grodde i hennes bakhuvud, en varnande intuitiv känsla. En misstanke om att man möjligen försökte få fram en förtrolig stämning i det lilla rummet, med alla sittande så nära inpå varandra. Hon kände att hon började kvickna till lite, antagligen var det svalkan inomhus och drickan som gjort sitt till. Hon lade märke till den konstnärligt snidade stolen hon satt på, den mjuka stoppade dynan. Med förundring landade hennes blick sedan på glaset i fönstret, det var färgat såg hon och undrade förbryllat för sig själv hur man kunde få fram mönstret och färgerna i glaset. Sedan hade hon dessa högborna herrar och deras förfinade hustrur så nära inpå sig, deras kläder så färgstarka och deras skjortor och krås och spetsar så bländande vita. Deras ansikten förtroligt vänliga. För vänliga.

Hon insåg sedan att Fru Ingeborg talade och det hade hon gjort en god stund, intensivt och enträget, men Sara hade inte lyssnat. Hon hade svårt till och med nu att ta till sig orden.

- …men i grund och botten är vi i Ylgarv gudfruktiga, goda och hedliga människor…

Prästfrun sträckte på sig där hon satt och avslutade sitt lilla tal med att säga att de kommit först och främst för att tala för sina egna anförvanter, men också för alla bygdens döttrar. Att det hela varit ett gruvligt missförstånd, en opassande sed och visserligen vidskepelse när det var som värst, men trots det helt utan något som helst illvilligt uppsåt.

- Ni då, Fru Sara? Ni är också säker på att er dotter är oskyldig till trolldomsanklagelserna?

Sara tittade upp mot biskopen. Utan att hon ville det så slank orden över hennes läppar:

- Lotta är min makes dotter, inte min.

Tonen avslöjade precis vad hon tyckte om flickan. Prästfrun gav henne ett förvånat och oroat ögonkast, den gamla sträckte sig sedan fram och lade sin hand över Saras arm och kramade till, till synes en gest av omtanke, men Sara skulle tro att de höga herrarna också tolkade in varningen Fru Ingeborg lade i den.

- Resan hit upp var inte lätt i Fru Saras tillstånd, sade den gamla snabbt.

- Nej, det kan jag gott tro. En så långt gången kvinna borde inte skumpa runt i en vagn och absolut inte i den här obarmhärtiga värmen, sade biskopsfrun och skakade ogillande på huvudet.

- Hon var självklart orolig för sin makes dotter, påpekade prästfrun och gav dem alla ett sorgset leende och fortsatte sedan tala:

- Lotta är som ett stort barn, en aning sinneslö och som jag förstått en hel del bekymmer, men totalt harmlös i alla bemärkelser.

- Är det er uppfattning också, Fru Sara? Frågade Herr Ericci.

Sara gjorde en kraftansträngning att ta sig samman, hon var chockad över vad hon sagt och tonen hon sagt det med. Men hon visste att hon måste ta sig samman och tanken slog henne därefter att kanske var det helt enkelt bäst att vara ärlig. När allt kom omkring. Så hon drog  ett djupt andetag och sa:

- Jag kan inte säga något gott om hennes fromhet, för det vore att ljuga. Men med det sagt, så kan jag inte tro att Lotta skulle vara en trollkona, hon är helt enkelt inte klipsk nog.

Under flera hjärtslag låg tystnaden tung över rummet, slottsherren påpekade sedan i en långsam och fundersam ton:

- Det var ett besynnerligt vittnesmål om er styvdotters karaktär… ni har ingen tilltro till hennes fromhet… men trots det är ni säker på att hon inte skulle vara en trollkvinna?

Hon viskade fram ett snabbt:

- Det stämmer, Herr Nilhamarr.

- Förklara närmare, på vilket sätt är hon inte klipsk nog?

- Om hon inte klarar av väven eller ens en stickning, hur skulle hon kunna bemästra någonting av mera lömskt slag, som att laga till en bjära?

- Så det är så illa ställt med flickebarnet? Frågade biskopsfrun.

Sara nickade kort. Hon kände den vanliga irritationen när hon tänkte på sin makes dotter, hade ungen hållit sig inomhus som hon blivit tillsagd så hade inte Sara nu behövt sitta här, slut och svettig i sommarhettan och inför dessa herrar och fina fruar.

- Nåväl, sade biskopen.

Han gick vidare och frågade ut Fru Gudrun som tårögt lovade honom, både dyrt och heligt, att hennes dotter var oskyldig.

- Anna är en god och kristlig flicka, hon skulle då aldrig ge sig i kast med trolldom!

Fru Ingrid svarade på ett ungefär som Fru Gudrun gjort, men istället då om sin lillasyster Åsa.

Biskopen reste sig upp och gick fram till fönstret, han såg fundersamt ut genom det, hans hustru såg begrundande mot honom. Slottsherren som satt i stolen närmast sin hustru, med sin hand över hennes, sa:

- Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro om det hela. Herr Ericci?

Biskopen stod där ett ögonblick, tystnaden låg tung och laddad över rummet, när han svarade så var rösten skarp:

- Ni säger att era anförvanter inte skulle idka trolldom, men den här dansen kan tolkas vara en form av trolldom. Ni genomgår den för att få beskydd, för att era liv ska bli befriade från ondo. Herr Benedikt är dock av den uppfattningen att det hela är en fråga om tradition och vidskepelse och så kan det mycket väl vara, men det ursäktar inte det faktum att ni under åtskilliga generationer trotsat era prästers befallning och fortsatt gå dit!

Prästfrun svalde häftigt. Av en ingivelse öppnade hon munnen och sa:

- Vad jag skulle önska, Herr Ericci, är att vi fick hjälp med att gräva upp och transportera bort altarstenen, så långt bort det bara går så det inte finns någon möjlighet för någon här att hämta tillbaka den. Att vår bygd blev befriad från denna vanheliga sed en gång för alla. Flickorna förstår helt enkelt inte de mer allvarliga följderna av någonting som för dem blott är en fläkt av spänning i den ibland ganska tråkiga vardagen.

Sara uppfattade att en blick gick mellan slottsherren och hans hustru, ett uttryck gled över deras annars väldigt stilla ansikten, möjligen förvåning. Slottsherren vände sig mot prästfrun och sa:

- Skulle ni vilja det?

Sara kände hur en hand kramade om hjärtat. Sända bort altarstenen? Hon kände sig med ens kruttorr i munnen. Hon visste inte varför egentligen, hon hade stått där en natt för några år sedan. Sedan kanske möjligen på sin höjd ägnad det hela en flyktig tanke kring midsommar. Men någon stor roll i hennes liv spelade den inte. Ändå kände hon nu en stark motvilja.

- Berömmansvärt… att ni själva ber… om era själars räddning… tycker ni inte… Herr Ericci?

Saras blick landade på slottsfrun, hon var fortfarande vacker trots att hon var så blek och tunn. Den unga vackra Fru Eleonora som det sades någon kastat en förbannelse på. Människor blev sjuka och dog hela tiden, utan trolldoms iblandning. Varför skulle det vara annorlunda i hennes fall?

Slottsherren log behjälpligt mot biskopen:

- Ifall någon pålitlig själ ifrån bygden är villig att leda arbetet så står några av mina mannar till ert förfogande att gräva upp stenen, när som helst. Jag kan till och med bidra med en kärra och oxe att transportera den i, om ni väljer att hörsamma Fru Ingeborgs bön om att ta den med er när ni åker.

Slottsherren och biskopen diskuterade saken lite kort sinsemellan, Fru Ingeborg såg väldigt nöjd ut för ett kort ögonblick, hon var säker på att ha hjälpt upp situationen, men påminde sig om att se ångerfull och ödmjuk ut.

- Om vi skulle ta och återgå till de anklagade igen, sade biskopen sedan.

Han spände blicken i Sara som kände hur hon blev stel över den stränghet som riktades mot henne.

- Era grannar här talade både varmt och bedjande om sina döttrar och systrar och Fru Ingeborg hade endast vackra ord att säga om de anklagade. Ni å andra sidan är den enda som inte svurit dyrt och heligt att er styvdotter är en god och gudsfruktig flicka.

Sara svalde häftigt. Hon hade tänkt som så att det inte skulle löna sig att ljuga och säga söta snälla saker om flickan. Ett enda samtal vore nog för att de skulle förstå hurdan hon var och det samtalet var antagligen inte långt bort. Inför biskopens stränga blick sa hon darrande:

-  Jag kan inte säga att hon är god och hedlig och gudfruktig, för i så fall skulle jag ljuga för er, Herr Ericci. Men jag tror inte det är möjligt att hon skulle vara en trollkona.

Hon visste att Fru Ingeborg och Fru Gudrun och Fru Ingrid stirrade mot henne, ögon fyllda av vrede, inte för orden hon sa om Lotta, utan för att de var rädda att hennes ord skulle påverka deras anförvanters chanser.

- Hurdan är hon då?

- Lögnaktig, lat och tjuvaktig. Men saken är den att när hon ljuger eller tänker stjäla till sig något eller ställa till med otyg på annat sätt så lyser hon liksom upp av listighet och okynne. Hon har inte förstånd att förställa sig. Visste hon något om trolldom så skulle vi alla ha fått se bevis på det för länge sedan.

Biskopen nickade och sa sedan:

- Och vad är er uppfattning om de andra flickorna?

- Den uppfattning jag fått av dem är att de är som Fru Ingeborg beskrivit dem. Gudsfruktiga och hedliga.

Efter de många timmarna under den stekande solen så hade de svala rummen på slottet varit en välsignad lindring. Men allteftersom deras temperaturer återgick till det normala så började de känna sig mer och mer frusna. Under återstoden av dagen så fick de svara på ungefär samma frågor från ett flertal personer. När de fram emot kvällen blev tilldelade ett rum att sova i så var Sara färdig att stupa där hon stod, det var ett litet rum där man ställt in fyra enkla bäddar att sova i. Det var både kallt och kvavt och det rykte in lite från eldstaden.

Sängarna var enkla tillyxade träramar med smala ribbor i bottnen och hömadrasser i, på varje säng låg det en hopvikt filt. Kvällsvarden hade varit rikligt tilltagen. De hade blivit serverade kvällsmålet inne på rummet och gröten hade visserligen varit kall och smörklicken som legat ovanpå smält och sedan stelnat igen, men den stora skålen hade varit överfull och gröten välsmakande. De hade alla trängts runt skålen, var och en tagit fram sin sked och ätit med god aptit. Brita var för liten för att få ansvara för en egen sked så efter att Sara ätit en sked gröt fyllde hon den en gång till åt Brita och de andra väntade tills lillflickan fått innan de fyllde sina egna skedar igen, som god sed var. När skålen var tom kände de sig alla proppmätta och färdiga att stupa i säng, Sara hade tillslut fått hindra lilla Brita från att äta så mycket att hon skulle må illa och nu hade lillflickan krupit upp i den ena sängen och omedelbart slocknat.

Sara tog av sig huvuddoket och släppte ned flätan som hon virat runt huvudet och fäst, den hängde tjock och glänsande ned över hennes högra axel. Hon märkte att de andra fruarna inte gjorde sig redo för att sova, utan de stod i samlad flock mitt i rummet med sina missnöjda blickar riktade mot henne. De ville lufta sitt missnöje nu när de var ensamma, upprörda som de var över att hon inte bedyrat Lottas goda karaktär, inte för att det var just Lotta som de oroade sig för.

Det var Fru Ingeborg som först tog till orda, hon skakade på huvudet och lät Sara veta hur besviken hon var på henne, sa att hon trott bättre om Sara än så här. Det stack lite i hennes hjärta över att höra Fru Ingeborgs hårda ord. De andra fruarna var snabba med att lufta sin vrede och beklaga sig över Saras förräderi.

- Jag tänkte som så att sanningen vore ett större skydd än en lögn.

- Sanningen? När ni sagt att det finns en lögnaktig tjuvaktig flicka ibland dem så lär de tro att det kan finnas fler.

Sara suckade trött och otåligt. Hon ville inte ha den här diskussionen, det hon ville var att få sova några timmar och sedan åka hem igen. Tanken på att dagens fruktansvärda resa skulle behöva upprepas för att ta sig hem igen fick allting att kännas en aning hopplöst plötsligt. Men hon bet ihop, självömkan hjälpte ingen, allra minst henne själv.

- De kommer ju med all säkerhet att förhöra dem! Sa hon otåligt.

De såg bara oförstående mot henne.

- Ni trodde väl inte att ni skulle få ta med er flickorna hem? De kommer med all säkerhet att förhöra dem först, det kommer vi inte ifrån. Sååå, ett enda samtal med Lotta kommer att vara nog för att förstå hurdan hon är. Om jag då hade sagt att hon var en god och redbar flicka, vad hade det sagt om mig? Vad hade det sagt om er?  Varför skulle ni ha talat sanning om inte jag gjorde det?

När Sara äntligen kunde gå och lägga sig så fick hon försöka skjuta undan Brita så mycket att hon själv fick plats, Brita låg sedan ihopkrupen bakom hennes rygg som ett litet varmt knyte. Men sömnen som hon väntat på ville inte infinna sig, hon försökte slappna av och sluta ögonen, kroppen var trött, öm och i desperat behov av sömn, men bakom de stängda ögonen var hon klarvaken. De andra fruarna somnade ganska snart, hon hörde deras andetag bli djupare och sedan kom en och annan snarkning. De fick sova, men inte hon… natten tycktes henne enslig och tidlös.

Hon visste inte hur lång tid som gått när hon beslöt att smita ut, men elden hade brunnit ut. Den milda sommarnatten kändes varmare än rummen inne på slottet. Stjärnorna lyste högt där ovanför, men hon tyckte sig se en skiftning i det svarta som visade att den korta sommarnatten snart skulle ljusna och försvinna.

- Natten är fort över.

Den främmande rösten fick henne att hoppa högt, hon for runt och stirrade mot röstens ägare. Han stod i det flackande skenet från en fackla. Hon kände igen honom. Knekten!

Många tankar och känslor kolliderade inom henne i den stunden. Hon försökte förgäves säga någonting, göra någonting, men hennes mun stod öppen och inga ord ville komma över hennes läppar. Hon var som förstenad.

- Jag visste att ni skulle smyga er ut när de andra somnat.

Visste han? Undrade hon förvirrat.

- Jag såg hur du tittade på mig när jag hjälpte dig ur vagnen. Du hoppades att jag skulle vara här nu.

Det fick det att lossna för henne, inte bara tonen och de fräcka orden, utan att han duade henne, hon svarade spydigt:

- Så ni tror att jag gått och tänkt på er hela dagen och bara väntat på en möjlighet att smita ut för hoppet att ni skulle vara här? Någon har en hög uppfattning om sig själv.

- Alltid, svarade han rappt och gick fram till henne.

Han kom ur facklans räckvidd och var en mörk skugga där framför henne

- Jag trodde inte, hoppades snarare, viskade han.

Sara glömde bort att andas för ett ögonblick.

Den mörka skuggan framför henne sträckte ut en hand som rörde vid den långa röda flätan som hängde över hennes högra axel. Hans hand lämnade flätan och rörde vid hennes hals, fingertopparna strök lekfullt över skinnet och de kändes feberheta. Hon visste att hon borde stoppa honom, visste att hon borde gå därifrån, men hon stod kvar. Sara var rädd, men inte för honom, i alla fall inte bara för honom. Hon var mest rädd för sig själv, för vad hon kände när han stod där framför henne, så nära.

- Vad är det här? Andades hon tyst fram och kände hans fingrar mot sin kind.

Han stod så nära henne att hon kände värme strömma ut ifrån honom, hans fingertoppar verkade bränna mot hennes läppar, sedan tog han bort dem och hon tyckte att hon fortfarande kunde känna dem där. Hon mera anade än såg hans ansikte bara någon tum ifrån sitt eget, en oemotståndlig kraft drog henne emot honom, mot hans läppar. Hon andades snabbare nu. I nästa stund var hans mun över hennes, både varsam och pockande, hon insåg att av sig själv tvinnade hennes fingrar in sig i hans hår. Hans händer strök över hennes kropp, över brösten och över hennes stora runda mage. Sedan utan att hon var riktigt medveten om hur det gått till så hade hon en vägg bakom sig och han höll på att dra upp hennes kjolar.



Gräpe satt på den smala bädden i sin lilla sovskrubb, det var egentligen ingen skrubb i den bemärkelsen, men jämfört med de fina sovgemaken som medlemmarna av kommissionen tilldelats så kunde det liknas vid en. Det fanns en liten lucka i ena väggen som han kunde öppna och kika ut och där utanför hade han utsikt över ladugård och stall. Luckan var för tillfället öppen och när han reste sig upp så såg han prästvagnen där ute. Fast det var inte prästuslingen som kommit den här gången, han hade skickat sitt fruntimmer. Sammanbitet satte han för luckan och lämnade skrubben. Han var inkvarterad i knektbarracken som bestod av några förråd där vapen, sköldar och öltunnor förvarades och det fanns en och annan sovskrubb, men större delen av barracken bestod av det stora utrymme där knektarna levde och sov när de inte hade vakten eller skötte om häst och boskap. Det mesta av rummet togs upp av ett avlångt grovt tillyxat bord med låga bänkar längst med långsidorna, knektarna fick sin mat ifrån kokhuset som alla andra, så den stora rökiga eldstaden var bara till för att hålla rummet varmt. Längst med ena långväggen fanns det en bred väggfast bänk som tjänade som sovplats för knektarna, antingen där eller var det än fanns en ledig sovplats. Under den breda väggfasta bänken fanns det kistor inkörda, där de förvarade sina få tillhörigheter.

Några knektar satt och pratade vid ett hörn av bordet, de hade några ölstop framför sig och skrattade till då och då. En av dem fick syn på Gräpe och ropade:

- Herr Gräpe! Kom hit vid oss och drick er ett stop öl!

Gräpe gjorde dem till viljes, det skulle kanske släcka inte bara törsten utan också irritationen som skavde inom honom. Det var den lilla grupp av karlar han ibland samspråkade med. Jätten Bengt, Tvålfagre Lars och Listige Knut. De hade försökt kalla honom för Trollkärrings- finnaren i början, men det hade han satt stopp för.

De hällde upp åt honom.

- Såg ni fruntimren måhända? Frågade Bengt.

Bengt var en rejält lång och bred karl med stort smutsigt skägg och små ointelligenta blå ögon. Knut skrattade menande vid hans ord och räckte Gräpe ölstopet med orden:

- Fagra Fruar få en allt säga, förutom den gamla kärringen då.

Listige Knut var den av dem som Gräpe tyckte minst om, mannen hade något rävlikt över sig tyckte han, med sina sluga ögon och avlånga magra ansikte

- De får vara hur fagra de vill, muttrade Gräpe till svar och drack en klunk av ölet.

Knut pratade vidare:

- Skulle nog tro att vilka kvinnfolk som helts är sköna som skogssnuvor i jämförelse med köksan, eller vad tror du, Lars?

Den tredje knekten, en man med den sortens utseende som kvinnfolk lägger märke till både en och två gånger, gav sina kamrater en något äcklad grimas:

- Det är allt Bengt du ska tala med om den saken, den där skulle jag då aldrig ta i med tång en gång!

Knektarna skrattade. Den store jätten brummade fram det att man inte behöver titta henne i ansiktet, vilket fick dem att skratta ännu mer.

- Vet Ni, Herr Gräpe, vad det är för kvinnfolk som kommit hit upp?

Blicken Gräpe gav dem fick männen att stelna till.

Lars lutade sig fram och frågade:

- Vad står på tok, Herr Gräpe? Jag skulle trott att Ni var vid gott humör. Efterallt, trollpackorna är ju i fängelsehålan och om några dagar börjar förhören.

- Jag är allt annat än förtjust över att den där fege prästuslingen skickar upp sin kärring och hennes förtrogna, så de kan förvrida huvudet på kommissionen och Herr Nilhamarr, morrade han fram och drack ilsket några djupa klunkar av ölet.

- Inte kan de förvrida deras huvuden inte. Nej då. Ni ska inte oroa er.

Den tvålfagre knekten tog ölstopet ifrån Gräpe och fyllde på det åt honom.

- Sätt er ned en stund och koppla av. Vad som försiggår där inne är herrskapets sak, inte vår.

Gräpe nickade sammanbitet och satte sig ned, han tog emot ölstopet som knekten räckte honom och drack en klunk till och funderade vidare.

Han hade blivit rasande när han hörde att prästfrun och några av fruntimren kommit upp till porten, men hans vrede delades inte av Herr Nilhamarr och kommissionen. Sedan insåg han att de inte bara skulle ta emot kvinnorna, utan att han själv inte skulle få närvara. 

Förödmjukelsen var total när han senare fick stå och tjuvlyssna på dem ute i gången, men om han skulle vara till någon nytta alls för slottsfrun så måste han veta vad för sorts gift de droppar i hennes öra. Gräpes mun blev ett smalt sträck när han lyssnade till de vänliga tonerna som steg inifrån rummet, alla verkade så väna och ryggradslösa att hans mage krampaktigt vek sig ut och in. Var fanns det rättsmäktiga ursinnet?

Allt detta sjöd inom honom. Men så, ur den upphettade gyttjan av förorättad vrede steg ett minne upp, något en av de där fruntimren sagt. Gräpe tittade leende upp från sina funderingar. 

- Är allt som det ska? Herr Gräpe?


 Knektarna såg lite oroade ut med ens.


- Det kommer det att bli, svarade han, det kommer det att bli.


ANNONS
Av Monica - 29 maj 2013 17:02


Här är det. Kap 3. Det tog längre tid än jag tänkt mig att få det tredje kapitlet klart, men nu lägger jag upp det här. Så får vi se när det fjärde kapitlet blir klart, planen är att den ska komma upp här lite fortare, men det vet man ju hur det brukar gå med planer...   

 

 

Kap 3


Laurentius Erici betraktade tyst sin hustru under stålgrå buskiga ögonbryn medan hon hjälpte honom att sätta dit kråset ordentligt.

- Det är faktiskt alldeles fruktansvärt kallt, visserligen brukar det vara kyligt om morgnarna, jag menar det är det ju hemma också, eller hur, men detta är en helt annan sorts kyla, verkligen isande, håller du inte med? Det gör du väl? Den tränger in i märg och ben och hur mycket man än eldar så sitter den kvar i kroppen, jag har nog aldrig frusit så här mycket i hela mitt liv, det är all sten runt omkring oss, tror du inte det Laurentius?

- Får se till att hålla elden igång, muttrade han surt och kastade en snabb blick mot eldstaden som tog upp en halv vägg, brasan såg ganska liten ut där i.

- Göra den större också, påpekade han och återvände blicken till hennes vackra och aningen runda ansikte.

- Detta är verkligen ett rysligt ställe, rysligt! Påpekade hon.

Laurentius höll egentligen med henne, detta var ett rysligt ställe, men istället gav han henne en missnöjd grymtning som fick den trinda kvinnan att slå ned blicken.

- Visa nu vårt värdfolk den aktning de förtjänar.

Han satte sig ned på stolen framför eldstaden och gjorde en irriterad gest mot sina stövlar. Hon tog upp den ena stöveln och tog sedan ett fast tag om hans ena vrist.

- Det är inte det att jag inte hyser den allra högsta aktning för vårt värdfolk,

Laurentius, nog känner du mig efter alla dessa år och vet att jag aldrig hyser en orätt tanke om någon, eller hur, käraste? Jag menade det tillstånd som detta slott befinner i, det hade behövts läggas in paneler för att stänga inne lite av kylan i stenväggarna, varför någon skulle vilja bo i denna sönderfallande boning är…

- Stövlarna Bianca! Avbröt han henne otåligt.

- Ja just det ja, sa hon och tog ett ordentligt tag om vristen.

Han grymtade till medan hon började med den dagliga sysslan att få ner hans svullna fötter i stövlarna. Trots att hon tog i och pustade och ansträngde sig så lyckades hon få fram en störtflod av ord samtidigt.

- De verkar vara ett förtjusande ungt par, alldeles säkert, men den här platsen är helt enkelt obehaglig, tycker du inte det? Varför skulle någon vilja bo här? Jag skulle då inte vilja bo här och jag säger dig en sak till, jag skulle då inte bli ett dyft förvånad om hon återfrisknade om hon bara lämnade denna spökruin!

Foten gick äntligen med på att pressas ned i stöveln och hon böjde sig för att hämta upp nästa.

- Det här slottet kan ju inte vara bra för hälsan direkt, undra hur gammalt det kan vara? Slottssalen ser ju närmast uråldrig ut och den är så mörk och grottlik, men sedan är det de där skyhöga tornen och allting är så högt i tak. När började man kunna bygga så, Laurentius? Det ser ut som om allting fått stå och förfalla vääldigt länge om du frågar mig, längre än några få år i alla fall och jag svär, jag har drömt mardrömmar om de där sönderfallande tornen, tänk ifall de rasar ned över oss…?

En plågad suck undslapp hennes make. Laurentius avskydde hennes pladdrande. Hans hustru hade många goda egenskaper men det fanns inget filter när hon väl öppnade munnen, varje liten tanke och fundering bara måste delges alla som ville lyssna.

Han hade varit gift en gång tidigare, som ung präst hade han som de flesta av sina kollegor förväntats överta sin företrädares änka, vilket hade varit en gammal tandlös gumma, så gammal att allting hos henne antagit en grådaskig färgton och sur odör. Trots att hon i unge Laurentius ögon verkade ha ena foten i graven redan så hade hon levt i ytterligare tio år. Hon dog strax innan han blev biskop. Det var inte lång tid därefter som han presenterades för Bianca. Hennes far, en framgångsrik tyghandlare med högtflygande planer, tyckte att en biskop vore ett gott parti för hans dotter. Laurentius själv blev förälskad så fort han såg henne.  Han mindes fortfarande klänningen hon burit den dagen, att sidenet som stack fram i slitsarna i ärmarna och i kjolen matchade hennes ögons ovanliga ljusgröna färg, att pärlorna hennes hår var uppsatt i var som ljusa punkter mot det nattmörka blänkande håret. Sedan var det hennes glada förtjusande leende som lyste upp hela rummet hon befann sig i. Hennes far såg vist till att konversationerna dem emellan hölls korta innan bröllop.

- Så vad tror du han vill? Vad kan han möjligen ha att säga för sig som skulle förklara en sådan här sak?

Laurentius svarade inte, men Bianca verkade inte lägga märke till det utan pladdrade glatt vidare.

- Jag ser verkligen fram emot att få reda på vad han kan ha för ursäkt, om det är som mäster Gräpe påstår att hela bygden och prästen håller trollpckorna om ryggen? Jag menar det är ju en besynnerlig tanke, eller hur? Bara att föreställa sig att… ja det går inte att föreställa sig helt enkelt, tanken är för besynnerlig, eller hur? Egentligen…

- Nog! Sluta med ditt evinnerliga pladdrande! Grymtade han ilsket fram.

Hon fick äntligen på honom den andra stöveln, han sträckte ut sina värkande gamla ben framför sig och rörde prövande med en grimas på fötterna. Hans hustru gick för att hämta honom hans handskar. Han kunde se på hennes stolta knyck på nacken att hon var sårad över tillsägelsen.

Efter elva års äktenskap hade han för det mesta lärt sig att koppla bort hennes röst när det blev för mycket, men morgnarna klarade han inte riktigt med. I alla fall inte innan han hunnit bryta fastan och få sig en bägare uppvärmt kryddat öl. Han hoppades ibland, särskilt på morgnarna, att han likt en och annan kollega skulle få problem med hörseln nu på ålderns höst, men han hade inte märkt av några sådana tendenser.

Laurentius kunde fortfarande bli en aning rörd över hennes vackra ansikte, hennes hud var visserligen inte mjölkvit hur mycket hon än undvek solljuset, något hon ofta uttryckte en viss förtvivlan över, men den var slät och utan minsta skavank och fortfarande väldigt ungdomlig. Efter fem barnsängar hade hon förlorat mycket av sin ungdomliga profil, men effekten av hennes stora gröna ögon och felfria hy och soliga leende var fortfarande att likna vid en uppenbarelse. Tills hon öppnade munnen.


Nu var dagen kommen, de hade länge sagt att de skulle göra det, viskande planerat sinsemellan och säkra på att allting skulle gå deras väg. Det var en storslagen dröm och som det ofta är med drömmar så hade allting känts så mycket enklare när de föreställt sig den här stunden. Nu var det dags att gå och de var rädda. Men det gick inte att ändra sig nu, inte efter att de berättat om sina planer och skrutit om alla äventyr som väntade. Arild och Nils skulle inte kunna se de andra barnen i ögonen om de fegt ändrade sig nu när det väl var dags.

Nils sträckte på sig och tog emot knytet med mat som Änkan gjort i ordning åt dem.

Hon ville egentligen inte släppa iväg sina båda hjärtebarn och innerst inne visste hon att hon borde hindra dem från att gå. Att bara släppa ut två föräldralösa barn på vägarna var oansvarigt, eller vore det under andra omständigheter sade hon sig. För det var ju det att hon visste att det inte skulle finnas många möjligheter för dessa två och kanske var det till och med farligt om de stannade kvar. Det verkade finnas en ilska som sjöd under ytan och nådegåvorna till fattigstugan var nästan obefintliga, vilket sa ett och annat om hur man såg på dem som levde under fattigstugans tak. Dessutom hade hon uppfattat att mörka blickar kastades efter de båda gossarna, vilket skrämde henne. Bättre då att de tog chansen att jaga sin dröm, tänkte hon och intalade sig att det skulle vara lätt för gossarna att finna mäster Gräpe och om han inte kunde ta sig an två lärlingar så skulle de helt enkelt bara vända tillbaka till fattigstugan igen. Det var sommar och varmt ute, inte så farligt egentligen.

- Akta nu så ni inte fångas in för driveri på vägarna, varnade hon.

Pojkarna nickade. De hade hört att mäster befann sig tre dagsresor bort, i en liten bygd vid namn Sjöåkra. Det skulle bli en lång och spännande resa, när de kom fram så skulle de fråga efter mäster Gräpe, övertala honom om att han behövde två dugliga visgossar som dem vid sin sida. Nils höll knytet i sin famn som om det vore en stor skatt och på sätt och vis var det också det. Änkan gav Arild och Nils var sin kram och de båda bröderna gick. Hon ropade efter dem:

- Lycka till mina gossar, ge inte upp, visa mäster Gräpe att han inte kan klara sig utan er bägge!

- Det ska vi, vi lovar! Svarade lille Arild och log brett mot henne.

Hon stod utanför fattigstugan och följde dem med blicken, tårar rann nedför hennes rynkiga insjunkna kinder.

Arild hade också börjat gråta där han gick bredvid sin bror och lämnade det enda hem han någonsin känt till bakom sig. Nils underläpp började darra, men nej, han tänkte inte börja gråta, han bet ihop.

Änkan stod och såg efter dem tills de inte syntes till längre, då viskade hon för sig själv:

- Må det gå er väl, mina gossar och glöm inte bort oss här i fattigstugan. Glöm inte bort mig.

Solen hade vandrat en bra bit över himlen under deras vandring, Nils lade märke till att molnen dragit på sig en något mörkare nyans nu på eftermiddagen, han hoppades att det inte skulle börja regna. När han kände de första dropparna så beslöt han att de skulle ta en paus. De gick in i skogen, men inte längre bort från vägen än att de hade den under uppsikt, just när de satte sig under ett träds skyddande lövkrona så forsade regnet ned med ett sommarregns typiska häftighet. Han hoppade att det skulle försvinna med ett sommarregns typiska plötslighet också. Han öppnade upp matpaketet och bröt av en liten bit av brödkakan till sig och Arild.

- Tugga väl och länge på den, brödet måste räcka under hela vår resa.

Lille Arild nickade och tog emot den torra brödbiten.

- Tror du verkligen han kommer att ta sig an oss? Frågade Arild med stora oroliga ögon.

Nils var tyst en stund, osäkerheten stod skriven över hela hans ansikte. Så tvingade han fram ett skojfriskt leende och rufsade till broderns hår medan han sa:

- Dig vet jag inte, men mig kan han väl inte klara sig utan. Dig får vi ta och sätta ut till trollen.

Nils började berätta en lång och dråplig historia om hur Arild får vara hjon hos trollen och Arild skrattade så han kiknade. Runt omkring dem forsade regnet ned, sommaren såg för tillfället ganska grå ut, som om regnet och de mörka molnen fick färgerna runt omkring dem att mattas av. Nils huttrade till lite. Han undrade om det var ett omen, ett tecken på att de borde gå tillbaka?

Men så började regnet lätta upp och efter en stund hade det slutat helt och hållet och solstålarna letade sig ned genom det täta lövverket ovanför deras huvuden.

 

Han reste sig upp och sa:

- Dags att fortsätta.

Han såg sedan allvarligt mot sin bror.

- Allting ordnar sig när vi hittar mäster.

Arild nickade.


Benedikt hade aldrig varit uppe vid slottet förut. När han först anlände till bygden, han mindes knappt för hur många år sedan nu, så stod det tomt där uppe och ibland hörde han genom åren rykten om att någon sett en praktvagn med Nilhamarrs vapen på dörren fara förbi. Allt som allt något lika mytiskt och svårbevisat som när folk påstod sig ha sett en skymt av skogsrået eller hustomten, för ingen mindes när någon Nilhamarr senast varit på besök. Faktum var att en och annan var av åsikten att bygdens olycka låg just i att herrskapsfolket övergivit Ylgarv, men Benedikt som hade lite mer kunskap om hur det gick till ute i världen visste att de borde vara tacksamma över att familjen Nilhamarr ignorerade sin egendom och levde sina liv i storstädernas flärd och överdåd. För ofta var driften av ett storgods bara ännu en börda som lades på arrendatorernas axlar, arbete som fyllde herrskapsfolkets visthusbodar istället för torparens egna förråd.

Men förra sommaren berättade flera i bygden att de sett vagnen, plus en hel karavan av betydligt enklare vagnar och kärror fullastade med människor och bagage och kreatur. Sedan dess hade praktvagnen synts till på sin väg in och ut ur bygden, men herrskapet verkade aldrig stanna tillräckligt länge för att någon skulle få en skymt av dem. Tills den där tidiga vårdagen vill säga, då gamla Estrid var ute på sin vanliga vandring genom bygden och fick syn på praktvagnen, stående mitt på vägen med de fyra dragarna oroligt skrapande i snövällingen. Vagnsdörren stod på vid gavel och en ung kvinna i en kappa av duvblå sammet tog sig snubblande ur vagnen, hon väntade inte ens på kusken som kom med den lilla trappan utan hoppade rakt ned i snösörjan och hamnade på alla fyra. Hon tog sig vacklande upp, med jagad blick och den sorts väsande andning som kännetecknar någon som inte får tillräckligt med luft. En ung man skyndade efter henne, inte heller han väntade på kusken men han landade ordentligt på båda fötterna i snöslasket.

Ingen lade märke till Estrid, men hon lade märke till att den vackra ljushåriga kvinnan var väldigt ung, väldigt blek och väldigt tunn och att små men ihärdiga skakningar gick igenom henne. En så gammal kvinna som Estrid visste när hon såg någon som börjat vandra in i dödsskuggans dal. Innan solen gick ned den dagen så visste alla vad Estrid sett där på vägen. Den döende slottsfrun.

Benedikt fick en lite olustig känsla när portarna slog igen bakom honom. Han tog några nervösa steg över borggården men stannade sedan upp för att beskåda slottet, blicken gick uppåt och uppåt och ganska snart vaknade en känsla av svindel inom honom. Det tycktes som om de där tornen bara fortsatte uppåt tills det nästan verkade omöjligt att de alls kunde bli högre och ändå fortsatte de, han kände hur marken under hans fötter krängde sig upp emot honom och han slet bort blicken och lade märke till att han plötsligt blivit torr i munnen.

En knekt gjorde tecken till honom att följa med, han följde mannen över borggården och väl inne på slottet så visades han in i slottssalen där en äldre tjänstekvinna kom dem till mötes. Hans blick gick snabbt över salen, grottlik och mörk och gammal, några sällsynta fällar täckte väggarna, liksom en imponerade gobeläng med ett vackert motiv ifrån bibeln och en och annan gammal vapensköld. Tjänstekvinnan neg och sa:

- Välkommen.

Hennes blick gick sedan till knekten:

- De har förberett i rummet i stället.

Knekten nickade och gjorde tecken till Benedikt att följa med kvinnan. Tjänstekvinnan gav Benedikt ett vänligt leende och sa:

- Det blir nog trivsammare för er att sitta och samspråka där än i slottssalen.

Han nickade kort, alldeles för nervös för att kunna få fram några vänliga ord. Benedikt hade aldrig sett henne i kyrkan om söndagarna, eller knekten heller för den delen. Antagligen hade dem ett kapell på slottet, antog han.

Hon ledde honom ut ur salen och sedan fram till en trappa och väl upp för den kom de ut i en korridor med dörrar på båda sidor, en kort gång precis bredvid trappan ledde till ett rum med ett litet blyglasfönster och en sprakande brasa, det fanns några robusta stolar med stoppade dynor och ett bord med lite tilltugg och bägare med öl.

En ung man klädd i rött och med ljust lockigt hår hälsade honom välkommen till sitt hem, alltså, förstod Benedikt, var denne yngling herr Nilhamarr. Slottsherren presenterade honom sedan för biskop herr Erici, Stadsrådet herr Oskarsson och yttligare en herre vars namn Benedikt inte uppfattade, men det var en man som mest bestod av en näsa som stack fram ovanför bägaren med öl och en något rufsig allongeperuk som glidit fram en bit i pannan på mannen och fick honom att påminna om en ruggig fågel.

- Slå er ned här och låt oss samspråka om det som nu ligger framför oss, sade slottsherren med ett förbindligt leende.

- Jag ser att mäster Gräpe inte är med oss i dag, svarade Benedikt, inte utan en viss lättnad, när han slog sig ned ibland dem.

- Jag tänkte att vi skulle hålla detta oss emellan.

Ruggugglan grymtade medhållande, drack en klunk till och svarade sedan med en gäll och något ostadig stämma, som väl passade med hans övriga uppenbarelse:

- Mycket bra, ett ärende av denna vikt och betydelse är bäst hållet bland dem som efterallt är bäst lämpade att döma i allvarsamma spörsmål av denna grad.

Benedikt slappande av en liten aning, tog ett lättat andetag och sa:

- Kunde inte sagt det bättre själv. Jag är övertygad om att Ni, mina herrar, kommer att inse att det enda som bygdens döttrar gjort sig skyldiga till är tragisk och beklagansvärda vidskepelse och om det finns någon skuld här så är den min, som inte lyckats utrota denna djupt grodda sed.

Männen såg undrande ut. Slottsherren som fortfarande stod upp borta vid fönstret hade ett outgrundlig uttryck över sitt ansikte.

- Vilken djupt grodda sed, herr Benedikt? Frågade biskopen.

- Dansen, svarade han.

De stirrade mot honom, oförstående. Benedikt förstod att de inte visste någonting alls om “Dansen runt altarstenen”.

- Vad vi fått berättat för oss är att slottets knektar, under mäster Gräpes ledning, lyckades stoppa en grupp trollpackor medan dem höll på att förtrolla en halmdocka. En halmdocka som misstänks vara i herr Nilhamarrs hustrus avbild, sa herr Oskarsson.

Benedikt skakade på huvudet.

- Halmdockan skulle nog med all säkerhet symbolisera den Heliga Jungfrun. Vi förklarade det här för mäster Gräpe men han vägrade att lyssna.

- Förklara det då för oss nu, sa biskopen.

Benedikt såg villrådig ut för ett ögonblick, var skulle han börja? Hur skulle han lägga orden? Men så drog han ett djupt andetag och började:

- Ute i de här ensligt belagda trakterna tog det lite längre tid att överge de gamla papistiska irrlärorna, just här i Ylgarv fanns det en speciell tradition som varken jag eller de själavårdare innan mig lyckats kväsa, trots att vi försökt, nämligen en välsignelseceremoni för de unga flickorna.

- En dans? Påpekade slottsherren skeptiskt.

Benedikt ryckte hjälplöst på axlarna och sa:

- Det verkar vara en senare utveckling, med tiden när vissa delar av ceremonin fallit i glömska så har man hittat på andra, kanske med hjälp av sådana förtappade själar som Gamla My.

- Gamla My?

Benedikt kände hur hans samvete sköt rygg inombords, som en ursinnig katt, men han bet ihop, för de stackars flickebarnens skull.

- Om det nu finns en trollpacka här, så skulle det möjligen vara Gamla My.

Efterallt, den gamla kvinnan var ju inte helt och hållet oskyldig i detta, sade han sig.

- Det tror ni? Frågade herr Orskarsson.

- Hon är en trotsig, respektlös gammal kvinna som sägs kunna “knyta bort” det onda på folk och hon är bygdens jordemor.

Benedikt tyckte att han fått en dålig smak i munnen plötsligt.

- Varför har inte mer gjorts för att få bort den här… den här dansen? Frågade herr Erici onådigt.

Benedikt tittade upp mot honom, han undvek ödmjukt att möta blicken under de grå stränga ögonbrynen. Men han hörde själv att hans röst var allt annat än ödmjuk när han svarade:

- Med all respekt, både jag och många andra före mig har bett om råd och hjälp, men förutom några meningslösa rader om att predika om vidskepelsernas faror så har mycket litet erbjudits ifråga om råd och stöd.

Benedikt svalde häftigt, han hade inte menat att låta stursk, men han hörde själv att den ton som kom ur hans mun inte var den en enkel bypräst använder mot en överordnad. Han var kruttorr i munnen med ens, men så fylld av ängslan att han inte ens vågade sträcka sig efter bägaren med öl man ställt fram åt honom. Men herr Erici bara nickade för sig själv och verkade begrunda det som blivit sagt. Oron släppte en aning vid den iakttagelsen och han sträckte sig efter bägaren och fuktade strupen.


Ute i korridoren, dold för allas ögon, stod Fru Bianca. Hon borde inte vara där, det visste hon mycket väl och hennes ögon lyste av allt hon hört och den fylliga lilla munnen formade ett sensationslystet brett leende. Hon visste att hennes make skulle bli väldigt förgrymmad och förödmjukad om det uppenbarades att hon stod där ute och tjuvlyssnade. Men hon sade sig att risken för upptäckt var liten. Det var inte många som rörde sig på slottet, det fanns konstigt nog väldigt få tjänare, bara några få själar mer än vad Bianca själv hade hemma på den gedigna prästgården. Vad hon räknat sig till så var det två medelålders tjänstekvinnor som skötte städning och tvättning och uppassning och så fanns det en åldrig kokerska som rådde i kokhuset med hjälp av en svagsint köksa. Bianca hade blivit väldigt förvånad när hon upptäckte att köksan var havande för flickan var allt annat än behaglig att lägga ögonen på. Sedan fanns det två gossar som tömde pottor, hämtade vatten och ved och matade höns och grisar, sedan hjälpte visserligen knektarna till med att sköta om de kreatur som slottet höll sig med. Men annars så var det en väldigt liten tjänarstabb och Bianca som alltid var den första att påpeka hur lata tjänstefolk var, var tvungen att erkänna att här jäktade de runt mellan sina olika sysslor utan att finna tid att stanna upp och hämta andan, fullt upptagna av att försökta få ett hushåll av den här storleken att fungera. Det var en ganska liten chans att någon av dem skulle råka se henne där hon stod.

Hon lyssnade storögt, en gammal papistisk välsignelseceremoni? Hon visste knappt någonting om katolikerna, bara hört en och annan påpekan om att de var ogudaktiga, men unga flickor som dansade ute i sommarnatten lät ju också som något hedniskt och ogudaktigt minsann. Hon hade så gärna velat ställa några frågor om den där dansen, men det som dryftades där inne ansågs inte lämpligt för kvinnoöron, så hon fick stå där ute i korridoren och tjuvlyssna som en usel tjänare. Ljudet av steg nådde hennes öron och hon stelnade till, var de på väg åt hennes håll? Stegen blev högre och hon tog ett tag om sina kjolar för att snabbt kunna avlägsna sig, men så började ljudet tona bort, på väg åt ett annat håll. Hon drog en tyst suck av lättnad och fortsatte lyssna.

- … sedan blev de dömda till kyrkotukt, allihop, följande midsommarafton låg han på vakt igen och också då dök samma grupp upp. Året därpå låg han på lur i skogsbrynet men ingen dök upp och inte heller året därpå, min hustru berättade att han då trodde sig ha kväst traditionen. Men några år därefter fick han reda på att de istället börjat gå dit natten efter.

- Vad går den här ceremonin ut på då? Frågade herr Oskarsson.

- Det är en ceremoni i jungfru Marias ära, för att hon ska välsigna byns jungfrur innan de gifter sig. Problemet är att den här föreställningen att de behöver hennes välsignelse är så djupt ingrodd i hela byns medvetande. Det berättas sagor om att kvinnfolk som av olika anledningar inte kunnat genomföra ceremonin blev barnlösa, eller rövades bort av troll eller plågades av all möjlig otur.

En fundersam tystnad lade sig över rummet. Bianca önskade att hon kunnat kika in för att se deras ansiktsuttryck, men det vore att utmana ödet. Till sist hostade Laurentius till där inne, ett tecken på att han skulle säga något, visste hon.

- Som ung präst hörde jag talas om ett liknande problem, det var i ett litet samhälle där man räddat undan en helgonstaty nån gång under förra århundradet när allt sådant brändes upp. Prästen där hörde rykten om att många i hans församling samlades på en gård efter sådden varje år och att syftet till dessa sammankomster var höjt i dunkel, han började undersöka och hörde rykten om en helgonstatyn. Han begav sig till gården, men tydligen hade de blivit förvarnade om att han var på väg, för det fanns en liten alkov där som gapade misstänkt tomt. Han talade allvar med gårdsfolket, hotade med uteslutning, straffarbete, dödstraff, avgrunden, de föll till föga därefter och hämtade fram en gammal helgonstaty. Det visade sig att gårdsfolket själva inte ens var säkra på namnet på helgonet längre, men de hade alltid tänt rökelse och bett till den efter sådden, precis som sina föräldrar och farföräldrar och så vidare och de trodde att om de slutade med det så skulle skörden slå fel. Tradition och vidskepelse höll dem bundna.

- Tradition och vidskepelse är starka krafter att brottas med, inföll Benedict.

Bianca hörde medhållande mumlanden från karlarna där inne.

- Det kan behövas mer än predikningar för att få bukt med något som slagit rot så starkt i bygdens medvetande, hördes slottsherrens ord.

- Kunde inte sagt det bättre själv, svarade Benedikt i en påtagligt lättad ton.

- Jag vill dock höra mer om den här halmdockan, sa slottsherren sedan.

- Det fanns ursprungligen en madonnastaty, men den förstördes samtidigt som altaret transporterades bort.

- Det här stenaltaret ja, sa herr Oskarsson i en lite frågande ton.

- Det är en sten med slät bordsliknande yta, madonnastatyn stod där ursprungligen. Efter reformationen gömdes statyn undan… sedan nån gång under slutet av förra århundradet, minns inte det exakta årtalet kanske 1597 eller däromkring lyckades den dåvarande prästen här i bygden få tag på statyn och bränna upp den. Han lät också gräva upp altaret och transportera bort den, men han upptäckte några veckor senare att den stod där i gläntan igen, några hade låtit hämta tillbaka stenen och trots hans enträgna förfrågningar så visste ingen någonting. De höll alla tyst.

- Verkligen bekymmersamt, sa herr Erici.

- När det gäller halmdockan så har den uppenbarligen fått ta madonnastatyns plats, sa Benedikt sedan.

Bianca hörde fotsteg igen, den här gången var det något målinriktat över stegen som raskt och kraftfullt tog sig allt närmare. Hon väntade inte utan for snabbt in i ett närbeläget becksvart skrymsle. Ljuden kom mycket riktigt in i gången där hon stått och sedan in i rummet där hon själv inte hade tillträde.

- Ursäkta mig, mina herrar, hörde hon mäster Gräpes grova stämma.

- Mäster Gräpe, sa slottsherren.

Det fanns något roat i slottsherrens röst varje gång han talade med Gräpe, hon hade nämnt det för sin make vid ett tillfälle när hon hjälpte honom av med stövlarna på kvällen.

- Det, Bianca, är samma sorts missriktad lustighet en del föräldrar kan finna i ett barn som tilltalar de vuxna på ett alldeles för lillgammalt sätt, utan den rätta vördnaden man ska ha för sina bättre och äldre.

Bianca hade ryckt till vid de orden, hon fick ofta höra att hon var för slapphänt mot deras barn, speciellt äldsta gossen. Hon såg efter tecken till att det var en pik menat åt henne, men hennes make såg bara fundersamt in i elden, han viftade lite på foten som för att påminna henne om stöveln och hon började dra i den igen. Stöveln tänkte som vanligt inte följa med henne utan tyckte att den satt bra där den satt, hon drog och slet med ilskna ryck, småpratade under tiden, så plötsligt hade hon stöveln i handen och satt på stengolvet, smällen gick genom hela henne kändes det som. Laurentius såg förvånat på henne med ett höjt ögonbryn, det glittrade till i hans små mörka ögon och hon var säker på att han skulle börja skratta, men det verkade som om hans huvud var för fullt av allvarsamma tankar. Glittret försvann och djupa betänksamma veck bildades i hans panna och runt hans mun. Hon reste sig upp och ordnade till kjolarna och tog sedan ett tag om nästa ben och började dra av den stöveln också. Laurentius skärrskådade fundersamt lågorna i brasan och sa, mer till sig själv än till henne:

- Det finns en fara i att låta en man som mäster Gräpe, som har en orimligt hög uppfattning om sig själv, tro att han är mer än han är.

Bianca återkom till nuet, hon smög försiktigt ut ur skrymslet och trippade närmare dörren för att tjuvlyssna. Mannens röst riktigt dröp av förakt:

- Jag hörde att Ylgarvs ärade själavårdare var här.

Bianca ryste till. Hon beslöt att återvända till sitt och makens rum, det kändes inte lika tryggt att stå där i gången och tjuvlyssna längre. Hon smög sig snabbt tillbaka längst den korta gången och ut i den större korridoren där fyra sovrum låg, två på var sida, korridoren slutade i en öppning som ledde till trappan i tornet, trappan ledde ned till slottssalen och upp till herrskapets kammare. I andra änden av korridoren, precis bredvid öppningen in till den mörka gång som ledde till det rum där karlarna just nu uppehöll sig, fanns en större trappa som gick ned till undervåningen. Det fanns också en förbommad dörr på andra sidan av trappan som ledde till en avstängd förfallen del av slottet.

Bianca hade vandrat runt en hel del på slottet, bara de delar som inte var förfallna givetvis, hon hade lagt märke till att vissa väggar hade ett visst utseende som bekräftade att slottet byggts ihop med berget. Hon stannade till och tryckte handen mot en vägg som uppenbarligen var en bergvägg, den såg nästan ut som vilken vägg som helst, slät och rak nog, men ändå på något sätt tyckte hon att den kändes alldeles för len mot handflatan, alldeles för levande. Som många gånger förr kände hon ett litet stick av panik i hjärttrakten när hon rörde vid bergväggen, som om tyngden av själva berget pressades ned över henne.

- En ganska obarmhärtig känsla, tycker Ni inte?

Bianca for runt, där i öppningen till torntrappan stod hon, slottsfrun, en av de äldre tjänstekvinnorna stod vakande precis bakom henne.

- Fru Eleonora, sa Bianca och neg djupt.

- Kom, håll mig sällskap en stund, om ni vill vara så snäll.

Hon väntade inte på svar utan vände sig om och gick in. Bianca följde efter.

- Jag håller er gärna sällskap en stund, jag har inte varit upp i tornet ännu, men sett mig omkring här i övrigt, ett verkligt imponerande byggnadsverk, det är svårt att avgöra dess ålder. Jag har faktiskt varit väldigt nyfiken på hur det ser ut uppe i tornet.

Slottsfrun stannade upp innan det första smala trappsteget och sa över axeln mot Bianca:

- Då passar det ju bra då.

Hon tog sedan första trappsteget med stor möda och stod där ett hjärtslag eller två innan hon med lika stor möda tog nästa. Detta skulle ta lång tid.

Bianca försökte ignorera otåligheten som ganska snart rev och slet i henne över att behöva ta sig fram i så sakta mak. Men samtidigt berördes hon över att se hur väldigt ansträngande trappstegen var för den så tunna figuren framför henne.

- Vore det inte lättare om ni slapp dessa trappor varje gång ni ska till och från er kammare? Det måste ju vara så bemödande att ta sig upp och ned för alla de här trappstegen? Vad mycket lättare om Er kammare låg på en mer lättillgänglig våning? Eller hur?

Det var tjänstekvinnan som svarade åt sin husmor.

- Frun är djupt fäst vid sitt tornrum och hon vill inte låta trollkonorna tvinga henne därifrån.

- Ett starkt och modigt sätt att se på saken, svarade Bianca, själv hade jag säkerligen gett upp för länge sedan och valt ett rum på bottenvåningen, skulle jag tro.

Hon kom att tänka på att det kanske inte var så bra att ställa frågor medan de gick i trappan, inte när varje steg var en sådan kamp för slottsfrun, så hon höll tyst. Under tiden poppade flera tankar upp i hennes hjärna och pockade på att bli uttalade. Det var som en klåda hon inte fick klia och hon pressade hårt samman sina läppar. Samtidigt lade hon märke till vilket smalt utrymme det var i torntrappan, väggarna var tryckande nära och det kändes nästan som om hon var fångad där.

Väl uppe i kammaren drog hon en djup lättad suck och så såg hon sig storögt omkring.

- Jag förstår så väl att ni trivs här, fru Eleonora, ett så vackert rum!

Det fanns ett stort blyglasfönster med ett brett fönsterbräde inunder som var klädd med stoppat tyg och tjänade som en sorts bänk. En stor eldstad som nästan tog upp en hel vägg sprakade hemtrevligt, tjocka mattor täckte golvet och det fanns vackra möbler och bonader och små pinaler här och där som talade om ett vidsträckt resande och där väggarna inte täcktes av bonader och enstaka ovanliga djurfällar fanns det ett och annat draperi av tung sammet.

Bianca antog att hon måste sett ganska imponerad ut, för slottsfrun gjorde en gest runt omkring sig och sa med sin väldigt svaga stämma:

- Innan den här prövningen rörde vi på oss en hel del över gränserna… ganska besvärligt med alla dåliga resvägar... och pass och tullar.

Efter att ha tagit sig upp för torntrappan behövde slottsfrun tjänstekvinnans stödjande arm för att ta sig fram till den ena pälsklädda stolen framför den sprakande brasan. Hon andades fram ett matt:

- Slå er ned här bredvid.

Bianca lydde.

Slottsfrun fortsatte samtalet:

- Men när man efteråt tänker tillbaka och ser de små minnessakerna man plockat med sig under resans gång… så var det värt det.

Bianca nickade tveksamt. Hon hade själv en del erfarenheter av att vara på resande fot.

- Själv har jag endast rört mig innanför rikets gränser, men tycker om jag ska vara helt och hållet ärlig att det varit mer än nog. Jag får alltid åtfölja Laurentius på hans resor förstår ni, min närvaro har blivit honom så omistlig att han upplever det som totalt omöjligt att företa sig en resa på egen hand.

- Ett tecken på en trogen och tillgiven make, log slottsfrun.

- Jo det så klart, men att företa sig en längre resa är ingen lätt sak, som Ni själv påpekade. Hur många gånger jag måst stiga ur en vagn och vada genom lervällingar eller på andra sätt oframkomliga vägar går inte att räkna, eller sträckor där det helt enkelt inte går att ta sig fram i en vagn utan man måste kliva upp på en hästrygg, sa hon och ryste till.

- Vintertid däremot, då är det utan tvivel lättast att resa, eller hur? Hade alla resor varit på vintern så hade jag inte klagat, det måste jag säga. Man kan sitta i en släde och snabbt glida fram över snön till ljudet av bjällrorna. Men även då så måste man ju stå ut med att övernatta på dessa usla gästgiverier där de ibland bara lägger ut halm på golvet att sova på och maten ofta är starkt kryddad för att dölja att den är otjänlig.

- Det är inte lätt, som sagt, men jag kan trots allt tänka mig att det måste vara lättare för en biskop och hans hustru att resa... än för många andra, inte lika viktigt med respass eller introduktionsbrev.

Bianca nickade fundersamt:

- Det kan nog stämma, jag kan inte påminna mig om att det är någon som någonsin har frågat om vårt respass när vi varit ute och rest eller ordnat med nya dragare till vagnen. Det har ni rätt i.

Det fanns ett trött men varmt leende över slottsfruns bleka ansikte, Bianca kände ett stick av avund när hon beskådade den vita huden och insåg ögonblicket efter med en viss vämjelse att hon avundades en döende kvinna hennes blekhet, hon gav sig själv en mental uppsträckning.

- Jag kan föreställa mig att om jag vore i rådets position så skulle av ganska självklara skäl en viss bekymran uppstå, sa slottsfrun.

Bianca återkom till nuet, hon gav slottsfrun ett frågande leende.

- Den vanliga förklaringen till varför någon är döende är ju självklart att de råkat ut för en sjukdom… snarare än att någon har kastat trolldom på dem…

Bianca nickade försiktigt och upplevde det som om hon stod på väldigt osäker mark helt plötsligt. Hon körde in naglarna på vänsterhanden in i handflatan, ett sätt att påminna sig själv om att inte säga för mycket, att vakta på orden. Något som helt enkelt var väldigt, väldigt svårt för henne. Slottsfrun log sig milda sorgsna leende mot henne.

- Det enda jag kan säga er, fru Bianca, är att jag känner ondskan bakom detta, som varje offer för trolldom gör.

Bianca sade ingenting, men gav ifrån sig en knappt märkbar nickning.

Tjänarinnan ställde fram två bägare med honungsmjöd vid ett litet bord som stod mellan de två pälsklädda stolarna.

- Det är svårt att förklara hur det känns... hur varje beståndsdel av mig skriker som efter luft och sakta tynar bort. Jag ber att ni, min kära fru Bianca, aldrig behöver uppleva det samma.

Bianca tog tacksamt bägaren närmast och drack en stor klunk, de skrämmande orden fick henne att känna sig frusen helt plötsligt. Tjänarinnan rörde om i elden och lade på några fler vedpinnar och lämnade sedan kvickt rummet. Bianca ställde bägaren på bordet bredvid sig och lutade sig sedan framåt i stolen och sträckte sina händer mot elden. Hon var tacksam för pälsplädarna som stolarna var insvepta i.

- Jag har all tilltro till rådets kunnande i frågor som dessa, om de anklagade har sysslat med trolldom så kommer trolldomskommisionen att avslöja det.

- Ni har säkert rätt, jag hade dock känt mig tryggare om jag visste vad de tänkte och tyckte i saken.

Minnet av hur hon stått och tjuvlyssnat ute i den mörka gången dansade runt i Biancas huvud, hon viftade bort minnet genom att sträcka sig efter bägaren och ta ännu en klunk av drycken.

- Det enda vi kan göra är att vänta tills förhören börjar, sa hon sedan.

- Är det?

Den tunna stämman lät lite road tyckte hon, Bianca kände hur maggropen drogs samman till en hård klump. Visste hon? Nej, sade hon sig, hur skulle någon kunna veta? Hennes kinder blev trots det en nyans rödare.

De färglösa läpparna i slottsfruns ansikte bildade ännu en gång ett av sina trötta vänliga leenden och hon sa :

- När jag själv var kvickare i benen stod jag ofta utanför ett och annat rum och tjuvlyssnade till allvarliga samtal. Vad annars kan vi kvinnor göra när vi är utestängda från allting som de anser att vi måste beskyddas ifrån?

Bianca stirrade mot henne med rädda ljusgröna ögon, osäker på hur hon skulle reagera, vågade hon erkänna att hon stått och tjuvlyssnat? Skulle hon låssas som om hon inte förstod vad den unga kvinnan pratade om? Men då kunde slottsfrun å andra sidan ta illa upp… Hon fick en sur smak i munnen när hon tänkte på hur förödmjukande det vore erkänna att hon stått och tjuvlyssnat på sin make och de andra kommissionsmedlemmarna… Men å andra sidan hade slottsfrun erkänt att hon själv brukade göra samma sak…

En tunn darrande hand sträcktes fram och kramade svagt om hennes egen, hon såg ned på deras händer, slottsfruns svala och tunna hand där ådrorna syntes blåa genom det vita nästan genomskinliga skinnet och hennes egen betydligt rundare. En hand som kanske var mjuk och slät som en fin frus händer men hade samma skinnton som en solbränd lantbruksarbetare, trots att hon alltid bar handskar när hon var ute. Bianca försökte skamset vifta bort denna självupptagna och något bittra iakttagelse och tvingade sig istället att svara, orden kom närmast ut som ett mummel:

- Hur kan man vara till stöd och hjälp om man inte vet vad som pågår?

- Precis, svarade slottsfrun milt.

Hon släppte taget om Biancas hand och sa:

- Så hur resonerar medlemmarna av kommissionen?

- De fick besök av byprästen i dag, han berättade om en gammal ceremoni som nog är opassande och ogudaktig nog, men låter harmlös i jämförelse med det som herr Gräpe påstår att de sysslade med.

- Vad för sorts ceremoni?

Bianca mötte blicken i de stora oroliga blekblå ögonen.

- Någon dans till jungfru Marias ära.

En förvirrad rynka dök upp mellan de ljusa fintvälvda ögonbrynen.

Bianca sträckte lite på sig, trots att hon kände sig skamsen över att hennes tjuvlyssnande natur blivit avslöjad, så återfick hon nu lite av sitt självförtroende.

- Det är givetvis för tidigt att kunna dra några slutsatser ännu, kommissionen måste förhöra fångarna och jag kan tänka mig att knektarna som var med vid gripandet kan kasta mer ljus på vad som verkligen utspelade sig i gläntan. Det är inte första gången min käre make sitter med i en kommission av detta slag, sanningen kommer att…

- Så enligt den här prästen återkom inte herr Gräpe med de skyldiga?

Bianca skakade på huvudet:

- Han uttryckte en viss misstanke rörande den gamla kvinnan, men flickebarnen var enligt honom helt oskyldiga.

- Enligt mäster Gräpe…

Slottsfrun avbröt sig när hon såg den ofrivilliga grimasen Bianca gjorde.

- Har ni någonting emot mäster Gräpe, Fru Bianca?

Bianca bet sig osäkert i underläppen, hon kände att hon inte längre stod på osäker mark, utan hade börjat sugas ned i gyttjan.

- En och annan i kommissionen har uttryckt en viss bekymran över mäster Gräpes egentliga motiv, att han möjligen i sin jakt på berömmelse inte viker för risken att sända oskyldiga inför skarprättaren. Han har uppvisat en viss… en viss oroväckande tendens att…

- Det kan jag inte tro om en så modig och rättrådig man som mäster Gräpe, svarade slottsfrun förfärat.

Bianca tyckte att slottsfrun såg ut som ett storögt barn i den stunden, det var möjligen på grund av ögonen som nästan såg oproportionerligt stora ut i det avmagrade lilla ansiktet. Den unga kvinnan blev tyst och stirrade in bland lågorna i brasan, Bianca tyckte sig fånga upp en rad olika känslor som seglade förbi över hennes ansikte. Betänksamhet, ängslan, fruktan. Så efter en lång stund slet slottsfrun bort blicken från elden, svalde häftigt och sa tunt:

- Tanken på att fångarna skulle kunna vara oskyldiga skrämmer mig, jag är säker på att dessa som höjt sina röster i tvivel rörande mäster Gräpe har fel, men trots det...

- Kära fru Eleonora, en trolldomskommission låter sig inte stressas. Hur skulle det se ut ifall man inte tog sig tiden att se till så det verkligen är trollpackor man fångat in eller inte?

Slottsfrun nickade lättat åt detta, hon gav Bianca ett av sina trötta men ändå milda leenden.

- Fru Bianca har självklart rätt. Säg mig, har ni själv tagit er en titt på fångarna ännu?


Ada mindes inte när hon krupit in i hörnet, men hon hade funnit den och gjort den till sin och hon vägrade bestämt att flytta på sig. På något plan hoppades hon att hon skulle vara säker där, som om skuggorna skulle kunna öppna upp sitt trygga mörker och gömma undan henne. Hon hade ingen uppfattning om hur länge sedan det var hon och de andra kastats in i hålan. För det var en håla, jordgolv, skrovliga bergväggar och så lågt i tak att man fick böja ordentligt på ryggen, så det mest bekväma var att sitta ned. Det var en sådan plats där man snabbt förlorade allt grepp om tid, allt som existerade var mörker och gråt och ångest. Ingången var en liten trång dörr med en lucka i så de där ute kunde kika in och många gånger hade luckan öppnas och ett par ögon kikat in på dem. Hur mycket det nu gick att se i mörkret. Det var trångt dessutom, alldeles för trångt. Hålan hade egentligen varit för liten för tre personer och de hade alla sju kastats in i det lilla utrymmet. Ada tyckte att hon hade svårt att andas med denna vägg av kroppar som trycktes emot henne, en levande vägg av gråt och desperata böner. Hennes ögon hade vant sig så pass att hon kunde urskilja de mörkgråa figurerna i mörkret, hon hade uppfattat att gamla My låg stilla på golvet invid ena väggen, var hon död? Sedan identifierade hon den mörka skugga som fått den minst eftertraktade platsen, nämligen precis vid dörren. Det var en bulsig figur som ena stunden vaggade fram och tillbaka med armarna omkring sig, i nästa stund sträckte hon på ryggen och böjde huvudet bakåt en aning och brölade snyftande. Lotta, det där brölandet kunde inte komma från någon annan. Någon började rycka i den stillaliggande figuren invid väggen. En panikslagen stämma darrade fram:

- My, snälla vakna! Ni måste säga till knektarna att vi inte är trollpackor, Gamla My! Rösten var Bedas.

Ada anade att det inte skulle bli så lätt.

ANNONS
Av Monica - 11 maj 2013 21:19


Här kommer kap 2 av novellen. För att vara säker att texten får plats i varje inlägg så blir det att lägga upp varje kap för sig. Nu får vi se när kap 3 kommer upp.


Kap 2

 

 

Byns unga kvinnor stod samlade i sommarnatten. En mild vind lekte i trädkronorna och ljudet av lövens lätta rasslande fick det att låta som om träden talade sitt alldeles egna språk. Det var inte varmt men inte heller kallt, utan snarare en behaglig svalka. De stod där barfota i det höga gräset, endast iklädda sina särkar. Med uttryck av vördnad stod de där, så som deras mödrar gjort före dem och deras mödrar före dem och så vidare så långt tillbaka någon kunde minnas. Men allting var annorlunda nu, det var förbjudet att gå till gläntan, förbjudet att närma sig stenaltaret.

Ada kände en trotsig stolthet över att vara en del av detta, hon hade trotsat sina föräldrar för att upprätthålla denna sed, trotsat prästen som strängt förmanat sin församling att inte ge efter för de vilseledande gamla papistiska riterna. Men Ada hade kommit och så hade också alla de andra jämnåriga flickorna i byn.

De var sex stycken, alla mellan femton och sjutton år gamla, egentligen hade de kunnat samlas här redan förra sommaren för fem stycken var tillräckligt. Men de hade väntat på Beda, för sedan var det ett hopp på fem år tills nästa flicka i byn skulle bli tillräckligt gammal och då skulle Beda säkert ha hunnit gifta sig redan. Det kunde bli problem ibland, för att få delta var man tvungen att ha börjat blöda och en del började inte förrän sent och ibland så skedde det aldrig. Nu för tiden var bygden liten, men Adas mormor hade berättat att på hennes tid så hade det varje midsommar varit åtminstone fyra flickor som dansade runt altarstenen, så då hade det inte spelat så stor roll om någon tog längre tid på sig än de andra.

Liksom sina väninnor hade Ada med sig en liten offergåva, en örtkvist. Om det varit bättre tider så hade dem kanske haft med sig en frukt eller en skiva bröd, men i dessa torftiga tider bestod offergåvorna av blomsterkransar och örtknippen. Det var vad man hade att beveka den osäkra framtiden med.

Ada såg mot stenaltaret där deras offergåvor låg, altaret såg inte alls ut som altarbordet inne i byns lilla mörka kyrka, detta var en stor stenbumling som någon gång i det förflutna valts ut på grund av den jämna runda formen och släta bordsliknande ytan. Den var runt en meter hög och de bleknade inristningarna över dess sidor viskade om en ansenlig ålder som vida överskred kristendomens intåg i landet.

Gamla My stod framför altaret och höll skålen med rökelse upp över sitt huvud, Ada iakttog hur den milda vinden grep tag i röken, vände och vred den så det påminde om tunna slöjor som fördes uppåt av vindarna mot himlen. Gamla My bad den Heliga Jungfrun om beskydd för dessa modiga unga kvinnor som nu skulle ta nästa steg i Livets Resa och snart stiga in i Giftermålet, hur de under denna speciella natt bad om beskydd inför sina nya liv.

Ada hade ett litet korn av dåligt samvete som låg och skav i bakhuvudet, hon hade lovat sin mor att inte gå till gläntan. Hennes tankar irrade bort från Gamla Mys tal om Barnet som nu blivit Kvinnan och snart ska bli Hustrun och Modern ...

Ada hörde för sitt inre sin mors röst igen, som hon låtit då, så orolig och bedjande:

- Det är farligt Ada, speciellt nu. Lova mig att du inte går dit!

Ada undrade varför prästen förbjudit en så oskyldig sak som traditionen med “Ungmörnas dans runt altarstenen”. De gjorde ju ingenting som var fult eller fel på något sätt. Hon blev så fundersam när hon tänkte på det, hur den gamle mannen stått och predikat flera söndagar i rad med sådan upprördhet att han blev alldeles röd i ansiktet och ögonen formligen sköt blixtrar.

Ada återkom till nuet igen. Gamla My tog upp halmdockan och räckte den till den flicka som stod närmast, det var Beda med de präktiga flätorna, hon tog dockan och började ta några danssteg, Gamla My tog upp flöjten och spelade och alla började dansa efter Beda. Runt altarstenen.

Halmdockan Beda bar på skulle brännas i slutet av dansen. Ada antog att dockan symboliserade något viktigt, men hon visste inte vad och det gjorde ingen

annan heller längre. Vissa delar av ceremonin, som halmdockan och offergåvorna och säkert själva dansen också, var rester från betydligt äldre tider än den katolska. Men det var det inte längre någon som mindes.

Ada kände ett sting av avund över att Beda fått äran att leda dansen, alltid var det Beda, men hon tryckte ned känslan och sade sig själv att missunnsamhet var fult. Hon försökte att glädjas över musiken och dansen och det förbjudna i den här stunden, men det fanns ett litet korn av missunnsamhet inom henne som tog udden av glädjen.

Det var kanske just därför som Ada hörde det först. Hon var osäker på exakt vad det var hon hörde, men det var ett skarpt och plötsligt ljud som inte hörde dit och det skar genom tonerna från flöjten. Hon stannade ofrivilligt upp och såg mot skogsbrynet. Lotta for rakt in i hennes rygg i nästa stund och de for båda två omkull, de andra slutade dansa och någon skrattade till. Musiken hade tystnat och Ada uppfattade Gamla Mys förtrytsamma ögonkast. Adas kinder antog en något rödare ton när hon insåg att hon förstört dansen, hon knep ihop ögonen under två hjärtslag och gjorde en generad grimas. Hon såg därför inte när Beda ryckte till och också hon såg mot skogsbrynet, som om något plötsligt ljud fångat hennes uppmärksamhet.

- Ligg inte där på den kalla marken och förkyl er, muttrade Gamla My och skakade förtretat på huvudet åt dem.

Det var då ryttarna stormade ut från de mörka skuggorna i skogen.

Ada öppnade ögonen och såg frustande hästar som sparkade upp grästuvor i sin väg, följda av soldater till fots beväpnade med armborst och stridsyxor. Chockade och förskräckta skrik hördes runt omkring henne från de andra. Under hot från vassa vapen började hennes kamrater kedjans samman. Ada tog sig chockat upp från marken och stirrade oförstående mot knektarna, dem bar Nilhamarrs färger såg hon. De kom ifrån slottet!

Ada kände igen ett av ansiktena som barskt stirrade ned mot henne från ryggen på en kraftig brun häst. Det var ett brett ansikte med kraftigt hakparti och bleka blå ögon under ögonbryn som nästan möttes i mitten. Mäster Gräpe. En främling som anlände för drygt två veckor sedan och frågade efter vägen till slottet. Hon hade hört en och annan viska om honom, med miner av skräckblandad förtjusning.

Han höll nu en blänkande stridsyxa riktad mot Gamla My. Gamla My bara stirrade trotsigt upp mot honom. Trots den skräck och chock som tagit sin boning i Ada så lade hon märke till det mod den gamla visade.

Unga Beda slet sig loss och störtade förbi knektarna och kastade sig mot närmaste buskage, men med en förvånansvärd snabbhet högg någon tag i hennes ena blänkande mörka fläta och ryckte henne tillbaka. Skräck och fasa formligen skrek ur Bedas stora panikslagna ögonen, som om all vett och sans höll på att flyga sin kos där inne och hon ryckte och slet och sparkade för att komma loss. Hade hon ryckt loss flätan från huvudsvålen, så det blev ett stort gapande rött sår där, så hade det inte förvånat Ada det allra minsta. Men knekten slog kallsinnigt och onödigt brutalt ned henne innan det hände med sin lediga krigsbehandskade näve. Hon föll ihop på marken och var medvetslös under några sekunder, knekten passade på att kedja fast henne till de andra och först därefter började hon vakna till igen. Ada behövde bara se Beda spotta fram en stor bit från en tand för att inse att flykt inte var något alternativ.

Men Gamla My gjorde trots det motstånd. Med ett förnärmat uttryck i sitt gamla ansikte försökte hon slå sig fri och hon skällde på de män som med förvåning och irritation insåg att det inte var så lätt att kedja fast den gamla.

Adas väninnor grät och bad om nåd, själv iakttog hon chockat allt som skedde runt omkring henne. Krigarnas känslokalla ansikten upplysta av en och annan fackla, hennes väninnors tårdränkta och skräckslagna ansikten, Bedas blodiga mun och Gamla Mys vrede och mäster Gräpe, som med ett uttryck av förakt och avsmak i sitt fyrkantiga ansikte utdelade ett brutalt slag över Gamla Mys grånade huvud. Den gamla föll ihop rakt över stenaltaret så att alla deras offergåvor vältes omkull.

- Bege mig, kved hon.

En knekt var snabbt framme och kedjade fast den gamla vid de andra. Ada kände det som om hon befann sig i någon bisarr dröm.

Mäster Gräpe såg belåtet över gläntan och knektarna och fångarna. Ett leende formade sig över hans läppar.

- Tänka sig, att ta en hel hoper trollpackor på bar gärning, sa han till knekten som stod närmast.

Knekten nickade och svarade något som fick mäster Gräpe att stolt sträcka på sig där han satt på hästryggen. Ada hörde inte vad knekten sa, för orden mäster Gräpe yttrat ekade inom henne.

En hel hoper trollpackor på bar gärning…

- Herre Gud, andades hon fram, nu förstod hon vad som hänt, vad dessa män trodde.

- Nej, ni har fel! Ropade hon och skyndade emot honom. Nog måste hon kunna få dem att förstå det!

Han ryckte till, som om han inte lagt märke till henne förut.

- Vi är inga trollpackor! Det är bara en dans…

Hon hann inte uppfatta att han sparkade mot henne, den grova stridsstöveln träffade henne över tinningen och hon föll bakåt.


Byn vaknade och upptäckte chockat vad som pågick. Flickorna grät och skrek efter hjälp och när väl ett närbeläget torp eller gård vaknat upp ur nattsömnen och med fasa insåg vad som höll på att ske, så var de snabba att varna sina grannar. Föräldrar som upptäckte att deras döttrar saknades störtade ut i natten. Alla visste vilken dag det var, eller rättare sagt vilken natt det var. Hade inte mödrarna själva smitit ut denna natt i sin ungdom? Så de var inte oförstående, de förstod bara alltför väl vad som hade hänt. Herr Gräpes närvaro i byn, vad han kunde dra för slutsatser om han hörde talas om “Ungmörnas dans runt altarstenen”. Det var därför de flesta förbjudit sina döttrar att delta, det hade inte haft mycket med prästens svavelpredikningar att göra. Sedan reformationens dagar hade de präster som anlänt till den lilla prästgården i Ylgarv retat sig på och rasat över “Ungmörnas dans runt altarstenen” och byns döttrar hade likväl trotsat deras vrede. På den katolska tiden hade man också förbjudit traditionen och också då talat för döva öron. Men då valde man i slutändan att hantera problemet på ett annat sätt, så snart man insåg att det inte gick att få bort den gamla hedniska traditionen så gjorde man istället om den till sin egen. Man dolde den gamla stenen med de forntida ristningarna under en vacker duk med kristna symboler och bytte ut vad det än var man tidigare dyrkat mot Jungfru Maria och vips så var det hela en kristen ceremoni i stället.

 

En av dem som väckts av ropen i natten var pigan Malin, först visste hon inte varför hon vaknat. Hon sov vid eldstaden och alltid när hon vaknade hade det sista av glöden sedan länge slocknat och morgonkylan letat sig in i hennes armar och ben, trots bolstret hon sov på och yllefilten hon svepte in sig i. Men glöden lyste rött i mörkret och hon var inte kall. Malin satte sig yrvaket upp och lyssnade, säker på att det var något som väckt henne, hade husbonden eller hans hustru kallat på henne? Hon såg sig omkring och i mörkret mer anade hon än såg den stora vävstolen en bit bakom henne och bredvid den det grovt yxade bordet och bänkarna längst med dess långsidor. Bredvid eldstaden, snett framför henne invid väggen, fanns den väggfasta breda bänk som på natten utgjorde sovplats för gårdens två döttrarna, de sov på ett likadant pälsbolster som hon själv, sedan i en liten alkov fanns sängen som husbonden och hans hustru sov i. Hon lyssnade, men hörde endast de lugna djupa andetagen från de sovande. Men så uppfattade hon något, något som inte kom inifrån huset. Röster?

Hon var inte medveten om att hon rest sig upp, eller att hon höll andan för att inte missa ett enda litet läte. Ett plötsligt avlägset tjut fick henne att hoppa till. Hon hade absolut hört ett skrik och hon misstänkte att det inte var det vanliga tjutet från en djur som ibland kan bryta fram genom nattens mörker. Hon såg automatiskt mot den lilla öppna gluggen i väggen bakom bordet. Det var natt där ute, på sommaren blev det snabbt varmt inne i storstugan och man var tvungen att ha gluggen öppen dag som natt, trots att det blev lite kyligt framåt gryningen. I vanliga fall när hon vaknade så föll morgonens tidiga silverstrålar in i stugans skumma mörker. Full av onda aningar tog sig hon fram till bänken där flickorna sov, det var för mörkt för att se, men hon kände sig försiktigt fram med händerna. Det låg endast en liten figur där, fyraåriga Brita. Lotta var inte där. Malin skyndade fram till storstugans dörr och öppnade den försiktigt så hon inte skulle väcka husbondfolket i onödan och kom sedan ut i förstugan, där kistor och flätade korgar stod längst med väggarna och redskap hängde ovanför dem från krokar. Ytterdörren stod lämnad på glänt, någon hade tanklöst lämnat dörren öppen bakom sig, Malin skyndade sig ut och stod där i sommarnatten utanför gårdshuset och lyssnade till nattens många ljud, hon försökte intala sig att Lotta smugit ut av betydligt mer oskyldiga anledningar, kanske satt hon på huk bakom husknuten och tömde blåsan? Men hon anade att så inte var fallet, inte denna natten i alla fall.

Malin väste ilsket fram flickans namn och stod sedan tyst och lyssnade efter svar. Ingen Lotta. Men så plötsligt hörde hon en låg jäktad viskning och en mörk figur kom vaggande emot henne i natten. Gestalten var betydligt större än lilla Lotta, Malin stelnade till, vaksam och beredd på flykt undan allt oknytt som sades vara ute en magisk natt som denna, men så kände hon ingen rösten och slappnade av.

- Säg mig att jäntan inte gick ut, nog höll ni henne hemmavid?

Det var Kerstin, gamla mor i torpet närmast. Malin skyndade fram till den gamla och sa:

- Jag vaknade precis och såg att hon smitit ut.

- O nej, nej, nej sådan olycka! Må Gud hålla sin hand över…

Malin behövde inte stanna för att höra resten, hon for runt och sprang in och ropade skräckslaget:

- Husbond! Husbond!

Det var hennes husmor som vaknade först, hon satte sig upp i sängen, mörka yrvakna ögon riktades mot pigan och hon strök irriterat bort den långa röda flätan som hängde över hennes högra axel och kraxade grinigt fram:

- Vad gastar ni för!

- Lotta är borta! Hon smet ut och nu verkar det som om det värsta har hänt!

Det värsta. Hon behövde inte säga mer än så. Husbonden var omedelbart vaken. Han var snabbt uppe och letade fram sina kläder och träskor i mörkret. Hans unga hustru steg inte upp, istället sträckte hon sig efter sin schal och svepte den om sig och morrade fram:

- Förbaskade unge! Jag sade till henne att inte gå. Malin, tänd elden och krydda och värm upp öl att dricka.

- Javisst, husmor.

Malin var inte förvånad över att husmor Sara inte uppvisade samma förtvivlan som sin make, som redan var påväg ut i förstugan, Malin kunde inte påstå sig vara särskilt förtjust i den svagsinta flickan heller. Men det var allmänt känt att missämjan mellan husmor Sara och hennes styvdotter sträckte sig bakåt till då hon själv varit piga på gården, den förra husmodern hade varit gammal, i alla fall i unga Saras ögon och hon hade varit elak. Ylgarv var en liten fattig bygd redan under de bästa förhållanden och med alla oår och krig så var det få gårdar som hade råd att hålla sig med en piga. I början hade den gamla husmodern varit snäll nog, men i takt med att Sara blev äldre så började den gamla bondmoran nästan leta efter anledningar till att utdela bannor och Lotta hade varit mer än villig att påpeka varje litet fel Sara gjorde, påhittat eller riktigt. Värst hade det varit den där sista sommaren, likt en blek tunn vålnad med uppsvälld mage hade hon förföljt Sara, irrationellt hatisk och med ögon brinnande av illvilja. Att hon inte överlevde barnsängen kom inte som någon överraskning för någon och ifall Sara drog en lättnadens suck så hade man full förståelse för det.  Ett halvår efter husmoderns död så kom Saras far till gården och det var inte bara ett vänligt besök grannar emellan. De meddelade henne att hon inte skulle vara piga på gården längre, hon skulle vara husfrun själv. 

Tre och ett halvt år hade gått sedan dess. Sara lade nu handen över sin egen stora runda mage, kanske var det livet som växte inom henne som gjorde henne vek, men hon kände plötsligt en oro för Lotta. Nesliga svagsinta Lotta.


Under hugg och slag fördes fångarna framåt. Ada kände sig förunderligt lugn, som om hon iakttog alltihop från någon annanstans, hon betraktade sina vänners smutsiga tårrandiga ansikten och skräcken i deras ögon. Likaså såg hon deras fångvaktares kalla stenansikten och föraktet och avskyn i mäster Gräpes grova anlete. Ada var inte riktigt medveten om hur benen rörde sig eller hur fotsulorna långsamt men säkert blev såriga efter timmars barfotavandring, det kändes som om hon svävade fram i detta dimmiga drömlika tillstånd. Tillsist var de alla så utmattade att det inte borde ha kommit som någon överraskning när en av dem ramlade omkull och drog med sig de övriga i fallet, sammanlänkade som de var. Knektarna slog och sparkade för att få upp dem på fötter igen. Ada var knappt medveten om slagen som kom över hennes rygg, hon kände det som om hennes kropp inte fanns och hon bara var ett medvetande som flöt fram. Men så brölade Lotta rakt in i hennes öra, tjutet påminde om något som man kunde förvänta sig komma från ett misshandlat djur och det fick omvärlden att rulla tillbaka med obarmhärtig tydlighet. Smärta från ett dussintal slag och blåmärken svepte över henne, vass stingande smärta från hennes söndertrasade fotsulor efter timmar av marscherande. Det var som om hon störtat ned i ett hav av smärta och skräck och hon kunde till och med känna smaken av det, det smakade som järn. I panik försökte hon slå sig fri från de armar och ben som begravde henne.

- Få upp dem på fötter, beordrade mäster Gräpe otåligt.

Han betraktade sina mannar med bister uppsyn, blicken gick sedan till de tjutande fångarna som förvandlats till ett löjeväckande berg av fäktande armar och ben. Därefter svepte blicken längst med den väg de vandrat, gryningens tidiga silverstrålar hade för länge sedan fallit in över honom och jagat bort den korta sommarnatten, backen de gått uppför de senaste två timmarna var nu en imponerade utsikt där den karga steniga mark de stod på långsamt övergick i frodig äng och åkermark och skog. Vägen slingrade sig genom alltihop tills den i fjärran blev tunnare och tunnare och så slutligen försvann likt ett tunt streck in i skogen. Långt där nere skymtade han en liten grupp av bybor som stadigt tog sig närmare. Han suckade, det hade varit ett enkelt företag ända fram tills nu. Snart skulle de ha byborna över sig.

Han vände åter blicken mot fångarna. Någon greppade tag i en ovanligt söt flickas långa mörka fläta och slet upp henne på fötter, likaså gjorde man med den gamla kvinnan och därefter lyckades några av fångarna själva resa sig upp, knektarna fick hjälpa de övriga på traven. Med en knuff och ett kort “GÅ” satte man dem i rörelse igen.

Processionen började sakta ta sig framåt. Gräpe kastade en misslynt blick runt omkring sig. Han gillade inte denna ödslighet uppe på berget. Han rös till, men intalade sig att det var pågrund av den tidiga morgonkylan. Nu hade de kommit så långt upp att de ovanligt knivskarpa klipporna sakta men säkert började skära sig upp ur vegetationen. Än så länge var de ganska små, men de tilltog allt eftersom i storlek och allt eftersom skulle gräset gulna och förkrympt sticka upp från mellan stenar och klippor och träden närmast busklikt krypa längst med markytan. Det gick inte att se här uppe att det var midsommar, att bara några timmars ritt bort blomstrade naturen, sprängfylld av liv. Här uppe verkade allting vilja dö. Gräpe skulle ha föredragit att man döpt berget och bygden nedanför efter dessa besynnerliga knivskarpa klippor istället för det namn berget och byn faktiskt hade. Platsen hade fått sitt namn efter en otäck myt om en helvetteshund som förr i tiden skulle ha plågat byn och haft sin lya uppe i berget. Ylgarv. Det gamla slottet låg här uppe, omgärdad och beskyddad av höga bergsklippor. Bättre skydd än några murar någonsin skulle kunna ge.

Ada såg ett välbekant ansikte skynda efter dem, Lottas far, han hade tagit sig före de andra och sprang andfådd och genomdränkt av svett emot dem. Desperat försökte han nå fram och frita sin dotter men möttes av den trubbiga sidan av en stridsyxa och hivades medvetslös ned i ett dike, alltihop skedde på bara ett ögonblick. Lotta skrek rakt ut, gällt och förfärat och när hennes far försvann ned i diket började hon uppgivet att ge ifrån sig sina karakteristiskt brölande snyftningar. Ada hade också gråten i halsgropen, men hon svalde snyftningarna som ville bryta fram. Att gråta skulle inte hjälpa henne, det skulle bara göra henne utmattad och hon förstod att hon skulle behöva sin styrka till viktigare saker. Att överleva.

Gräpe insåg bistert att det inte skulle ta lång tid förrän andra fäder och bröder och mödrar kom skrikande och gråtande och bönade. Han gav ifrån sig ett förorättat “Hm” när han tänkte på det. Gräpe och knektarna kunde inte ta sig fram fortare än den lilla gruppen av fångar, som trots hugg och slag tog sig fram i snigelfart och en del av dem var färdiga att kollapsa redan som det var. Inte för att det bekymrade knektarna när byborna väl kom, de undvek visserligen att dräpa någon, men ändå enkelt och snabbt slog de ned den som kom för nära utan alltför mycket besvär. Men Gräpe däremot kände hur ilskan bubblade under ytan. Han var inte van vid att folk motsatte sig honom, han var ju mäster Gräpe, hjälten. Han var van vid att byn eller stadens folk själva hjälpte till att forsla bort trollpackorna, även om de råkade vara släkt med dem. Det viktiga var att få bort fienden så fort som möjligt, innan ondskan hann sprida sig vidare. Det begrep ju alla. Men här… Han såg sammanbitet mot den grupp av ynkliga män och kvinnor som gråtande bad om nåd. Nåd! Detta var verkligen en förtappad bygd. Han hade aldrig varit med om något liknande förut.

-Mäster Gräpe! Mäster Gräpe!

Ada kände igen rösten, det var prästen! Han kom springande, fortfarande i sina nattkläder som snodde sig kring de smala knotiga benen. Han tog sig fram mellan sina församlingsbor som alla fick en gnista av hopp i ögonen när de såg sin själavårdare.

- Rädda dem! Tiggde någon.

Gräpe hade nu stannat upp processionen och iakttog stilla och intetsägande den snubblande figur som arbetade sig fram till honom.

Ada vågade inte hoppas, hon höll andan och slet inte blicken från prästen.

Den gamle mannen var så medtagen av språngmarschen att han fick luta sig ett ögonblick mot mäster Gräpes häst, medan de tjutande andetagen avtog och mannen kunde andas någorlunda normalt igen.

- Mäster Gräpe! Flämtade han sedan fram.

- Vad kan jag göra för Er? Frågade han i en avmätt, smått högdragen stämma.

- Rädda våra barn! Grät en äldre kvinna som sjunkit ned på knä, ansiktet vitt av skräck och kinderna tårdränkta. Hennes make försökte hjälpa henne upp på fötter. Prästen såg mot kvinnan, sedan mot mäster Gräpe och han svalde häftigt och drog ett djupt andetag som för att ta sig samman. Som om han själv vore rädd för denne främling? Tänkte Ada förundrat medan prästen började tala:

- Nog uppskattar jag Er nit, mäster Gräpe, vi behöver fler som Er ifall riket ska renas från den ondska som hemsöker oss. Men är inte det här i alla överkant? Den gamla är kanske en trollkärring… men vad är flickorna annat än just vilseledda barn?

- Ni är både blind och döv, Benedikt, svarade han och gjorde tecken till att färdtåget skulle fortsätta.

- Ni har ingen rätt! Utbrast prästen uppbragt.

Men han ignorerades. Vad brydde sig mäster Gräpe om en enkel byprästs protester? Hade han inte slottsherrens beskydd kanske? De dagar då han varit tvungen att krypa för präster och stadsråd var över.

Benedikt såg hjälplöst på hur flickorna forslades bort, det fanns inget han kunde göra, inte när mäster Gräpe hade Nilhamarrs knektar i ryggen, vilket betydde att han hade slottsherrens beskydd. Det enda han kunde göra var att skriva till sina överordnade om råd, men det skulle ta tid och kanske inte ens hjälpa ändå.

Hans församlingsbor grät och skrek runt omkring honom. En äldre kvinna med grånat hår högg tag om hans vrist, hon hade sjunkit ihop av utmattning på marken framför honom och hon snyftade fram något om sin sondotter. Det var Bedas farmor, föräldrarna var döda och den gamla änkan hade uppfostrat flickan själv. Något som inte alltid varit lätt för den gamla. Benedikt slöt plågat ögonen ett hjärtslag och såg sedan frågande upp mot molnen som svepte fram där högt ovan dem. Sedan blixtrade det till i hans ögon av vrede och han såg åt det håll mäster Gräpe och knektarna försvunnit.

- Må Gud straffa honom! Svor han lågt mellan sammanbitna tänder.

Prästen satte sig sedan ned på huk framför den gamla kvinnan, han ville säga något till tröst, men vad kunde han möjligen säga? Han hjälpte henne upp på fötter igen och fick sedan hålla en stödjande arm om henne för hon var färdig att kollapsa där hon stod.

De flesta fortsatte att följa efter knektarna och deras fångar, men en grupp stannade kvar, de gamla och svaga som inte orkade fortsätta. Han sade till dem:

- Låt oss gå till kyrkan! Låt oss där bedja om stöd och tröst.

 

Han hade hållit slottsgården under uppsikt under många timmar redan och han såg tecken till att de var i antågande. Porten i muren hade stått öppen ända sedan knektarna gav sig av, för att underlätta deras återvändo. Slottets få tjänarna hade rört sig som små myror där nere ända sedan den första ljusning över natthimlen, troget upptagna med sina olika sysslor. Vakterna hade stått utanför porten och betraktat slätten av torrt gräs och sten, men nu kom de in igen och försvann in i den lilla öppningen i muren, för att kunna släppa ner gallret när dem de väntade på tagit sig in.

Vad som rörde sig bakom de klara blå ögonen som betraktade detta gick inte att utläsa, ynglingen lät blicken svepa fjärrskådande över murarna, man kunde nästan tro att de knivskarpa klipporna klyvt sin väg upp genom marken och genom murarna och upp mot skyn, men givetvis hade murarna byggts upp emellan dem, för att utnyttja bergets styrka och skydd. Antydan till ett leende syntes när blicken återvände till porten och fann mäster Gräpe komma ridande in på borggården, följd av knektarna och byflickorna och den gamla kvinnan.

- Nu har det börjat, sa han.

Slottsherren vände sig om mot sin hustru som satt insvept i en varm pläd framför eldstaden.

- Nu får det ske som måste ske, sa han.

En knappt hörbar viskning svarade honom:

- Så nu har det börjat...

Han lämnade det stora blyglasfönstret och gick fram till henne, tog hennes sköra darrande hand i sin och kysste den.

- Snart är den här mardrömmen över, lovade han.


Portarna slog igen bakom Gräpe, murarna omslöt honom och slottet reste sig stolt uppåt mot himlavalvet, försommarvärmen hade äntligen jagat bort morgonkylan i takt med att solen stigit högre och högre upp. Det hade tagit längre tid än han beräknat att återvända med fångsten. Gräpe fick som alltid en känsla av svindel när hans blick försökte följa tornens väg upp mot molnen. Slottet verkade nästan trotsa allt förnuft, som sammanvuxen med en bergstopp som skar sin väg uppåt tills det nästan verkade totalt omöjligt och en hand kramade om hjärtat så man var tvungen att titta bort.

Han ställde sig så han kunde övervaka fångarna och knektarna som vaktade dem. Dörrarna ned till fängelsehålorna stod öppna och väntade på att hysa sina nya gäster. Han kände sig nöjd över det han såg, att hans vilja och målmedvetenhet fått detta att hända, utan hans driftighet hade de aldrig kommit så här långt på så kort tid.

Gräpe kände blickarna bränna i ryggen och han vände sig om för att kasta en blick upp mot ett av slottets få riktiga glasfönster, det var ett stort påkostat fönster och han såg hennes skepnad där uppe, en mörk profil mot ljusskenet bakom. Han kunde tänka sig hur hennes stora feberblanka ögon iakttog tåget av fångar som fördes in på slottsgården, hur hon iakttog hans segertåg med förbluffning och andakt. Javisst, med andakt…

Han vände sig mot sina mannar och beordrade dem med en vid kraftfull gest, åt publikens vägnar, att föra ned trollpackorna i fängelsehålorna. Han gick sedan uppför trappan till stora ingången. Knektarna hurrade bakom honom, deras segerjubel omslöt honom som den varmaste mantel.

Detta hade varit ett ganska enkelt uppdrag för slottets knektar som kunnat lämna sina skyddsplåtar hemma, en och annan hade tänkt på att det kunde bli problem med bygdens befolkning och tagit med sig någon gammal sköld att slå ifrån sig framstörtande bönder med, men i vapenväg hade dem bara behövt ha med sig armborts och pålyxa, mest för att hota med. För hur svårt var det att samla ihop några fruntimmer, trollpackor eller inte? Gruppen av bybor som förföljt dem stod utanför portarna och skrek upp mot murar och bergsklippor. Där kunde de gott stå och gasta, tänkte Gräpe surt innan dörrarna slog ingen bakom honom. Deras röster och gråt ekade bitvis, ljudet kastades mellan klippor och torn och tonades sedan bort, likt en ångestfull sång. Men det hörde inte Gräpe.

Han steg in i slottssalen, det självsäkra leende var brett, hela hans uppenbarelse andades av stolthet. Han hade svurit vid sin själ och heder och nu hade han bevisat sig sitt ord värdig.

Salen var tom, till hans besvikelse, när han föreställt sig den här stunden hade slottsherren Nikolaus suttit i högsätet för att ta emot honom, med sin vackra hustru vid sin sida. Men i salen möttes han av öde tystnad. Det första som drog blickarna till sig var långbordet, med en överdådigt snidad tronliknande stol vid varje kortända. Väggarna täcktes av gobelänger och vapensköldar och en och annan sällsynt djurfäll. Han fick en minnesbild från föregående kväll, de hade suttit till bords, slottets gäster på dem lågt klädda bänkarna längst med långsidorna och slottets herre och hans brud residerade i var sin tron, där de blickade ut över bordet i all dess längd och synade ansiktena på dem som satt där. Bordet hade varit vackert dekorerat med blommor och tidiga sommarfrukter och grönsaker. De två tjänstekvinnorna fick gå i flera omgångar för att få ut alla de överfyllda faten på bordet, det hade varit en festmåltid och det hade varit mer mat än han någonsin sett vid ett ända tillfälle. Hans mun vattnades när han drog sig till minnes den helstekta spädgrisen och fatet med duvorna i vin och ättika och så den kryddiga inälvsgrytan och fiskstuvningen. Den ena tjänstekvinnan stod hela tiden redo med en tillbringaren öl, beredd att fylla på bägarna när det behövdes. Han hade sett ned på det förgyllda fatet man ställt framför honom på bordet och bägaren i glas med förgyllda dekorationer, allting vackert upplyst av stearinljus. En pojke stod i ett hörn och spelade på en flöjt. Gräpe kände sig stolt över att sitta där i så celebert sällskap. Men nog lade han märke till att allting var en aning ålderdomligt, en aning förfallet. Den medeltidsliknande slottssalen var kanske välbehållen och hade en slags storslagen ålderdomlig charm, det fanns ett överflöd av allting på bordet och en och annan klenod var nog värd en hel del, men inget verkade ha byggts till eller förnyats sedan slottet byggdes. Stora delar av det stod faktiskt i förfall.

- Säg mig mäster Gräpe, många har kommit till oss med löften, men få har kunnat leva upp till dem. Vad gör Er så annorlunda?

Det hade varit slottsherrens ord, tonen förvånansvärt bitter och cynisk för att komma från en så ung man. Gräpe hade fått en mörk blick i sina ögon och munnen hade pressats samman i en tunn förorättad linje, för det var ju så att man kan fråga vem som helst i hela riket vem mäster Gräpe är och svaret blir det samma överallt. Den Legendariske Mäster Gräpe, trollpackornas fasa. Vem var den här barnungen att komma här och ifrågasätta honom? Han var just på väg att göra det enorma misstaget att läsa lusen av den lille sillmjölken, när en svag utandning från andra sidan bordet fick hans vrede att stilla sig.

- Nikolaus.

Han mindes med ens varför han var där. Hon var anledningen till att han åtagit sig det här uppdraget över huvudtaget, den tunna darrande stämman rörde vid hans själ och hjärta i all sin tragedi.

Han hade anlänt till slottet för lite mer än två veckor sedan, sin vana trogen red han in i den lilla byn med gryningsljuset, en söndag, med kallelsen från slottsherren i handen. Han hade hört en hel del om Nikolaus Nilhamarr, den store krigslegenden. Gräpe kunde knappt tro det när han fick kallelsen, en sådan ära!

Den förste Gräpe mötte den morgonen var prästen som var på väg till sin lilla gråa kyrka och de utbytte några ord. När han presenterade sig och sitt ärende så möttes han inte av det stora intresse han var van vid, utan i stället kom det en skugga över prästens magra ansikte och en snabb försäkran om att det inte fanns några trollpackor i Ylgarv. Gräpe log överseende när han hörde detta naiva påstående, varvid prästen med hård ton förtydligade att detta var en gudsfruktig bygd, befriad från sådana själsliga farsoter. Gräpe svarade det att prästen självklart känner sin flock bättre än han gör, därefter frågade han om vägen till slottet. Prästen förklarade att det inte var lätt att finna sin väg där uppe, men om han väntade tills efter gudstjänsten så kanske någon ifrån byn kunde visa honom vägen. Så Gräpe stannade och småpratade lite med bygdens själavårdare medan denne förberedde den lilla gråa stavkyrkan inför gudstjänsten. Det hade mest varit allmänt prat, men vid ett tillfälle frågade prästen om han hade sitt respass i ordning, i en lite överdrivet ledig ton. Gräpe som tillbringade mycket tid på resande fot hade som alltid sina respapper i ordning, vilket nog var tur för han fick den bestämda känslan att byprästen fiskade efter en anledning att kunna skicka bort honom.

Bygdens befolkning dök upp kort därefter och när prästen meddelade dem vilken berömd gäst de hade ibland sig möttes han också denna gång inte av den vördnad han var van vid, utan av oro i flackande blickar. Efter gudstjänsten så var det visserligen en och annan som ville höra de spännande berättelserna ifrån mäster Gräpes många äventyr, så han hade en liten skara omkring sig som lyssnade storögt. Men det var trots det klart för honom att något inte stämde.

Prästen hade ordnat fram en vägvisare, en yngling med råttfärgat hår och utstående tänder. Mäster Gräpe försökte få igång ett samtal med ynglingen under resans gång, det var inga problem att få drängen att prata, i alla fall inte om det gällde att få reda på vardagliga upplysningar. Ylgarv var som många andra ensligt belägda trakter, endast några få bönder hade ett eget hemman, i övrigt var det mest torp som löd under godset, dit de nu var på väg. Under samtalets gång fick Gräpe intrycket av att godset sköttes lite si så där, arrendatorerna kallades sällan till några dagsverken och herrskapet var ofta borta. Han antog att de måste ha någon annan inkomstkälla när de så totalt kunde ignorera gårdsdriften. Ynglingen ryckte bara på axlarna och det förstod han, mindre dagsverken betydde mer tid man kunde lägga på sina egna åkrar. Ylgarv var en fattig bygd, även med tanke på att oåren ställt hårda krav på hela riket, han såg många igenbommade torp och backstugor på sin väg genom bygden.

Gräpe hade haft ett trevligt samtal med ynglingen, men så fort han nämnde trollpackor och trollkonster så blev det stopp. Det finns inga trollpackor i Ylgarv. Gräpe nickade fundersamt för sig själv. Du protesterar lite för ihärdigt gosse, tänkte han och kikade under lugg mot drängen.

Gräpe hade påbörjat den stig han vandrade genom livet som visgosse, därefter hade han varit dräng under några år hos Claudius Prytz, den kände hovpredikanten. Innan den gamle mannen dog så hade han hjälpt den unge Gräpe att bli lärling hos en herre som erhöll samma anseende som mäster Gräpe själv numera ägde, som lärling hade han rest runt i de flesta länder runt östersjön men mest uppehållit sig i Norge, Danmark och Tyskland. När han sedan återvände till hemlandet igen, fullärd, så blev han snabbt ett välkänt namn. En sak visste han alldeles säkert och det var att de alltid tror att det finns en trollpacka eller två i bygden. Men inte här…


Mäster Gräpe blev väl mottagen på slottet och en aning förvånad när han visades in i slottssalen och mötte en lång ljushårig yngling och inte, som han förväntat sig, den omtalade krigshjälten.

- Snälle mäster Gräpe, det är givetvis min far Ni tänker på, han har varit död i nästan 15 års tid nu. Svarade den unge slottsherren och skrattade.

Hade det varit en av drängarna nere i byn som gapflabbat åt honom på samma sätt så hade Den Legendariske Mäster Gräpe delat ut en ordentligt rungande hurring som omedelbart suddat bort det där spefulla flinet. Det var många tankar och känslor som stormade genom Gräpes huvud i den stunden, men han hade sinnesnärvaro nog att inse att det enda han kunde göra var att förgrymmat knyta ihop sina nävar och svälja sin ilska.

Samtidigt undrade han också hur man kunde vara så korkad att man gav sitt barn samma namn som man själv bar, det visste ju alla att det betydde otur, då skulle någon av de som bar namnet dö inom kort. Gräpe visste att han borde stanna och ta uppdraget, betalningen han blivit lovad hade varit rejält tilltagen, även om han ansågs vara den mest sakkunniga inom sitt område så var han inte ekonomiskt oberoende och hans anseende skulle stiga än mer när det kom ut att hans tjänster till och med anlitades av frälset. Men… Gräpe kunde inte tåla honom!

Sedan hade han presenterats för Nikolaus hustru, Eleonora. Den bleka ängeln.

- Säg mig, Gräpe, vad har ni tänkt göra nu?

Han for runt, överraskad medan minnena försvann och ersattes med slottssalens tysta kalla stenväggar. Den unge herremannen stod där, respektlöst lutad mot en vägg och han log, det var visserligen ett erkännsamt leende men det saknade den rätta respekten, den rätta vördnaden. Bara det att kalla honom för Gräpe, utan att använda hans titel...

- Ursäkta? Frågade han och kände sig nesligt nog lite förvirrad för stunden.

- Jag antar att mina män är på väg att fylla fängelsehålorna med de där byflickorna ni släpat hit upp?

Gräpe sträckte på sig, leendet återkom, självsäkert och stolt.

- Vi tog trollpackorna på bar gärning, precis som Ni trodde så hade de samlats vid hednagläntan.

Herr Nilhamarr nickade.

- Vi fick en hel del bevis med oss, bland annat en halmdocka som mycket väl kan vara gjord i slottsfruns avbild för att orsaka…

- Har ni fångat dem nu?

De for båda två runt och iakttog henne med bestörtning.

- Eleonora! Utbrast slottsherren och skyndade fram till sin hustru.

- Har ni fångat dem? Frågade hon igen, rösten svag och darrande men trots det angelägen.

Hennes feberblanka ögon såg rakt mot Gräpe. Nikolaus tryckte henne oroligt intill sig och placerade en kyss mot hennes tinning, han mumlade mot hennes hår:

- Gräpe har fullföljt sitt uppdrag till all belåtenhet.

Hon nickade.

- Ni borde inte lämnat er sjuksäng, Fru Eleonora, om ni ursäktar att jag tar mig ton, påpekade Gräpe och iakttog hennes bleka kinder och darrande händer med den största oro.

Hennes make förde henne fram till den ena tronliknande stolen och hon satte sig ned, lutade armbågarna mot bordet och huvudet mot händerna och slöt ögonen en stund, för att övervinna yrseln förstod han. Sedan tittade hon upp mot Gräpe, hennes bleka blå ögon verkade enorma i det lilla ansiktet, hon vinkade honom till sig.

Han skyndade fram och steg ned på knä framför henne. Det var en besynnerlig sak att göra, men han reflekterade inte särskilt mycket över det.

- Fru Eleonora?

- Jag vill se dem, mäster Gräpe, viskade hon fram.

- Kommer inte på fråga! Svarade de båda männen samtidigt.

Hon såg trots sin svaghet och feberblanka ögon mycket bestämd ut.

- Men jag måste! Jag måste se dem som gjort mig detta…

Gräpe tog hennes lilla hand i sin. Det var absolut inte passande och han förväntade sig att få en utskällning över sitt tilltag, men ingen sa någonting. Detta var en ovanlig situation och det var ovanliga tider de levde i, sade han sig. Han kände den tunna handen i sin, skör som en fågelvinge, det var så han kände döden pulsera under det mjölkvita skinnet.

- Jag kan inte med gott samvete låta Frun gå ned dit, det är alltför farligt. Tro mig, jag vet.

- Ni låter dem inte förgöra mig, eller hur, mäster Gräpe?

Hon såg rakt in i hans ögon och det var som att hans hjärta stannade upp för ett slag. Han släppte hennes hand, plötsligt, som om han bränt sig på den.

- Aldrig, svarade han i en hes viskning.

Hennes make svarade bestört:

- Självklart inte, Eleonora käraste! Aldrig att vi tillåter något sådant att inträffa, eller hur, Gräpe?

- Aldrig, svarade han återigen och kände sig nästan som en riddare som svor en ed framför sin drottning, där han stod på knä framför henne.

Han kände en våg av ömhet när han betraktade henne. Må vara att han hade en och annan mindre smickrande tanke om slottsherren, men slottsfrun, den oskyldiga och vackra slottsfrun… aldrig att han skulle låta de förhärdade trollpackorna fortsätta skada henne!

Hon påminde honom om kyrkomålningen han sett som liten gosse. Det var efter att hans föräldrar och syster dött. Hans mindes knappt föräldrarnas ansikten längre, men deras trötta trådslitna gestalter fanns någorlunda klart i hans minne, hårt arbetande på bondens åkrar och i bondens ladugårdar, ett hårt slitande för ynnesten att kunna sköta om de egna små åkerlapparna någon timme innan solen gick ner. Han mindes den låga stugan, så låg att getterna kunde hoppa upp på taket och beta. Lillasyster mindes han betydligt klarare än föräldrarna, ett runt äppelkindat ansikte under brunt rufsigt hår. Han hade tyckt att hon alltid gnällde, hon hade inte lärt sig att uttala r- ljuden ordentligt ännu så det blev “bjöd” hon gnällde efter. Sedan en vinter blev folket på gården sjuka, de hade fått febersoten sa man, tyvärr så tog hans föräldrar med sig febersoten hem till den lilla stugan. Först var det föräldrarna som inte orkade ta sig upp ur sängen, några dagar senare så var det Gräpe själv som kände hur armar och ben förlorat all kraft och hur hela världen snurrade. Han var inte ens medveten om att lillasyster blivit sjuk förrän efter att han övervunnit febern och bondmoran talade om för honom att hela hans familj “Hämtats upp till Herran”. På gården hade bondmoran och minstingen i barnaskaran överlevt och hon hade låtit hämta den föräldralösa Gräpe som låg sjuk och ensam i stugan. Något hon skulle komma att ångra. Gräpe visste inte varför bondmoran tagit honom in i sitt hem, men det spelade ingen roll, han hatade henne med samma styrka som en skogsbrand under sommarens torraste dagar. Men hatet dolde han bakom ett tacksamt leende och gav sken av att tårarna av vrede var tårar av sorg. För han visste värdet av att kunna äta sig mätt, av att ha hela varma kläder på sig och rejält på fötterna. Att kvävas av förbittringen var det pris han fick betala för att överleva.

En söndag pekade bondmoran ut ett nyförvärv som hon och hennes salige make donerat till kyrkan innan febern kom, en målning, konstnären hade äntligen avslutat den. Gräpe blickade upp mot målningen och beskådade en ängel som fullständigt trollband honom med sin skönhet. Gräpe hade aldrig glömt änglatavlan och när han första gången mötte slottsfrun, så många år senare, hade hans första förbluffade tanke varit, “Det är hon, ängeln!“. Men det var givetvis omöjligt, sa han sig sedan, hon var inte ens född när konstnären som skapade målningen arbetade med den. Men likheten var trots det slående. Det var samma vackra silverblonda lockar och enormt stora blå ögon och ett vackert hjärtformat ansikte, med ett uttryck av fullständig godhet. Slottsfrun var nu en ytterst beklagansvärd kopia av den målningen. Hon hade lidit mycket under den förbannelse som sakta ätit upp henne inifrån och lämnat kvar en darrande varelse av skinn och ben. Men trots det var hon så lik kyrkomålningen. Men det var inte bara det som låg bakom hans stora vördnad och aktning för henne, ja faktiskt beundran inför hennes modiga kamp, han kunde inte bli annat än rörd när han såg hur hela hennes väsen riktigt lyste av livsvilja och hopp, i sin kamp mot döden.

- Jag ska inte låta er dö, Fru Eleonora, svor Gräpe och blev förvånad över att hans röst darrade en aning.

- Käre mäster Gräpe, andades hon matt fram och gav honom ett av de där trötta leendena som fick hans hjärta att slå ett extra slag.

Gräpe satt kvar inne i slottssalen medan Herr Nilhamarr hjälpte sin hustru tillbaka till deras kammare. Den låg i den mer välbevarade av tornen, den var inte lika skrämmande hög som de andra och därför fortfarande i bruk. De andra skulle man inte gå upp i hade han fått veta, trapporna kunde rasa samman.

Medan han satt där i all tysthet med sina tankar så återkom han till den där dagen för två veckor sedan. Han hade trott att det här fallet var som alla andra. Att kanske slottsherren gett efter för byns desperata rop på hjälp och därför tillkallat honom. Men det visade sig att så inte alls var fallet. Byn led inte under trollpackornas trollkonster, det gjorde däremot slottsfrun. Han hade först undrat om hennes sjukdom kanske hade naturliga orsaker, folk blev ju faktiskt sjuka ibland. Men så fort han träffat henne så slog han bort den tanken, det var ju självklart att den vackra slottsfrun inte led av någon vanlig sjukdom, det var en förbannelse. En förbannelse han skulle bryta.

Han hade självklart slagits av likheterna mellan detta fallet och situationen hans gamle mentor Claudius Prytz varit i, Prytz hade varit hovpredikant hos prinsessan Maria Elisabet och hennes make hertig Johan av Östergötland. Prinsessan hade lidit av konvulsioner och Prytz hade insett att det var trolldom som låg bakom hennes lidande och sedan letat reda på de skyliga. Men trots att de alla avrättades så dog prinsessan, uppenbarligen måste en trollpacka ha undgått upptäckt, något som alltid plågade Prytz. Nu hade Gräpe tillkallats av en adelsman vars hustru någon kastat trolldom på och han upptäcker en stor konspiration, där prästen och hela bygden skyddar trollpackorna. Men Gräpe tänkte inte misslyckas.

Han var inte den enda gästen på slottet, detta var kanske ett förfallet slott i en bortglömd vrå av riket, uppe på ett ogästvänligt berg och omgivet av tjutande vindar, men herrskapet var väl förberedda för det som nu låg framför dem. Mäster Gräpe tyckte inte om att man var tvungen att slösa tid på förhör och domar, inte när slottsfruns liv stod på spel. Men han accepterade att det var så det måste gå till, även om han helst av allt hade velat rusa ned i fängelsehålorna och släpa ut varenda trollpacka där nere, avrätta dem där och då och sedan kasta deras kroppar på elden, för att rädda ett oskyldigt liv. Men han fick vara tacksam över att den där drummeln inte var lika korkad som han såg ut. Nikolaus Nilhamarr hade tack och lov redan allting klart så de kunde börja med förhören. En kommission var redan sammanställd och färdig att sätta i gång.

Oftast var dessa saker en lång och utdragen process som tog många månader att förbereda, mycket måste ske innan bödeln kunde höja bilan och bålen sättas i brand. Allt från att sammanställa en kommission, genomföra förhör med vittnen och de anklagade och så var det rättegångarna och så slutligen kom man till domslutet och sedan därefter själva avrättningarna av de anklagade. Allt tog tid. Inte för att han hade något emot det i vanliga fall, det var tid då han åtnjöt fri kost och husrum och sedan när allting var över så begav han sig hemåt, inte sällan rikligt belönad. Vad han betalades för sin expertis skiftade mycket, ibland red han hem med en välfylld pengapung, ibland endast med några få mynt, det var inte heller ovanligt att han blev betald med en get och några höns. Det hade också hänt en eller två gånger att han tagit sig an ett uppdrag där det enda som erbjöds i utbyte var en plats att sova och tre mål mat om dagen. Tiderna var efterallt hårda och konstigt nog hade han aldrig haft så många uppdrag som de senaste åren, ju värre svälten och nöden var desto värre härjade trollpackorna där ute.

Men nu var han lättad och tacksam över att allting stod färdigt att börja med en gång.

Han hade inte utbytt många ord med de andra gästerna, de flesta av dem ansåg sig stå högt över mäster Gräpe som ju var av enkel härkomst. Bland allmogen var han en stor hjälte, men i de ärade medlemmarna av kommissionens ögon så var mäster Gräpe knappt något mer än en tjänare. Han träffade dem alla vid måltiderna och trots deras smått förtörnade blickar åt hans håll så fick de utstå denna skymf då de var gäster under Herr Nilhamarrs tak. Om deras värd inte hade något emot att sitta vid samma bord som mäster Gräpe så kunde ju knappast de uttrycka sitt missnöje över den saken.

Kommissionen bestod av en tre förnäma herrar, en rådman Oskarsson som var en lång benig karl ifrån Stockholm som var mer än lite upprörd över att överståthållaren skickat honom till denna avkrok, Gräpe hade råkat överhöra när han beklagade sig för sin betjänt över hur förkrossad han var över att befinna sig i denna ruin. Sedan var det Herr Laurentius Erici, en rund och rödkindad biskop som hade med sig sin vackra hustru Bianca. Gräpe var inte en man som hade vanan att le och skratta ofta, men han kände hur hans tunna läppar formade ett smått skadeglatt flin när han tänkte på paret Erici, han tyckte nästan synd om biskopen. Sen var det den tredje herrn, Gräpes leende slocknade när han tänkte på den sabla suputen med de insjunkna kinderna och rödsprängda ögonen, Gräpe hatade honom. Men trots att karln var en ynklig människospillra, vars pråliga kläder såg slitna ut på sina ställen, så var han uppenbarligen en förnäm herre och Gräpe var tvungen att hålla tand för tunga och utstå alla spydiga kommentarer.

Det var dessa tre herrar som skulle döma häxorna. Gräpe trodde trotts allt inte att det skulle bli några problem. De insåg allvaret, förstod hotbilden och begrep vad som måste göras om det goda ska segra över det onda.

Han reste sig upp från långbänken och lämnade salen, i sävlig takt tog han sig ut på slottsgården där dörrarna till fängelsehålorna nu var stängda och förutom några knektar som stod borta vid porten så var gårdsplanen tom. Mäster Gräpe log.

Av Monica - 11 maj 2013 19:56



Jag har länge lekt med tanken på att lägga upp en novell på bloggen. Detta är en gammal novell, jag skrev den ursprungligen i kollegieblock när jag var tonåring, sedan skrev jag ned den på en dator, nu har jag den utskrivet på papper medan den version jag hade på datorn är borta. Jag vet, man ska alltid spara på disketter eller usb eller på cdrom... har lärt mig det nu. Så nu håller jag på o skriver ned den på datorn igen (och sparar på ett usb-minne). Historien har givetvis förändrats mycket från när jag ursprungligen skrev den i kolligieblock, som tonåring hade man ju en ganska begränsad bild av världen och en lika begränsad inblick i det mänskliga psyket. Nu är jag äldre, har lärt mig mycket mer om 1600- talet, så historien har mognat något, fått mer kött på benen. Det är möjligt att detta blir en roman och inte en novell när jag väl är klar och jag vet inte om titeln passar riktigt.  Men nu ska jag ladda upp 2 kapitel i alla fall. Fler kommer när jag orkar skriva in dem på datorn.  




När häxjägaren kom till Ylgarv


Av Monica Gullinger


Kap 1


De trängdes runt skålen, en samling tunna trådslitna gestalter, det blev inte många skedar välling var men trots hungern så hölls skedföringen och alla fick sin beskärda del. I fattigstugan var aldrig maten något att skryta med, det koktes upp en stor gryta vatten och en skopa korn hälldes i. Det var vad som erbjöds samhällets utstötta och de tog tacksamt emot det. För att undkomma kylan där ute och för att få lite mat i magen så sökte sig tiggare och föräldralösa till den låga mörka torvkojan utanför staden. Där låg den prydligt undangömd från stadsbornas ögon, så ingen blev påmind om det öde som kunde vänta på gamla dar eller vid en eventuell olycka. I varje stad fanns det en plats som denna och det fanns folk som dessa, de trasiga och gamla, de bortglömda och oönskade.


Just den här lilla fattigstugan sköttes av Änkan, en gammal kvinna med krum rygg och tunt grått hår som var prydligt dolt under det slitna huvuddoket. Hon hade ett ovanligt godmodigt och piggt ansikte för att vara en av de gamla som hamnat på denna plats och hennes kläder var kanske slitna och lappade, men hon såg noga till att trots sitt armod vara hel och ren.

Anledningen till att hon hamnat i fattigstugan var den att hon inte förmått sätta några barn till världen, vilket betydde att hon nu som gammal och sjuk inte hade någon som kunde ta hand om henne. Hon hade hetat Margareta en gång i tiden, tillsammans med sin make hade hon tjänat i ett av stadens lite finare hus, men lungsjukan tog honom för några vintrar sedan och många skulle nog säga att han var den som haft tur.

När hon först kom till fattigstugan så hade den verkligen verkat som en liten förstation till helvettet, ett mörker fullt med en obeskrivlig stank av smuts och sjukdom, där löss och annat smått kröp runt bland de sjuka och antingen hade man elden igång och höll på att kvävas av rök, eller så lät man den slockna och nästan genast var den lilla stugan iskall som graven. Margareta kunde inte bo i denna minsär, så Änkan föddes i stället, Änkan kavlade upp ärmarna och började ställa saker och ting till rätta, hur mycket det nu gick under omständigheterna. Barnen skickades ut att hämta mossa att täta hålen i väggarna med, det verkade omöjligt att täta alla springor men det blev i alla fall mycket bättre än innan. Hon lyckades till och med manövrera att lite välgörenhet kom deras väg, så de fick en riktig eldstad med rökgång, så stugan inte blev rökfylld längre.

Alla blev självklart inte glada över att hon dök upp och började styra och ställa, gamla gubbar skrek okvädesord när hon tog deras äckliga nedsolkade filtar och stoppade ned i grytan för att kokas, sjuka som tvingades upp ur sina bäddar för att halmen skulle bytas ut svor över henne, de lite starkare barnen hatade henne för att de inte tilläts stjäla sina mindre och svagare kamraters ransoner. Men de flesta välkomnade henne. Kanske var det hennes trötta godmodiga leende som nådde ända upp till ögonen, där en liten gnutta viljestyrka ännu fanns kvar. För själv hade hon inte orkat åstadkomma allt detta, hennes händer darrade och hon fick svårare och svårare att greppa saker med sina svullna värkande fingrar. Men de andra lutade sig mot hennes viljestyrka och lyssnade till hennes ord och utförde hennes order.

Hon vakade noga över de nådegåvor som givits till deras försörjning och i dessa arma tider med krig och oår så var inte välgörenheten mycket att skryta med. Men till hennes heder så måste det sägas att hon var rättvis och stal aldrig till sig något extra, utan allting fördelades lika, hur lite det än fanns att dela på.


För en del barn var detta det enda hem dem någonsin känt till, vissa lämnades av någon släkting eller granne vid fattigstugans dörr, andra gånger hade någon snubblat över ett övergivet småbarn i ett gathörn. De lämnades ofta vid fattigstugan så diskret som möjligt, då det inte ansågs vara riktigt kristligt att inte ta emot ett föräldralöst barn när Försynen lämnat det vid ens egna fötter. Nu försökte Änkan hålla liv i dem tills de blev gamla nog att skickas ut till stadens verkstäder, eller till de hushåll där det behövdes tjänstefolk och sedan fanns det de omkringliggande gårdarna som möjligen kunde ta emot en piga eller dräng. Men när hon såg mot barnaskaran och försökte tänka ut var bäst just det barnet kunde placeras om några år, så visste hon att många av dem inte skulle leva så länge. För hur mycket hon än önskade barnen långa lyckliga liv så visste hon mycket väl att de gick hand i hand med Sjukdom och Svält.

Gruppen av barn trängdes runt brasan. En och annan kastade en längtansfull blick mot bordet där den tomma skålen stod, ingen kände sig särskilt mätt.

- Hör på de båda va? Sa en äldre gosse vars hela ansikte drogs samman till en hånfull grimas, vilket fick resten av barnaskaran att börja skratta.

Pojken var huvudet högre än de andra och hans kroppshydda robust, han skulle av naturen varit ett ganska runt barn om det bara funnits tillräckligt med mat. Att han såg frisk och stark ut hade gjort det lätt för Änkan att finna en plats åt honom hos smeden, med möjlighet till en lärlingsplats om han visade sig duglig. Han skulle skickas in till staden om bara några få dagar. En av de få som lämnade fattigstugan och möjligen gick en ljus framtid till mötes. Då visste hon redan att det skulle bli värre med de små och tunna bröderna Nils och Arild. Hennes båda hjärtebarn.

Nils tittade upp mot den äldre pojken, det fanns en mörk blick i hans ögon.

- Vi ska gå i lära, du ska få se, sa han.

- Varför skulle han som kan få vilka lärlingar som helst, välja er båda?

De båda bröderna kröp ihop en aning, er båda, ordet lät som en uppspydd, halvsmält bit mat, täckt av surrande insekter. Er båda. De sneglade mot varandra, två småväxta magra fattighuspojkar klädda i tunna slitna trasor. Deras olycksbröder var snabba med att sticka hål på deras drömmar och påminna om deras rätta plats i tillvaron. Men den lille tunne linlotten hade ett beslutsamt uttryck över sitt bleka ansikte.

- Ni ska få se, viskade han och blängde mot den äldre pojken.

Hans lillebror pep ilsket fram:

- Mäster Gräpe vet vilka duktiga visgossar vi är.

Det var många i fattigstugan som tänkte på den gångna vintern med breda lyckliga flin över sina bleka utmärglade ansikten. Vanligen var vintrarna en tid av ångest, dagar fyllda av hunger och kyla och när våren väl närmade sig så var alla svaga som fågelungar eller döda. Men inte den vintern, inte för fattigstugan i alla fall.

 

 

 

En katastrof hade de senaste åren spridit sig genom riket och nu hade det blivit deras lilla stads tur. Allting hade kretsat kring detta den vintern och varje dag så hände det något nytt, en ko som mystiskt sinat, en granne som fått sjukdom kastat på sig eller en gast som lurade i skuggorna hos den gamle bokbindaren och gjorde honom rädd för att somna.

Upprördheten var total och folket krävde att något skulle göras, vilket i sin tur ledde till att stadsrådet efter mycket överläggande beslöt att tillkalla en berömdhet,

en man som ofta nämndes i sådana här sammanhang, Mäster August Gräpe.

Det första mäster Gräpe gjorde, när han anlände en råkall morgon i tidiga december, var att besöka fattigstugan. Med sig hade han en korg med mat till Änkans förråd. Därefter satte han sig ned för att berätta för barnen om trollpackor. Förklarade att de måste vara vaksamma på sina drömmar, för ibland var inte mardrömmar bara hemska drömmar. De kunde vara minnen…

Mäster Gräpe kom på besök flera gånger den veckan och varje gång bad han barnen berätta om sina drömmar. När han hörde en dröm som han fann speciellt intressant så fick det barnet en kaka i belöning. Under de följande veckorna så bad mäster Gräpe att endast få tala med Nils och Arild när han kom. Nils och Arild var först väldigt glada över att inte längre ha de andra barnen att slåss om kakorna med, men det blev också svårare att få belöningen nu, för mäster var väldigt hård på att de måste minnas rätt.


Änkan hade blandade känslor inför det hela, hon var glad över gåvorna mäster Gräpe hade med sig i form av små silltunnor och tråg med spannmål. Men hon kände att det var något fel med hur han förhörde de två barnen. Hon var inte dum, långt ifrån och innerst inne visste hon bättre än att låta det hela fortgå, men de behövde så förtvivlat maten han hade med sig. Men den största anledningen var den att hon kände en gnagande oro, en misstanke, att mäster Gräpe var en farlig man att få som fiende. Speciellt om man var en gammal fattig änka ifrån fattigstugan.

Arild och Nils sken av stolthet när de fick höra att de blivit utvalda att vittna, de skulle få träffa De Fina Viktiga Herrarna inne i staden och de andra barnen i fattigstugan var avundsjuka. Änkan var nästan lika stolt hon, hon såg till så de var nytvättade och såg så propra ut de nu kunde i sina slitna paltor. Hon lånade ut sin stora schal till de båda gossarna så de inte skulle frysa i de isiga vindarna och trasor virades om deras fötter. Mäster Gräpe lovade henne att barnen skulle åka i vagnen hela vägen dit och tillbaka.

- Ni ska inte oroa er, nog förstår jag att små gossar behöver sina fötter, hade han sagt när han lyfte upp de små i vagnen och stoppade om dem med en varm pläd.

Det väntade en liten folksamling på dem när de kom fram, ryktet hade gått om att man hittat två viktiga vittnen som varit på Blåkulla, två små fattigstugpojkar som blivit bortrövade om natten. Medan Arild och Nils lyftes ur vagnen och bars in över snövällingen på gatan in i huset, så hörde dem de uppmuntrande ropen från folksamlingen, rop om att de var modiga och att man bad för dem. Sedan stod Arild och Nils inne i ett av stadens allra finaste hus, framför tre viktiga herrar med stora peruker och vackra kläder med breda vita spetskantade kragar. Gossarna bugade så djupt att deras luggar svepte över golvet. De kände sig så små mitt i all denna prakt, med gobelänger och stora bonader över väggarna, stolar och bänkar med stoppade broderade dynor att sitta på. I deras värld av matta utslitna nyanser av grått och brunt så såg de nu för första gången i sina liv tyger och broderier i klara lysande färger.

Gossarna vågade inte ens titta upp mot De Fina Viktiga Herrarna, som var så totalt främmande allt de hittills träffat på. Till och med mäster Gräpe, som tycks dem vara en fin herre, såg tämligen enkel ut framför dessa herrar. Mäster Gräpe bad gossarna att berätta om sina upplevelser. Först kom det bara små rädda viskningar ur deras munnar, men mäster lade sin stora varma hand över Nils axel och tittade ned på honom med ett brett tryggt leende och sa:

- Det finns ingen anledning att vara rädd, min gosse, ingen kan skada dig här.

Nils återfick lite mod och vågade tala någorlunda stadigt, sedan blev också Arild lite tryggare när han såg att hans bror vågade och började berätta också han.

De båda bröderna insåg förundrat att De Fina Viktiga Herrarna lyssnade på dem, de hängde på varje ord medan de berättade.

Under veckorna som följde tog mäster Gräpe med sig Nils och Arild till hemmen i staden, husen var inte lika välbärgade och ståtliga som på det första besöket, men i de fattiga gossarnas ögon var de gedigna husen som palats. Där fick de berätta, så som mäster Gräpe lärt dem att berätta och alla lyssnade. När de skulle hem efter ett sådant besök så stoppade skomakaren dem och skänkte dem var sitt par skor:

- Det skär i mig att se er båda komma klafsandes genom snön med fötterna inpackade i de där tygslamsorna.

 

 

Välfyllda korgar med mat och begagnade kläder började finna sin väg ned till fattigstugan. Änkan tänkte för sig själv, när hon packade upp nådegåvorna, att kanske var henne oro obefogad. Efterallt, när hade folk någonsin tänkt på dem i fattigstugan under vinterns mörker och kyla förut? Arild och Nils kände sig stolta när de någon gång fick en skymt av lagret som vuxit sig stort inne i skafferiet, de visste att det var på grund av deras berättelse som man inte längre svalt.

Sedan började en del barn ifrån staden att stiga fram med likartade berättelser och nu när katastrofen nått stadsbornas egna barn så var den fullskaliga paniken ett faktum. Nils och Arild insåg uppgivet att de nu plötsligt var bortglömda. Staden anordnade vakstuga och speciella gudstjänster och varje gång satte stadsbarnen igång med att härma brödernas berättelser eller låssas att osynliga djävlar var i rummet. Nils och Arild tyckte att det var så uppenbart att stadsbarnen försökte överträffa varandra med vittnandet så det blev riktigt fånigt, men det verkade inte spela någon roll. De vuxna grät och bad böner och vred sina händer i ångest.

Vid rättegångarna valde mäster Gräpe att främst använda sig av Nils och Arild, även om vissa stadsbor uttryckte sitt missnöje över den saken, men Nils och Arilds vittnesmål var mer detaljfyllda och höll sig till det viktiga, sa han. Det var då som man började kalla bröderna för visgossarna, Nils och Arild tyckte att deras hittills usla status i livet smälte bort vid det ordet. Visgosse. Ordet lade sig som en varm filt omkring deras hjärtan och motade bort vinterkylan även när snöstormen svepte genom springorna i fattigstugans väggar.

Men sedan började vintermörkret att ge med sig, ljuset återvände och vitsippor letade sig upp ur jorden och fågelkvitter hördes om morgnarna. De ansikten som tidigare lyssnat till Nils och Arild med stora ögon och förbluffade miner uttryckte nu blott irritation.

 

 

Nu är nog alla trollpackor tagna, sade man. Mäster Gräpe påpekade att det nog dolde sig en trollpacka kvar i staden, att denna också måste fångas in, annars hade allting varit förgäves. Men ingen verkade intresserad av att lyssna. Tvärtom kastade en och annan mörka blickar efter mäster Gräpe och Nils och Arild. Det verkade finnas en vrede som kokade under ytan. Så mäster Gräpe gav sig iväg. Lille Arild och hans storebror kände en stor sorg över att deras store hjälte lämnat staden, det hade varit så fantastiskt alltihop och nu var det över….

 

Av Monica - 30 oktober 2009 16:53

Tiden har gått så fort. Hösten har tagit vår nordliga avkrok av världen i besittning. Svårt att föreställa sig att jag för blott några veckor sedan tittade ut från vardagsrumsfönstret och betraktade de fortfarande gröna trädkronorna och försökte föreställa mig de gula och röda höstlöven som snart skulle komma. Nu är det glest mellan löven där ute som är mera åt det gulbruna hållet. Marken under träden är ett vackert mångfärgat täcke där katterna far runt och drar upp små virvelvindar av löv. Solen sänker sig tidigt ned över horisonten i rosa och blått med strimmor av guld över hustaken. Kylan drar in och får naturen att stelna till i chock innan den härdar sig, gamla slitna sköna koftor letas nu fram från sina gömmor. Ångande koppar av sött te väntar under dessa frusna kvällar när natthimlen lyses upp av tusen gyllene punkter och vackra dimslöjor letar sig fram över tomma gator och parkeringsplatser. Det är nu prydnadslamporna tänds i fönstren, en tröst när kvällen är svart och andedräkten står som små moln omkring dom som är ute. Men trots kylan så har hösten sin charm, den är full av färger, jordnära färger och söta dofter i den tidiga frasiga morgonluften. Det är årstiden då man av någon anledning minns barndomens sagor om tomtar och troll och häxor. När tanken på en öppen eld är förunderlig sentimentalt tröstingivande. Det är dags för höstlöv och koftor.

Presentation

Omröstning

Vilken årstid gillar ni bäst?
 Vår
 Sommar
 Höst
 Vinter
 Alla årstider har sin charm

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Katt-drottningen med Blogkeen
Följ Katt-drottningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se