Katt-drottningen

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Monica - 12 april 2013 19:50


April har inte varit en bra månad, snarare sorglig och tragiskt. Min älskade katt Sigfrid har dött, han råkade ut för någon sorts olycka, vet inte hur. Men båda frambenen var brutna. 


Det hände tis den 2e, sent på kvällen så hörde jag honom ropa från ett svårtillgängligt område en bit ifrån hyreshuset där jag bor, det var mörkt ute men jag tog mig försiktigt ned bland stenar och taggiga buskar och träd och fick en glimt av honom. Han verkade inte känna igen mig, bara väste och morrade och ranglade fort i väg( var första och enda gången han nånsin morrat och väst åt mig), men jag hann se att ena frambenet såg konstigt ut. Det var för mörkt för att kunna följa efter. Det är ett jäkligt svårframkomligt område där nere, min gissning är att när de byggde det här hyreshuset för några årtionden sedan så kastade de ner all sprängsten för backen här en bit bort och sedan har taggiga buskar och stripiga träd vuxit upp där emellan.

Men i alla fall, först på eftermiddagen nästa dag hittade jag honom, det var en håla som bildades av några stenbumlingar och där inne hade han krypit in, det gick inte att nå honom där inne, men jag gick ner då o då för att försöka locka fram honom. Först på tors eftermiddag, den 4e, dök han upp och då såg jag i dagsljus hur illa skadad han var, ena frambenet hängde livlöst och släpade efter honom. Det gjorde ont i mig att se det.  Han verkade kunna stödja på det andra frambenet så jag trodde först att det benet var okej.


Man vet ju att man måste få stackarn till vetrinären, men att komma från tanke till handling är allt annat än enkelt när man har med en katt att göra, för en katt kan verkligen skada dig om det gör ont, det går inte att bara ta upp den och stoppa in den i transportboxen. De där kattinstinkterna kolliderade med varandra i Sigfrids lilla hjärna, å ena sidan så skrek han efter hjälp men han visste också att om någon tog i honom så skulle det göra ont, så därför sprang han undan till att börja med.  Jag fick sätta mig ner på marken och hasa mig närmare cm för cm tills jag kom tillräckligt nära för att ta ett rejält tag om nackskinnet, vilket verkligen tog emot för det är ju något man aldrig ska göra, men det var rådet jag fått av vetrinären. Ett stadig tag om nackskinnet och så blixtsnabbt in i transportboxen och slå igen luckan.

Det var bara ett problem, det är nästan omöjligt att själv få in en skadad kämpande katt i en transportbox. Burdörren slets av och katten slet sig fri och for klagande iväg från mig, han försökte hoppa upp på vår balkongen men utan fungerande framben gick ju inte det, så han smällde in i balkongen istället och han låg sedan flämtande och jämrande på marken nedanför.

Alltihop var nog det värsta jag varit med om, känslan av att inte räcka till, att se ens älskade husdjur lida, paniken som formligen skriker i ens huvud, känslan av hjälplöshet över hur man ska klara upp situationen . Sedan under alltihop så stod många ut av grannarna ute på sina balkonger och tittade ned på oss, jag avskyr verkligen människor ibland, en av de värsta stunderna i mitt liv var typ nån sorts underhållning för dem.

Jag gjorde ett försök till att få in katten, nu betydligt darrigare efter det första misslyckade försöket,  men det slutade med att jag återigen stod där med transportbox och lucka i varsin hand. Kattstackarn försökte i panik hoppa upp på balkongen en gång till och kollapsade sedan under balkongen och låg där skakande, flämtande och jämrande och jag kände bara för att börja gråta. 

Min bror Kalle kom kort därefter och vi lyckades gemensamt få in katten, jag tror att det var då eller kort där innan som jag märkte att publiken gått in i sina lägenheter, brossan höll i transportboxen medan jag fick in katten. Det blev en akuttid till destriktvetrinären, Kalle körde oss dit, stackars Sigfrid som alltid avskytt att åka bil gav för en gång skull bara ifrån sig små tysta jamanden och inte den vanliga högljudda klagan som det brukar vara.  När vi väl kom dit så hade all styrka gått ur stackars Sigfrid, han ville först inte komma ut ur transportboxen så det blev en liten kamp, men väl ute ur boxen så var han som en trasa, han hade alltid varit skygg för främlingar men han protesterade inte ens när vetrinären petade och klämde och drog i honom, han gnällde lite när hon rörde vid hans framben bara. Hon sa själv att han borde försöka bita henne och att han var alldeles för slapp i musklerna eller något sådant. (Det är svårt att minnas alla detaljer nu efteråt).

De röntgade honom och det syntes att båda frambenen var av, men deras kirurg var på semester, enligt lagen om alltings jäklighet, och med tanke på att nästa ställe som kunde operera låg 2 h bilfärd bort och att kattens allmäntillstånd var så dåligt, så beslöt jag att låta honom somna in. Ville inte utsätta honom för en massa onödigt lidande när det inte var säkert att han skulle klara sig. 


Vissa husdjur får man ett ovanligt starkt band till, alla sanna djurvänner håller med om att deras katter eller hundar (eller vilka små varelser det än är de tagit emot i sina hem) har sin egen personlighet, de har känslor och själ och tankar,  men vissa djur är faktiskt lite mer personlighet än andra.  Jag har haft katter hela mitt 32 åriga liv och Sigfrid var speciell, han var en liten person. Kräsen i maten, det skulle vara gormé eller tonfisk helst och ifall man var fräck nog att servera mjau eller något sådant så fick man en förolämpad blick.  Ibland kunde han få för sig att sätta sig på bakbenen och föra upp framtassarna som om han klappade i händerna/tassarna, oftast om det var något han ville, att man skulle släppa ut honom eller ge honom godare mat och han älskade att bli buren. Han var skygg av sig, det var bara matte han riktigt litade på.

Kommer att sakna honom så mycket.           


En liten konstig tillfällighet är att två dagar senare så halkade min mamma i sin trädgård och bröt vristen, hon och hennes make skulle äta middag ute för det var så varmt och soligt vårväder och hon halkade på en isfläck, hon for i backen och lördagsmiddagen for in i en buske.  Så stackars gamla mamma kommer att ha benet gipsat ett tag framöver. Världen är en konstig plats. Tur att hon inte var en katt.

ANNONS
Av Monica - 27 mars 2013 16:47



Tankar kring förlåtelse och att inte leva i det förgångna.


Djupt inne i mig så finns det en hippie som gillar new age, flowerpower och allt som ryms i de där "do good feel good" tankegångarna. Den där inre hippien hade velat bo i en stuga på landet, vara självförsörjande och äta linsgryta och dricka ekologiskt vin till skenet av stearinljus och lyssna på spirituell musik.  Det är nu inte mycket av det som den där inre hippien faktiskt får göra, jag gillar inte vin först och främst och av någon anledning så har jag svårt att hitta sådan musik, men jag äter linsgryta lite då och då här i min tråkiga lägenhet och sedan jag blev gammal nog att rösta så har alltid miljöpartiet fått min röst.  Det är väl där min inre hippie får utlopp.  Det jag ville visa här var alltså den mer civiliserade och andligt vakna delen av mig som förstår det här med att man ska lämna de dåliga upplevelserna bakom sig, den del som förstår att hata någon är som att dricka gift och förvänta sig att den andra ska dö istället.  Den delen som förstår att en stor anledning till att världen ser ut som den gör är att vi håller fast vid våra oförrätter utan att inse att vi då också för alltid är kvar där och då. Vi kan aldrig bli riktigt fria förrän vi släpper taget om de mörka stunderna vi upplevt. 


Jag är precis som alla andra, jag har bra minnen och dåliga minnen, det finns dom som hade en mycket värre  tonårstid än jag och det är jag fullt medveten om.  I och med en flytt när jag var tolv år så utvecklade jag social fobi, ny plats, ny skola, nya människor. Men den riktiga katastrofen kom när jag började högstadiet, den sociala fobin blev allt värre och jag började skolka och det slutade med att jag skulle få speciell undervisning i vissa ämnen som då min klassföreståndare skulle hålla i och det var hon (förstår jag nu efteråt) allt annat än glad över.  Jag började ganska snart i mitt stilla sinne kalla henne för västhäxan (ni vet i trollkarlen från OZ), det var inget jag sa högt, bara tänkte .

Man kan tänka sig våra liv som en serie rum och varje rum är fyllt av ett visst minne eller av en viss tid i ens liv, bra eller dåliga, tragedier eller glädjande upplevelser. De dåliga rummen kan man bomma igen och de bra kan man passa på att titta in i då och då. Fast egentligen kan man inte bomma igen de dåliga rummen, för då växer skuggorna där inne och börjar sippra ut, utan istället borde man tänka som så att man inte ska låta vem man träffade i ett rum en gång för längesedan påverka ens liv nu. För vad är ett enda dåligt rum i den långa raden av rum som innehåller bra saker?

Men problemet är väl det att mina tankar ofta återkommer dit, den fjortonåriga jag som sitter där och blir mobbad av en vuxen.  Jag har många gånger tänkt att "jag är så trött på att älta det där, bryr mig inte längre, bara lås dörren till de där minnena och släng bort nyckeln". Men det går inte, tankarna återkommer. Jag tror problemet är det att den där fjortonåriga tjejen kände sig så ensam och hjälplös och det fanns ingen hon kunde prata med, ingen som brydde sig. Jag är allt som allt en person som inte blir arg, men ändå så finns det någonting inom mig som ibland skjuter rygg och visar tänder och klor när jag tänker på det där rummet, inte lika ursinnigt längre kanske, men ändå.  Jag vill verkligen släppa taget om de minnena, tänker logiskt på att västhäxan inte kan ha mått särskilt bra, tänkt att jag nog ska kalla henne vid namn, Sonja A, att hon var en människa med en historia, med tankar och känslor och att det oftast finns en anledning till att folk beter sig som de gör, att hon inte kan ha mått bra psykiskt och kanske inte förstod att jag inte mådde bra. Att jag har social fobi kom ingen på förrän jag gick i gymnasiet och att jag har många drag av Asberger syndrom kom inte fram förrän jag var runt 25, så allt hon såg var en blyg fjortonåring som skolkade mycket och knappt sa ett ord.  Men nej, det finns ingen ursäkt. Men det spelar hur som helst ingen roll.

I början tänkte jag som så att det faktum att jag behöver glömma och förlåta har ingenting med den satkärringen att göra, det har med att hon inte förtjänar att uppta utrymme i min hjärna. Det har med att hata är som att dricka gift och förvänta sig att den andra ska dö. Det har med att jag önskar att den fjortonåring jag var reser sig upp och går ut ur det där lilla rummet, något hon inte vågade göra då för "så kan man ju inte göra". 

Att förlåta är som att släppa taget om de inre såren, om ilskan och säga till sig själv att jag behöver inte bära runt på den här bördan, men tyvärr så är det inte riktigt så lätt heller, för tankarna är vara vid att återkomma och man måste säga samma sak igen och då kanske man inte kan uppmana samma inre klarhet utan ilskan skjuter rygg och väser fram sin vitglödgade vrede. Man måste programmera om sig själv. Så när minnena återkommer så försöker jag tänka att "låt det vara" det är ett enda rum, det finns många många roligare som är värda att lägga tid och energi på, titta in i dem istället.




ANNONS
Av Monica - 15 mars 2013 20:29


Vaknade verkligen tidigt i dag, redan 07.20, helt otroligt för att vara jag, den typen som lätt kan sova tills kl 10- 12 om jag inte ser upp. Men jag vaknade och var ganska pigg otroligt nog, trots att jag inte somnade förrän efter kl 02 i går natt.  Men det är ju bara bra, så får lilla jag möjlighet att ställa dygnsrytmen i ordning. Det är ju ett himla jagande efter den där dygnsrytmen, ibland har man fångat den ett litet tag men sedan plötsligt slinker den iväg igen.  


Jag hade visserligen tänkt stiga upp tidigt, men inte riktigt så tidigt utan snarare runt kl nio, var nämligen tvungen att få tag på försäkringskassan, jag kunde ta det lugnt på morgonen alltså, ordna med en kopp kaffe och sedan lite efter kl 08 börja ringa.  Men först lite innan kl tio gick det att komma fram till den avdelning som har med bostadstilläggen att göra. Innan dess lät det bara "linjen är överbelastad just nu." Suck.


Sedan vid 12 skulle jag ut till Anna,  hennes svägerska dök upp vid kl 13 någon gång, hon hade med sig två hundar var vid den ena var en bedårande liten hundvalp.  Det blev kaffe och kladdkaka och mycket djurprat och andra roliga ämnen      . Sedan blev det en lång promenad. 

 


Nu hemma så har brorsan ringt och pratat några gånger, väääldigt mycket jobbprat från honom numera, visserligen började jag bli trött på allt prat om romartiden och andra historiska epoker när han var arbetslös, men nu är jag så himla trött på allt prat om konstgräsplaner och den korrekta skötseln där av att jag börjar sakna diskussioner om historia.



   

Av Monica - 8 mars 2013 19:36


Jag hade fått in ett ganska bra dags-schema nu under februari- mars och lyckats få till en ganska bra dygnsrytm, men nu mådde jag inte så bra denna veckan och schemat följdes inte. Sov typ till 10.30 i dag. Inte bra. 

Ska börja om i morgon, upp kl 09. Jo jag vet, för normala människor är det sovmorgon att sova till kl 09. Men men...
Var och veckohandlade i dag, var lite jobbigt mycket folk i affären tyckte jag eller så var det bara jag som var lite extra stresskänslig.

När jag kom hem beslöt jag att sätta i gång med storstädade, det har blivit si och så där med städandet under veckan. Upptäckte att det var himla svårt att få ryamattan i bra skick, ryamatta + två katter = ett himla dammsugande och ristande. Man inser inte hur mycket päls de där små liven släpper i från sig.

Suttit lite och tittat på aftonbladets hemsida nu på kvällen, galna nordkorea och atomvapen? Låter som början på en spännande katastroffilm, ni vet den sorten där civilisationen fallit och spillror av mänskligheten överlever i ruinerna av vad som en gång varit städer och måste slåss mot atomvintrar och hänsynslösa rövarband och sjukdomar och allt sånt där. Tack o lov att vi lever i verkligheten.    

Av Monica - 7 mars 2013 18:54


Var ute hos Anna en runda i dag. Vi fikade och gick sedan en runda,  jag passade på att mata fåglarna, hade lite bröd över som jag tog med mig. Istället för att kasta det så tänkte jag att jag kan ju göra en god gärning och ge fåglarna det. I vanliga fall så är det Anna som matar fåglarna, hon är ju "måsdrottningen", det är ganska intressant att iakta de olika fåglarna som håller till nere vid vattnet, måsarna är ju totalt orädda och kastar sig över brödbitarna, skator och kråkor är försiktigare och ankorna eller änderna eller vad det nu är ( de som flyter runt på vattnet typ) skräms nog mer bort att måsarna än av oss människor skulle jag tro.

 

Det är bara synd att det inte räcker till alla stackars fjäderfän, för även om man skulle haft med sig två, tre stora limpor så skulle det inte räckt till de stora mängder fåglar som desperat letar efter mat just nu.  Oftast tänker folk bara på att mata dem fram till januari, kanske februari typ och tror att nu när våren är på gång så klarar dem sig sjävla.  Men så är inte fallet.

Jag har ibland tänkt att det vore roligt att sätta upp en sådan där automat som man lägger fågelfrön i åt småfåglarna i något av träden här på baksidan av hyreshuset. Vore kul att sitta och titta på från köksfönstert. Vet att mina katter hade äääälskat det. 

Det blev en ganska lång runda sedan runt stan, fick faktiskt lite träningsvärk i benen. Men det är ju bara bra, frisk luft och sol och raska promenader är precis vad man behöver efter den lång mörka vintern.





Av Monica - 27 februari 2013 22:18


Eller rättare sagt kedjan som är fäst vid tvättstugenycklen.


Hu hu,  jag hade en liten pärs i dag. Hade ju tvättstugan och på nyckel till tvättstugan så finns det

en ganska grov kedja som är fäst till en metallklump. Det är väl tänkt att man lätt ska se tvättstugenycklen

så den inte kommer bort. Men i alla fall, jag hade precis varit ner i tvättstugan och fyllt tumlaren och skulle tillbaka in i lägenheten när jag upptäckte att lägenhetsnycklen fastnat i kedjan till tvättstugenycklen,

nyckeln hade åkt in i en av öglorna i kedjan och det gick inte att dra ut den.   


Jag stod nog där och drog och lirkade i tio minuter, tänkte att "det här händer inte! Vad ska jag göra nu?

Har ju inte mobilen med mig så jag kan inte ringa någon, nyckelhelvettet kom ju in i kedjan då

borde den ju logiskt sett kunna tas ut också!  Hu, vill ju inte behöva ringa på hos någon

granne! "

Men jag fattade ju att jag måste ringa på hos en granne, trots min sociala fobi som fick mig att känna mig

ganska gråtfärdig vid tanken.

Det är inte någon trevlig känsla när man inser att man är utestängd från sin bostad, hemmet är ju ens revir.

Kanske är det speciellt jobbigt också för någon som lider av social fobi, där hemmet är den enda trygga punkten i tillvaron. 

Men åter till historien, jag inser alltså att nyckeln sitter fast och att jag måste ringa på hos en granne,

jag känner ju ingen av grannarna och det kändes så pinsamt och jobbigt, men jag ringde på hos en

medelålders kvinna som bor två dörrar från mig.  Hon öppnade och jag började med ett - "Ursäkta att jag ringer på, men.... "


Hon kunde inte heller fatta hur nyckeln kunde fastna på det här viset och försökte få loss den, men den

satt som berget, efter ett tag kom det en äldre herre in i trappan, hon haffade honom och frågade om han

kanske visste hur vi skulle få loss nyckeln, men nej, han försökte ett tag utan något resultat och kunde inte

heller fatta hur nyckeln kunde fastna så här. Det hade typ behövts en bultsax eller något för att klippa upp kedjan sa han, men det har man ju inte när man bor i lägenhet. Efter ett tag så gav vi alla upp,mannen gick

upp till sig och kvinnan hämtade sin telefon så jag fick ringa Riksbyggen, som är dem som man ringer när

saker och ting går sönder i lägenheterna i det här hyreshuset. 


Medan jag stod där och väntade på att någon skulle svara så var det några sådana där jobbiga minuter

när man ska försöka vara trevlig och komma på något att prata om. 

- Ja jag kommer ju aldrig att hålla nycklarna i samma hand i fortsättningen.

- Det har man ju normalt, verkligen konstigt hur det kunde bli så här...

- Ja, jag har ju bott här i några år och det har aldrig hänt förut. Man blir lite darrig när man inser att

man är utelåst så här.

- Jo jag har själv varit med om det, bröt av nyckel i låset en gång...


Det tog säkert tio minuter innan någon svarade och ändå sa telefonmeddelandet då och då att jag var

"nr 1 i kön", först fattade inte den jag pratade med vad jag menade. Hon typ " Har nyckeln fastnat i tvättstugelåset?" Så jag fick säga samma sak en gång till och då ramlade polletten ned. Hon skulle ringa

jouren och de skulle ringa tillbaka när de kunde komma.

Sedan skulle hon ha mitt mobilnr, men jag förklarade att min mobil är kvar inne i lägenheten, hon envisades med att jouren behövde numret för att kunna nå mig, jag sa det att dem kan ju ändå inte nå mig för jag kommer ju inte åt mobilen efter som den är inne i min lägenhet och jag kan ju inte ta mig in dit. Nähä, sa hon men telefonen jag ringer från, kan de nå mig på den... ? Jag kände bara STRESS, men bet ihop och frågade granntanten om telefonnr, men tjejen i telefonen sa det att hon kunde se numret på datorn.


Sedan, så fort jag lagt på telefonen så sa det plopp och nyckeln ramlade loss från

kedjan.  Både jag och granntanten skrattade förvånat till. Jag blev lättad och förvånad. Där hade

först jag, sedan granntanten och vid något tillfället en granne från någon av de övre våningarna försökt

få loss nyckeln och nu sa det bara plopp av sig själv?  Granntanten sa att hon skulle ringa upp riksbyggen

igen och avbeställa hjälpen och jag tackade för allting och gick in till mig.

  En händelsefylld onsdagskväll måste jag säga.



Av Monica - 25 februari 2013 21:00


Jag gillar verkligen matmuffins, det är så praktiskt att bara kunna ta en muffins istället för att dra fram bröd och pålägg och göra en smörgås.  Det här är favoritreceptet.


Bacon, ost och tomatmuffins.


8- 10 muffins


1 Blanda mjöl och bakpulver i en bunke.

2 Rör ner socker, salt, peppar, 3/4 av osten, bacon,soltorkade tomater och gräslöken i mjölblandningen och blanda väl.

3 Vispa ägg, det smälta smöret och mjölken i en annan bunke, häll det över mjölblandningen och rör tills ingredienserna precis har blandats, smeten kommer att vara ojämn. Fyll formarna och strö över resten av osten. Grädda i 20- 25 min.  Ugn 200 gr


4,5 dl mjöl (kan byta ut 1/2- 1 dl av mjölet mot kruskakli)

1 msk bakpulver

1 tsk salt

1/2 tsk mald svartpeppar

2 msk hackad gräslök

2.5 dl riven ost

1.5 dl hackade soltorkade tomater.

75 gr smält smör

2 ägg

100 gr stekt bacon


Av Monica - 12 februari 2013 17:45


Tycker inte direkt att det spelar så stor roll vad det är för sorts kött i maten, häst eller ko eller gris, kött är kött liksom. Däremot så tycker jag nog att det är mer oroväckande att det kan vara gamla arbetsdjur som varit fulla av sjukdomar och mediciner som malts ner till lasagnen (enligt en och annan kommentar jag läst i ämnet).

Men sant är ju att köttet är spårat till ett rumänskt slakteri.  Det ska ju också tydligen vara så att det varit masslakt av hästar efter att någon ny lag gjort det olagligt med häst o vagn på de rumänska vägarna.  Människor som haft hästar i arbetet får snabbt sälja dem till slakterier för att försöka tjäna någon slant på ett arbetsdjur som nu är totalt värdelöst för dem och slakterier köper billigt in några miljoner nya köttdjur som kanske anländer till slakteriet som häst, men lämnar det som nöt. 
 

Sedan har det ju visat sig att det inte bara är Findus som köpt in det här köttet, de flesta företag inom färdigrätter använder samma underleverantörer och jag skulle då inte bli förvånad om vi dessutom hittar hästköttet i korvar, biffar, pytt i panna. 


Nej, jag håller mig nog till kyckling i fortsättningen. Fast vem vet, det kanske är mås...







Presentation

Omröstning

Vilken årstid gillar ni bäst?
 Vår
 Sommar
 Höst
 Vinter
 Alla årstider har sin charm

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Katt-drottningen med Blogkeen
Följ Katt-drottningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se