Katt-drottningen

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Monica - 13 maj 2013 16:27


 Var ute hos Anna en runda i dag, det finns ju ett gym i källaren i deras hyreshus så vi var där nere och slet på de olika maskinerna, vi orkade inte träna så länge, ca 20 min bara. Vi är ju ganska otränade båda två. Men det blir lite längre för varje gång. Sedan fikade vi och därefter gick vi en liten runda in till stan, jag hade ett ärende inne på bokia och sedan gick vi tillbaka till saltö där jag tog bussen hem. Jag stannade till på willys på vägen hem och gjorde resten av veckohandlingen.





  

 

Väldigt rolig bild. Tankeväckande också. Det är en sak om ens hund fryser i vinterkylan och behöver ett hundtäcke, eller ifall vovvens gamla matte stickar en tröja till sin lilla ögonsten istället för hundtäcke. Men att ta på hundar kläder för att de ska se söta ut? Prinessklänningar och smokingar och andra sådana dumheter? Det är ju inte bara omoget utan också förödmjukande för djuret och kom inte och säg att "min hund tycker om att se fin ut" för det tror jag inte ett dyft på, för en hund är det onormalt att ha kläder på sig. 

ANNONS
Av Monica - 11 maj 2013 21:19


Här kommer kap 2 av novellen. För att vara säker att texten får plats i varje inlägg så blir det att lägga upp varje kap för sig. Nu får vi se när kap 3 kommer upp.


Kap 2

 

 

Byns unga kvinnor stod samlade i sommarnatten. En mild vind lekte i trädkronorna och ljudet av lövens lätta rasslande fick det att låta som om träden talade sitt alldeles egna språk. Det var inte varmt men inte heller kallt, utan snarare en behaglig svalka. De stod där barfota i det höga gräset, endast iklädda sina särkar. Med uttryck av vördnad stod de där, så som deras mödrar gjort före dem och deras mödrar före dem och så vidare så långt tillbaka någon kunde minnas. Men allting var annorlunda nu, det var förbjudet att gå till gläntan, förbjudet att närma sig stenaltaret.

Ada kände en trotsig stolthet över att vara en del av detta, hon hade trotsat sina föräldrar för att upprätthålla denna sed, trotsat prästen som strängt förmanat sin församling att inte ge efter för de vilseledande gamla papistiska riterna. Men Ada hade kommit och så hade också alla de andra jämnåriga flickorna i byn.

De var sex stycken, alla mellan femton och sjutton år gamla, egentligen hade de kunnat samlas här redan förra sommaren för fem stycken var tillräckligt. Men de hade väntat på Beda, för sedan var det ett hopp på fem år tills nästa flicka i byn skulle bli tillräckligt gammal och då skulle Beda säkert ha hunnit gifta sig redan. Det kunde bli problem ibland, för att få delta var man tvungen att ha börjat blöda och en del började inte förrän sent och ibland så skedde det aldrig. Nu för tiden var bygden liten, men Adas mormor hade berättat att på hennes tid så hade det varje midsommar varit åtminstone fyra flickor som dansade runt altarstenen, så då hade det inte spelat så stor roll om någon tog längre tid på sig än de andra.

Liksom sina väninnor hade Ada med sig en liten offergåva, en örtkvist. Om det varit bättre tider så hade dem kanske haft med sig en frukt eller en skiva bröd, men i dessa torftiga tider bestod offergåvorna av blomsterkransar och örtknippen. Det var vad man hade att beveka den osäkra framtiden med.

Ada såg mot stenaltaret där deras offergåvor låg, altaret såg inte alls ut som altarbordet inne i byns lilla mörka kyrka, detta var en stor stenbumling som någon gång i det förflutna valts ut på grund av den jämna runda formen och släta bordsliknande ytan. Den var runt en meter hög och de bleknade inristningarna över dess sidor viskade om en ansenlig ålder som vida överskred kristendomens intåg i landet.

Gamla My stod framför altaret och höll skålen med rökelse upp över sitt huvud, Ada iakttog hur den milda vinden grep tag i röken, vände och vred den så det påminde om tunna slöjor som fördes uppåt av vindarna mot himlen. Gamla My bad den Heliga Jungfrun om beskydd för dessa modiga unga kvinnor som nu skulle ta nästa steg i Livets Resa och snart stiga in i Giftermålet, hur de under denna speciella natt bad om beskydd inför sina nya liv.

Ada hade ett litet korn av dåligt samvete som låg och skav i bakhuvudet, hon hade lovat sin mor att inte gå till gläntan. Hennes tankar irrade bort från Gamla Mys tal om Barnet som nu blivit Kvinnan och snart ska bli Hustrun och Modern ...

Ada hörde för sitt inre sin mors röst igen, som hon låtit då, så orolig och bedjande:

- Det är farligt Ada, speciellt nu. Lova mig att du inte går dit!

Ada undrade varför prästen förbjudit en så oskyldig sak som traditionen med “Ungmörnas dans runt altarstenen”. De gjorde ju ingenting som var fult eller fel på något sätt. Hon blev så fundersam när hon tänkte på det, hur den gamle mannen stått och predikat flera söndagar i rad med sådan upprördhet att han blev alldeles röd i ansiktet och ögonen formligen sköt blixtrar.

Ada återkom till nuet igen. Gamla My tog upp halmdockan och räckte den till den flicka som stod närmast, det var Beda med de präktiga flätorna, hon tog dockan och började ta några danssteg, Gamla My tog upp flöjten och spelade och alla började dansa efter Beda. Runt altarstenen.

Halmdockan Beda bar på skulle brännas i slutet av dansen. Ada antog att dockan symboliserade något viktigt, men hon visste inte vad och det gjorde ingen

annan heller längre. Vissa delar av ceremonin, som halmdockan och offergåvorna och säkert själva dansen också, var rester från betydligt äldre tider än den katolska. Men det var det inte längre någon som mindes.

Ada kände ett sting av avund över att Beda fått äran att leda dansen, alltid var det Beda, men hon tryckte ned känslan och sade sig själv att missunnsamhet var fult. Hon försökte att glädjas över musiken och dansen och det förbjudna i den här stunden, men det fanns ett litet korn av missunnsamhet inom henne som tog udden av glädjen.

Det var kanske just därför som Ada hörde det först. Hon var osäker på exakt vad det var hon hörde, men det var ett skarpt och plötsligt ljud som inte hörde dit och det skar genom tonerna från flöjten. Hon stannade ofrivilligt upp och såg mot skogsbrynet. Lotta for rakt in i hennes rygg i nästa stund och de for båda två omkull, de andra slutade dansa och någon skrattade till. Musiken hade tystnat och Ada uppfattade Gamla Mys förtrytsamma ögonkast. Adas kinder antog en något rödare ton när hon insåg att hon förstört dansen, hon knep ihop ögonen under två hjärtslag och gjorde en generad grimas. Hon såg därför inte när Beda ryckte till och också hon såg mot skogsbrynet, som om något plötsligt ljud fångat hennes uppmärksamhet.

- Ligg inte där på den kalla marken och förkyl er, muttrade Gamla My och skakade förtretat på huvudet åt dem.

Det var då ryttarna stormade ut från de mörka skuggorna i skogen.

Ada öppnade ögonen och såg frustande hästar som sparkade upp grästuvor i sin väg, följda av soldater till fots beväpnade med armborst och stridsyxor. Chockade och förskräckta skrik hördes runt omkring henne från de andra. Under hot från vassa vapen började hennes kamrater kedjans samman. Ada tog sig chockat upp från marken och stirrade oförstående mot knektarna, dem bar Nilhamarrs färger såg hon. De kom ifrån slottet!

Ada kände igen ett av ansiktena som barskt stirrade ned mot henne från ryggen på en kraftig brun häst. Det var ett brett ansikte med kraftigt hakparti och bleka blå ögon under ögonbryn som nästan möttes i mitten. Mäster Gräpe. En främling som anlände för drygt två veckor sedan och frågade efter vägen till slottet. Hon hade hört en och annan viska om honom, med miner av skräckblandad förtjusning.

Han höll nu en blänkande stridsyxa riktad mot Gamla My. Gamla My bara stirrade trotsigt upp mot honom. Trots den skräck och chock som tagit sin boning i Ada så lade hon märke till det mod den gamla visade.

Unga Beda slet sig loss och störtade förbi knektarna och kastade sig mot närmaste buskage, men med en förvånansvärd snabbhet högg någon tag i hennes ena blänkande mörka fläta och ryckte henne tillbaka. Skräck och fasa formligen skrek ur Bedas stora panikslagna ögonen, som om all vett och sans höll på att flyga sin kos där inne och hon ryckte och slet och sparkade för att komma loss. Hade hon ryckt loss flätan från huvudsvålen, så det blev ett stort gapande rött sår där, så hade det inte förvånat Ada det allra minsta. Men knekten slog kallsinnigt och onödigt brutalt ned henne innan det hände med sin lediga krigsbehandskade näve. Hon föll ihop på marken och var medvetslös under några sekunder, knekten passade på att kedja fast henne till de andra och först därefter började hon vakna till igen. Ada behövde bara se Beda spotta fram en stor bit från en tand för att inse att flykt inte var något alternativ.

Men Gamla My gjorde trots det motstånd. Med ett förnärmat uttryck i sitt gamla ansikte försökte hon slå sig fri och hon skällde på de män som med förvåning och irritation insåg att det inte var så lätt att kedja fast den gamla.

Adas väninnor grät och bad om nåd, själv iakttog hon chockat allt som skedde runt omkring henne. Krigarnas känslokalla ansikten upplysta av en och annan fackla, hennes väninnors tårdränkta och skräckslagna ansikten, Bedas blodiga mun och Gamla Mys vrede och mäster Gräpe, som med ett uttryck av förakt och avsmak i sitt fyrkantiga ansikte utdelade ett brutalt slag över Gamla Mys grånade huvud. Den gamla föll ihop rakt över stenaltaret så att alla deras offergåvor vältes omkull.

- Bege mig, kved hon.

En knekt var snabbt framme och kedjade fast den gamla vid de andra. Ada kände det som om hon befann sig i någon bisarr dröm.

Mäster Gräpe såg belåtet över gläntan och knektarna och fångarna. Ett leende formade sig över hans läppar.

- Tänka sig, att ta en hel hoper trollpackor på bar gärning, sa han till knekten som stod närmast.

Knekten nickade och svarade något som fick mäster Gräpe att stolt sträcka på sig där han satt på hästryggen. Ada hörde inte vad knekten sa, för orden mäster Gräpe yttrat ekade inom henne.

En hel hoper trollpackor på bar gärning…

- Herre Gud, andades hon fram, nu förstod hon vad som hänt, vad dessa män trodde.

- Nej, ni har fel! Ropade hon och skyndade emot honom. Nog måste hon kunna få dem att förstå det!

Han ryckte till, som om han inte lagt märke till henne förut.

- Vi är inga trollpackor! Det är bara en dans…

Hon hann inte uppfatta att han sparkade mot henne, den grova stridsstöveln träffade henne över tinningen och hon föll bakåt.


Byn vaknade och upptäckte chockat vad som pågick. Flickorna grät och skrek efter hjälp och när väl ett närbeläget torp eller gård vaknat upp ur nattsömnen och med fasa insåg vad som höll på att ske, så var de snabba att varna sina grannar. Föräldrar som upptäckte att deras döttrar saknades störtade ut i natten. Alla visste vilken dag det var, eller rättare sagt vilken natt det var. Hade inte mödrarna själva smitit ut denna natt i sin ungdom? Så de var inte oförstående, de förstod bara alltför väl vad som hade hänt. Herr Gräpes närvaro i byn, vad han kunde dra för slutsatser om han hörde talas om “Ungmörnas dans runt altarstenen”. Det var därför de flesta förbjudit sina döttrar att delta, det hade inte haft mycket med prästens svavelpredikningar att göra. Sedan reformationens dagar hade de präster som anlänt till den lilla prästgården i Ylgarv retat sig på och rasat över “Ungmörnas dans runt altarstenen” och byns döttrar hade likväl trotsat deras vrede. På den katolska tiden hade man också förbjudit traditionen och också då talat för döva öron. Men då valde man i slutändan att hantera problemet på ett annat sätt, så snart man insåg att det inte gick att få bort den gamla hedniska traditionen så gjorde man istället om den till sin egen. Man dolde den gamla stenen med de forntida ristningarna under en vacker duk med kristna symboler och bytte ut vad det än var man tidigare dyrkat mot Jungfru Maria och vips så var det hela en kristen ceremoni i stället.

 

En av dem som väckts av ropen i natten var pigan Malin, först visste hon inte varför hon vaknat. Hon sov vid eldstaden och alltid när hon vaknade hade det sista av glöden sedan länge slocknat och morgonkylan letat sig in i hennes armar och ben, trots bolstret hon sov på och yllefilten hon svepte in sig i. Men glöden lyste rött i mörkret och hon var inte kall. Malin satte sig yrvaket upp och lyssnade, säker på att det var något som väckt henne, hade husbonden eller hans hustru kallat på henne? Hon såg sig omkring och i mörkret mer anade hon än såg den stora vävstolen en bit bakom henne och bredvid den det grovt yxade bordet och bänkarna längst med dess långsidor. Bredvid eldstaden, snett framför henne invid väggen, fanns den väggfasta breda bänk som på natten utgjorde sovplats för gårdens två döttrarna, de sov på ett likadant pälsbolster som hon själv, sedan i en liten alkov fanns sängen som husbonden och hans hustru sov i. Hon lyssnade, men hörde endast de lugna djupa andetagen från de sovande. Men så uppfattade hon något, något som inte kom inifrån huset. Röster?

Hon var inte medveten om att hon rest sig upp, eller att hon höll andan för att inte missa ett enda litet läte. Ett plötsligt avlägset tjut fick henne att hoppa till. Hon hade absolut hört ett skrik och hon misstänkte att det inte var det vanliga tjutet från en djur som ibland kan bryta fram genom nattens mörker. Hon såg automatiskt mot den lilla öppna gluggen i väggen bakom bordet. Det var natt där ute, på sommaren blev det snabbt varmt inne i storstugan och man var tvungen att ha gluggen öppen dag som natt, trots att det blev lite kyligt framåt gryningen. I vanliga fall när hon vaknade så föll morgonens tidiga silverstrålar in i stugans skumma mörker. Full av onda aningar tog sig hon fram till bänken där flickorna sov, det var för mörkt för att se, men hon kände sig försiktigt fram med händerna. Det låg endast en liten figur där, fyraåriga Brita. Lotta var inte där. Malin skyndade fram till storstugans dörr och öppnade den försiktigt så hon inte skulle väcka husbondfolket i onödan och kom sedan ut i förstugan, där kistor och flätade korgar stod längst med väggarna och redskap hängde ovanför dem från krokar. Ytterdörren stod lämnad på glänt, någon hade tanklöst lämnat dörren öppen bakom sig, Malin skyndade sig ut och stod där i sommarnatten utanför gårdshuset och lyssnade till nattens många ljud, hon försökte intala sig att Lotta smugit ut av betydligt mer oskyldiga anledningar, kanske satt hon på huk bakom husknuten och tömde blåsan? Men hon anade att så inte var fallet, inte denna natten i alla fall.

Malin väste ilsket fram flickans namn och stod sedan tyst och lyssnade efter svar. Ingen Lotta. Men så plötsligt hörde hon en låg jäktad viskning och en mörk figur kom vaggande emot henne i natten. Gestalten var betydligt större än lilla Lotta, Malin stelnade till, vaksam och beredd på flykt undan allt oknytt som sades vara ute en magisk natt som denna, men så kände hon ingen rösten och slappnade av.

- Säg mig att jäntan inte gick ut, nog höll ni henne hemmavid?

Det var Kerstin, gamla mor i torpet närmast. Malin skyndade fram till den gamla och sa:

- Jag vaknade precis och såg att hon smitit ut.

- O nej, nej, nej sådan olycka! Må Gud hålla sin hand över…

Malin behövde inte stanna för att höra resten, hon for runt och sprang in och ropade skräckslaget:

- Husbond! Husbond!

Det var hennes husmor som vaknade först, hon satte sig upp i sängen, mörka yrvakna ögon riktades mot pigan och hon strök irriterat bort den långa röda flätan som hängde över hennes högra axel och kraxade grinigt fram:

- Vad gastar ni för!

- Lotta är borta! Hon smet ut och nu verkar det som om det värsta har hänt!

Det värsta. Hon behövde inte säga mer än så. Husbonden var omedelbart vaken. Han var snabbt uppe och letade fram sina kläder och träskor i mörkret. Hans unga hustru steg inte upp, istället sträckte hon sig efter sin schal och svepte den om sig och morrade fram:

- Förbaskade unge! Jag sade till henne att inte gå. Malin, tänd elden och krydda och värm upp öl att dricka.

- Javisst, husmor.

Malin var inte förvånad över att husmor Sara inte uppvisade samma förtvivlan som sin make, som redan var påväg ut i förstugan, Malin kunde inte påstå sig vara särskilt förtjust i den svagsinta flickan heller. Men det var allmänt känt att missämjan mellan husmor Sara och hennes styvdotter sträckte sig bakåt till då hon själv varit piga på gården, den förra husmodern hade varit gammal, i alla fall i unga Saras ögon och hon hade varit elak. Ylgarv var en liten fattig bygd redan under de bästa förhållanden och med alla oår och krig så var det få gårdar som hade råd att hålla sig med en piga. I början hade den gamla husmodern varit snäll nog, men i takt med att Sara blev äldre så började den gamla bondmoran nästan leta efter anledningar till att utdela bannor och Lotta hade varit mer än villig att påpeka varje litet fel Sara gjorde, påhittat eller riktigt. Värst hade det varit den där sista sommaren, likt en blek tunn vålnad med uppsvälld mage hade hon förföljt Sara, irrationellt hatisk och med ögon brinnande av illvilja. Att hon inte överlevde barnsängen kom inte som någon överraskning för någon och ifall Sara drog en lättnadens suck så hade man full förståelse för det.  Ett halvår efter husmoderns död så kom Saras far till gården och det var inte bara ett vänligt besök grannar emellan. De meddelade henne att hon inte skulle vara piga på gården längre, hon skulle vara husfrun själv. 

Tre och ett halvt år hade gått sedan dess. Sara lade nu handen över sin egen stora runda mage, kanske var det livet som växte inom henne som gjorde henne vek, men hon kände plötsligt en oro för Lotta. Nesliga svagsinta Lotta.


Under hugg och slag fördes fångarna framåt. Ada kände sig förunderligt lugn, som om hon iakttog alltihop från någon annanstans, hon betraktade sina vänners smutsiga tårrandiga ansikten och skräcken i deras ögon. Likaså såg hon deras fångvaktares kalla stenansikten och föraktet och avskyn i mäster Gräpes grova anlete. Ada var inte riktigt medveten om hur benen rörde sig eller hur fotsulorna långsamt men säkert blev såriga efter timmars barfotavandring, det kändes som om hon svävade fram i detta dimmiga drömlika tillstånd. Tillsist var de alla så utmattade att det inte borde ha kommit som någon överraskning när en av dem ramlade omkull och drog med sig de övriga i fallet, sammanlänkade som de var. Knektarna slog och sparkade för att få upp dem på fötter igen. Ada var knappt medveten om slagen som kom över hennes rygg, hon kände det som om hennes kropp inte fanns och hon bara var ett medvetande som flöt fram. Men så brölade Lotta rakt in i hennes öra, tjutet påminde om något som man kunde förvänta sig komma från ett misshandlat djur och det fick omvärlden att rulla tillbaka med obarmhärtig tydlighet. Smärta från ett dussintal slag och blåmärken svepte över henne, vass stingande smärta från hennes söndertrasade fotsulor efter timmar av marscherande. Det var som om hon störtat ned i ett hav av smärta och skräck och hon kunde till och med känna smaken av det, det smakade som järn. I panik försökte hon slå sig fri från de armar och ben som begravde henne.

- Få upp dem på fötter, beordrade mäster Gräpe otåligt.

Han betraktade sina mannar med bister uppsyn, blicken gick sedan till de tjutande fångarna som förvandlats till ett löjeväckande berg av fäktande armar och ben. Därefter svepte blicken längst med den väg de vandrat, gryningens tidiga silverstrålar hade för länge sedan fallit in över honom och jagat bort den korta sommarnatten, backen de gått uppför de senaste två timmarna var nu en imponerade utsikt där den karga steniga mark de stod på långsamt övergick i frodig äng och åkermark och skog. Vägen slingrade sig genom alltihop tills den i fjärran blev tunnare och tunnare och så slutligen försvann likt ett tunt streck in i skogen. Långt där nere skymtade han en liten grupp av bybor som stadigt tog sig närmare. Han suckade, det hade varit ett enkelt företag ända fram tills nu. Snart skulle de ha byborna över sig.

Han vände åter blicken mot fångarna. Någon greppade tag i en ovanligt söt flickas långa mörka fläta och slet upp henne på fötter, likaså gjorde man med den gamla kvinnan och därefter lyckades några av fångarna själva resa sig upp, knektarna fick hjälpa de övriga på traven. Med en knuff och ett kort “GÅ” satte man dem i rörelse igen.

Processionen började sakta ta sig framåt. Gräpe kastade en misslynt blick runt omkring sig. Han gillade inte denna ödslighet uppe på berget. Han rös till, men intalade sig att det var pågrund av den tidiga morgonkylan. Nu hade de kommit så långt upp att de ovanligt knivskarpa klipporna sakta men säkert började skära sig upp ur vegetationen. Än så länge var de ganska små, men de tilltog allt eftersom i storlek och allt eftersom skulle gräset gulna och förkrympt sticka upp från mellan stenar och klippor och träden närmast busklikt krypa längst med markytan. Det gick inte att se här uppe att det var midsommar, att bara några timmars ritt bort blomstrade naturen, sprängfylld av liv. Här uppe verkade allting vilja dö. Gräpe skulle ha föredragit att man döpt berget och bygden nedanför efter dessa besynnerliga knivskarpa klippor istället för det namn berget och byn faktiskt hade. Platsen hade fått sitt namn efter en otäck myt om en helvetteshund som förr i tiden skulle ha plågat byn och haft sin lya uppe i berget. Ylgarv. Det gamla slottet låg här uppe, omgärdad och beskyddad av höga bergsklippor. Bättre skydd än några murar någonsin skulle kunna ge.

Ada såg ett välbekant ansikte skynda efter dem, Lottas far, han hade tagit sig före de andra och sprang andfådd och genomdränkt av svett emot dem. Desperat försökte han nå fram och frita sin dotter men möttes av den trubbiga sidan av en stridsyxa och hivades medvetslös ned i ett dike, alltihop skedde på bara ett ögonblick. Lotta skrek rakt ut, gällt och förfärat och när hennes far försvann ned i diket började hon uppgivet att ge ifrån sig sina karakteristiskt brölande snyftningar. Ada hade också gråten i halsgropen, men hon svalde snyftningarna som ville bryta fram. Att gråta skulle inte hjälpa henne, det skulle bara göra henne utmattad och hon förstod att hon skulle behöva sin styrka till viktigare saker. Att överleva.

Gräpe insåg bistert att det inte skulle ta lång tid förrän andra fäder och bröder och mödrar kom skrikande och gråtande och bönade. Han gav ifrån sig ett förorättat “Hm” när han tänkte på det. Gräpe och knektarna kunde inte ta sig fram fortare än den lilla gruppen av fångar, som trots hugg och slag tog sig fram i snigelfart och en del av dem var färdiga att kollapsa redan som det var. Inte för att det bekymrade knektarna när byborna väl kom, de undvek visserligen att dräpa någon, men ändå enkelt och snabbt slog de ned den som kom för nära utan alltför mycket besvär. Men Gräpe däremot kände hur ilskan bubblade under ytan. Han var inte van vid att folk motsatte sig honom, han var ju mäster Gräpe, hjälten. Han var van vid att byn eller stadens folk själva hjälpte till att forsla bort trollpackorna, även om de råkade vara släkt med dem. Det viktiga var att få bort fienden så fort som möjligt, innan ondskan hann sprida sig vidare. Det begrep ju alla. Men här… Han såg sammanbitet mot den grupp av ynkliga män och kvinnor som gråtande bad om nåd. Nåd! Detta var verkligen en förtappad bygd. Han hade aldrig varit med om något liknande förut.

-Mäster Gräpe! Mäster Gräpe!

Ada kände igen rösten, det var prästen! Han kom springande, fortfarande i sina nattkläder som snodde sig kring de smala knotiga benen. Han tog sig fram mellan sina församlingsbor som alla fick en gnista av hopp i ögonen när de såg sin själavårdare.

- Rädda dem! Tiggde någon.

Gräpe hade nu stannat upp processionen och iakttog stilla och intetsägande den snubblande figur som arbetade sig fram till honom.

Ada vågade inte hoppas, hon höll andan och slet inte blicken från prästen.

Den gamle mannen var så medtagen av språngmarschen att han fick luta sig ett ögonblick mot mäster Gräpes häst, medan de tjutande andetagen avtog och mannen kunde andas någorlunda normalt igen.

- Mäster Gräpe! Flämtade han sedan fram.

- Vad kan jag göra för Er? Frågade han i en avmätt, smått högdragen stämma.

- Rädda våra barn! Grät en äldre kvinna som sjunkit ned på knä, ansiktet vitt av skräck och kinderna tårdränkta. Hennes make försökte hjälpa henne upp på fötter. Prästen såg mot kvinnan, sedan mot mäster Gräpe och han svalde häftigt och drog ett djupt andetag som för att ta sig samman. Som om han själv vore rädd för denne främling? Tänkte Ada förundrat medan prästen började tala:

- Nog uppskattar jag Er nit, mäster Gräpe, vi behöver fler som Er ifall riket ska renas från den ondska som hemsöker oss. Men är inte det här i alla överkant? Den gamla är kanske en trollkärring… men vad är flickorna annat än just vilseledda barn?

- Ni är både blind och döv, Benedikt, svarade han och gjorde tecken till att färdtåget skulle fortsätta.

- Ni har ingen rätt! Utbrast prästen uppbragt.

Men han ignorerades. Vad brydde sig mäster Gräpe om en enkel byprästs protester? Hade han inte slottsherrens beskydd kanske? De dagar då han varit tvungen att krypa för präster och stadsråd var över.

Benedikt såg hjälplöst på hur flickorna forslades bort, det fanns inget han kunde göra, inte när mäster Gräpe hade Nilhamarrs knektar i ryggen, vilket betydde att han hade slottsherrens beskydd. Det enda han kunde göra var att skriva till sina överordnade om råd, men det skulle ta tid och kanske inte ens hjälpa ändå.

Hans församlingsbor grät och skrek runt omkring honom. En äldre kvinna med grånat hår högg tag om hans vrist, hon hade sjunkit ihop av utmattning på marken framför honom och hon snyftade fram något om sin sondotter. Det var Bedas farmor, föräldrarna var döda och den gamla änkan hade uppfostrat flickan själv. Något som inte alltid varit lätt för den gamla. Benedikt slöt plågat ögonen ett hjärtslag och såg sedan frågande upp mot molnen som svepte fram där högt ovan dem. Sedan blixtrade det till i hans ögon av vrede och han såg åt det håll mäster Gräpe och knektarna försvunnit.

- Må Gud straffa honom! Svor han lågt mellan sammanbitna tänder.

Prästen satte sig sedan ned på huk framför den gamla kvinnan, han ville säga något till tröst, men vad kunde han möjligen säga? Han hjälpte henne upp på fötter igen och fick sedan hålla en stödjande arm om henne för hon var färdig att kollapsa där hon stod.

De flesta fortsatte att följa efter knektarna och deras fångar, men en grupp stannade kvar, de gamla och svaga som inte orkade fortsätta. Han sade till dem:

- Låt oss gå till kyrkan! Låt oss där bedja om stöd och tröst.

 

Han hade hållit slottsgården under uppsikt under många timmar redan och han såg tecken till att de var i antågande. Porten i muren hade stått öppen ända sedan knektarna gav sig av, för att underlätta deras återvändo. Slottets få tjänarna hade rört sig som små myror där nere ända sedan den första ljusning över natthimlen, troget upptagna med sina olika sysslor. Vakterna hade stått utanför porten och betraktat slätten av torrt gräs och sten, men nu kom de in igen och försvann in i den lilla öppningen i muren, för att kunna släppa ner gallret när dem de väntade på tagit sig in.

Vad som rörde sig bakom de klara blå ögonen som betraktade detta gick inte att utläsa, ynglingen lät blicken svepa fjärrskådande över murarna, man kunde nästan tro att de knivskarpa klipporna klyvt sin väg upp genom marken och genom murarna och upp mot skyn, men givetvis hade murarna byggts upp emellan dem, för att utnyttja bergets styrka och skydd. Antydan till ett leende syntes när blicken återvände till porten och fann mäster Gräpe komma ridande in på borggården, följd av knektarna och byflickorna och den gamla kvinnan.

- Nu har det börjat, sa han.

Slottsherren vände sig om mot sin hustru som satt insvept i en varm pläd framför eldstaden.

- Nu får det ske som måste ske, sa han.

En knappt hörbar viskning svarade honom:

- Så nu har det börjat...

Han lämnade det stora blyglasfönstret och gick fram till henne, tog hennes sköra darrande hand i sin och kysste den.

- Snart är den här mardrömmen över, lovade han.


Portarna slog igen bakom Gräpe, murarna omslöt honom och slottet reste sig stolt uppåt mot himlavalvet, försommarvärmen hade äntligen jagat bort morgonkylan i takt med att solen stigit högre och högre upp. Det hade tagit längre tid än han beräknat att återvända med fångsten. Gräpe fick som alltid en känsla av svindel när hans blick försökte följa tornens väg upp mot molnen. Slottet verkade nästan trotsa allt förnuft, som sammanvuxen med en bergstopp som skar sin väg uppåt tills det nästan verkade totalt omöjligt och en hand kramade om hjärtat så man var tvungen att titta bort.

Han ställde sig så han kunde övervaka fångarna och knektarna som vaktade dem. Dörrarna ned till fängelsehålorna stod öppna och väntade på att hysa sina nya gäster. Han kände sig nöjd över det han såg, att hans vilja och målmedvetenhet fått detta att hända, utan hans driftighet hade de aldrig kommit så här långt på så kort tid.

Gräpe kände blickarna bränna i ryggen och han vände sig om för att kasta en blick upp mot ett av slottets få riktiga glasfönster, det var ett stort påkostat fönster och han såg hennes skepnad där uppe, en mörk profil mot ljusskenet bakom. Han kunde tänka sig hur hennes stora feberblanka ögon iakttog tåget av fångar som fördes in på slottsgården, hur hon iakttog hans segertåg med förbluffning och andakt. Javisst, med andakt…

Han vände sig mot sina mannar och beordrade dem med en vid kraftfull gest, åt publikens vägnar, att föra ned trollpackorna i fängelsehålorna. Han gick sedan uppför trappan till stora ingången. Knektarna hurrade bakom honom, deras segerjubel omslöt honom som den varmaste mantel.

Detta hade varit ett ganska enkelt uppdrag för slottets knektar som kunnat lämna sina skyddsplåtar hemma, en och annan hade tänkt på att det kunde bli problem med bygdens befolkning och tagit med sig någon gammal sköld att slå ifrån sig framstörtande bönder med, men i vapenväg hade dem bara behövt ha med sig armborts och pålyxa, mest för att hota med. För hur svårt var det att samla ihop några fruntimmer, trollpackor eller inte? Gruppen av bybor som förföljt dem stod utanför portarna och skrek upp mot murar och bergsklippor. Där kunde de gott stå och gasta, tänkte Gräpe surt innan dörrarna slog ingen bakom honom. Deras röster och gråt ekade bitvis, ljudet kastades mellan klippor och torn och tonades sedan bort, likt en ångestfull sång. Men det hörde inte Gräpe.

Han steg in i slottssalen, det självsäkra leende var brett, hela hans uppenbarelse andades av stolthet. Han hade svurit vid sin själ och heder och nu hade han bevisat sig sitt ord värdig.

Salen var tom, till hans besvikelse, när han föreställt sig den här stunden hade slottsherren Nikolaus suttit i högsätet för att ta emot honom, med sin vackra hustru vid sin sida. Men i salen möttes han av öde tystnad. Det första som drog blickarna till sig var långbordet, med en överdådigt snidad tronliknande stol vid varje kortända. Väggarna täcktes av gobelänger och vapensköldar och en och annan sällsynt djurfäll. Han fick en minnesbild från föregående kväll, de hade suttit till bords, slottets gäster på dem lågt klädda bänkarna längst med långsidorna och slottets herre och hans brud residerade i var sin tron, där de blickade ut över bordet i all dess längd och synade ansiktena på dem som satt där. Bordet hade varit vackert dekorerat med blommor och tidiga sommarfrukter och grönsaker. De två tjänstekvinnorna fick gå i flera omgångar för att få ut alla de överfyllda faten på bordet, det hade varit en festmåltid och det hade varit mer mat än han någonsin sett vid ett ända tillfälle. Hans mun vattnades när han drog sig till minnes den helstekta spädgrisen och fatet med duvorna i vin och ättika och så den kryddiga inälvsgrytan och fiskstuvningen. Den ena tjänstekvinnan stod hela tiden redo med en tillbringaren öl, beredd att fylla på bägarna när det behövdes. Han hade sett ned på det förgyllda fatet man ställt framför honom på bordet och bägaren i glas med förgyllda dekorationer, allting vackert upplyst av stearinljus. En pojke stod i ett hörn och spelade på en flöjt. Gräpe kände sig stolt över att sitta där i så celebert sällskap. Men nog lade han märke till att allting var en aning ålderdomligt, en aning förfallet. Den medeltidsliknande slottssalen var kanske välbehållen och hade en slags storslagen ålderdomlig charm, det fanns ett överflöd av allting på bordet och en och annan klenod var nog värd en hel del, men inget verkade ha byggts till eller förnyats sedan slottet byggdes. Stora delar av det stod faktiskt i förfall.

- Säg mig mäster Gräpe, många har kommit till oss med löften, men få har kunnat leva upp till dem. Vad gör Er så annorlunda?

Det hade varit slottsherrens ord, tonen förvånansvärt bitter och cynisk för att komma från en så ung man. Gräpe hade fått en mörk blick i sina ögon och munnen hade pressats samman i en tunn förorättad linje, för det var ju så att man kan fråga vem som helst i hela riket vem mäster Gräpe är och svaret blir det samma överallt. Den Legendariske Mäster Gräpe, trollpackornas fasa. Vem var den här barnungen att komma här och ifrågasätta honom? Han var just på väg att göra det enorma misstaget att läsa lusen av den lille sillmjölken, när en svag utandning från andra sidan bordet fick hans vrede att stilla sig.

- Nikolaus.

Han mindes med ens varför han var där. Hon var anledningen till att han åtagit sig det här uppdraget över huvudtaget, den tunna darrande stämman rörde vid hans själ och hjärta i all sin tragedi.

Han hade anlänt till slottet för lite mer än två veckor sedan, sin vana trogen red han in i den lilla byn med gryningsljuset, en söndag, med kallelsen från slottsherren i handen. Han hade hört en hel del om Nikolaus Nilhamarr, den store krigslegenden. Gräpe kunde knappt tro det när han fick kallelsen, en sådan ära!

Den förste Gräpe mötte den morgonen var prästen som var på väg till sin lilla gråa kyrka och de utbytte några ord. När han presenterade sig och sitt ärende så möttes han inte av det stora intresse han var van vid, utan i stället kom det en skugga över prästens magra ansikte och en snabb försäkran om att det inte fanns några trollpackor i Ylgarv. Gräpe log överseende när han hörde detta naiva påstående, varvid prästen med hård ton förtydligade att detta var en gudsfruktig bygd, befriad från sådana själsliga farsoter. Gräpe svarade det att prästen självklart känner sin flock bättre än han gör, därefter frågade han om vägen till slottet. Prästen förklarade att det inte var lätt att finna sin väg där uppe, men om han väntade tills efter gudstjänsten så kanske någon ifrån byn kunde visa honom vägen. Så Gräpe stannade och småpratade lite med bygdens själavårdare medan denne förberedde den lilla gråa stavkyrkan inför gudstjänsten. Det hade mest varit allmänt prat, men vid ett tillfälle frågade prästen om han hade sitt respass i ordning, i en lite överdrivet ledig ton. Gräpe som tillbringade mycket tid på resande fot hade som alltid sina respapper i ordning, vilket nog var tur för han fick den bestämda känslan att byprästen fiskade efter en anledning att kunna skicka bort honom.

Bygdens befolkning dök upp kort därefter och när prästen meddelade dem vilken berömd gäst de hade ibland sig möttes han också denna gång inte av den vördnad han var van vid, utan av oro i flackande blickar. Efter gudstjänsten så var det visserligen en och annan som ville höra de spännande berättelserna ifrån mäster Gräpes många äventyr, så han hade en liten skara omkring sig som lyssnade storögt. Men det var trots det klart för honom att något inte stämde.

Prästen hade ordnat fram en vägvisare, en yngling med råttfärgat hår och utstående tänder. Mäster Gräpe försökte få igång ett samtal med ynglingen under resans gång, det var inga problem att få drängen att prata, i alla fall inte om det gällde att få reda på vardagliga upplysningar. Ylgarv var som många andra ensligt belägda trakter, endast några få bönder hade ett eget hemman, i övrigt var det mest torp som löd under godset, dit de nu var på väg. Under samtalets gång fick Gräpe intrycket av att godset sköttes lite si så där, arrendatorerna kallades sällan till några dagsverken och herrskapet var ofta borta. Han antog att de måste ha någon annan inkomstkälla när de så totalt kunde ignorera gårdsdriften. Ynglingen ryckte bara på axlarna och det förstod han, mindre dagsverken betydde mer tid man kunde lägga på sina egna åkrar. Ylgarv var en fattig bygd, även med tanke på att oåren ställt hårda krav på hela riket, han såg många igenbommade torp och backstugor på sin väg genom bygden.

Gräpe hade haft ett trevligt samtal med ynglingen, men så fort han nämnde trollpackor och trollkonster så blev det stopp. Det finns inga trollpackor i Ylgarv. Gräpe nickade fundersamt för sig själv. Du protesterar lite för ihärdigt gosse, tänkte han och kikade under lugg mot drängen.

Gräpe hade påbörjat den stig han vandrade genom livet som visgosse, därefter hade han varit dräng under några år hos Claudius Prytz, den kände hovpredikanten. Innan den gamle mannen dog så hade han hjälpt den unge Gräpe att bli lärling hos en herre som erhöll samma anseende som mäster Gräpe själv numera ägde, som lärling hade han rest runt i de flesta länder runt östersjön men mest uppehållit sig i Norge, Danmark och Tyskland. När han sedan återvände till hemlandet igen, fullärd, så blev han snabbt ett välkänt namn. En sak visste han alldeles säkert och det var att de alltid tror att det finns en trollpacka eller två i bygden. Men inte här…


Mäster Gräpe blev väl mottagen på slottet och en aning förvånad när han visades in i slottssalen och mötte en lång ljushårig yngling och inte, som han förväntat sig, den omtalade krigshjälten.

- Snälle mäster Gräpe, det är givetvis min far Ni tänker på, han har varit död i nästan 15 års tid nu. Svarade den unge slottsherren och skrattade.

Hade det varit en av drängarna nere i byn som gapflabbat åt honom på samma sätt så hade Den Legendariske Mäster Gräpe delat ut en ordentligt rungande hurring som omedelbart suddat bort det där spefulla flinet. Det var många tankar och känslor som stormade genom Gräpes huvud i den stunden, men han hade sinnesnärvaro nog att inse att det enda han kunde göra var att förgrymmat knyta ihop sina nävar och svälja sin ilska.

Samtidigt undrade han också hur man kunde vara så korkad att man gav sitt barn samma namn som man själv bar, det visste ju alla att det betydde otur, då skulle någon av de som bar namnet dö inom kort. Gräpe visste att han borde stanna och ta uppdraget, betalningen han blivit lovad hade varit rejält tilltagen, även om han ansågs vara den mest sakkunniga inom sitt område så var han inte ekonomiskt oberoende och hans anseende skulle stiga än mer när det kom ut att hans tjänster till och med anlitades av frälset. Men… Gräpe kunde inte tåla honom!

Sedan hade han presenterats för Nikolaus hustru, Eleonora. Den bleka ängeln.

- Säg mig, Gräpe, vad har ni tänkt göra nu?

Han for runt, överraskad medan minnena försvann och ersattes med slottssalens tysta kalla stenväggar. Den unge herremannen stod där, respektlöst lutad mot en vägg och han log, det var visserligen ett erkännsamt leende men det saknade den rätta respekten, den rätta vördnaden. Bara det att kalla honom för Gräpe, utan att använda hans titel...

- Ursäkta? Frågade han och kände sig nesligt nog lite förvirrad för stunden.

- Jag antar att mina män är på väg att fylla fängelsehålorna med de där byflickorna ni släpat hit upp?

Gräpe sträckte på sig, leendet återkom, självsäkert och stolt.

- Vi tog trollpackorna på bar gärning, precis som Ni trodde så hade de samlats vid hednagläntan.

Herr Nilhamarr nickade.

- Vi fick en hel del bevis med oss, bland annat en halmdocka som mycket väl kan vara gjord i slottsfruns avbild för att orsaka…

- Har ni fångat dem nu?

De for båda två runt och iakttog henne med bestörtning.

- Eleonora! Utbrast slottsherren och skyndade fram till sin hustru.

- Har ni fångat dem? Frågade hon igen, rösten svag och darrande men trots det angelägen.

Hennes feberblanka ögon såg rakt mot Gräpe. Nikolaus tryckte henne oroligt intill sig och placerade en kyss mot hennes tinning, han mumlade mot hennes hår:

- Gräpe har fullföljt sitt uppdrag till all belåtenhet.

Hon nickade.

- Ni borde inte lämnat er sjuksäng, Fru Eleonora, om ni ursäktar att jag tar mig ton, påpekade Gräpe och iakttog hennes bleka kinder och darrande händer med den största oro.

Hennes make förde henne fram till den ena tronliknande stolen och hon satte sig ned, lutade armbågarna mot bordet och huvudet mot händerna och slöt ögonen en stund, för att övervinna yrseln förstod han. Sedan tittade hon upp mot Gräpe, hennes bleka blå ögon verkade enorma i det lilla ansiktet, hon vinkade honom till sig.

Han skyndade fram och steg ned på knä framför henne. Det var en besynnerlig sak att göra, men han reflekterade inte särskilt mycket över det.

- Fru Eleonora?

- Jag vill se dem, mäster Gräpe, viskade hon fram.

- Kommer inte på fråga! Svarade de båda männen samtidigt.

Hon såg trots sin svaghet och feberblanka ögon mycket bestämd ut.

- Men jag måste! Jag måste se dem som gjort mig detta…

Gräpe tog hennes lilla hand i sin. Det var absolut inte passande och han förväntade sig att få en utskällning över sitt tilltag, men ingen sa någonting. Detta var en ovanlig situation och det var ovanliga tider de levde i, sade han sig. Han kände den tunna handen i sin, skör som en fågelvinge, det var så han kände döden pulsera under det mjölkvita skinnet.

- Jag kan inte med gott samvete låta Frun gå ned dit, det är alltför farligt. Tro mig, jag vet.

- Ni låter dem inte förgöra mig, eller hur, mäster Gräpe?

Hon såg rakt in i hans ögon och det var som att hans hjärta stannade upp för ett slag. Han släppte hennes hand, plötsligt, som om han bränt sig på den.

- Aldrig, svarade han i en hes viskning.

Hennes make svarade bestört:

- Självklart inte, Eleonora käraste! Aldrig att vi tillåter något sådant att inträffa, eller hur, Gräpe?

- Aldrig, svarade han återigen och kände sig nästan som en riddare som svor en ed framför sin drottning, där han stod på knä framför henne.

Han kände en våg av ömhet när han betraktade henne. Må vara att han hade en och annan mindre smickrande tanke om slottsherren, men slottsfrun, den oskyldiga och vackra slottsfrun… aldrig att han skulle låta de förhärdade trollpackorna fortsätta skada henne!

Hon påminde honom om kyrkomålningen han sett som liten gosse. Det var efter att hans föräldrar och syster dött. Hans mindes knappt föräldrarnas ansikten längre, men deras trötta trådslitna gestalter fanns någorlunda klart i hans minne, hårt arbetande på bondens åkrar och i bondens ladugårdar, ett hårt slitande för ynnesten att kunna sköta om de egna små åkerlapparna någon timme innan solen gick ner. Han mindes den låga stugan, så låg att getterna kunde hoppa upp på taket och beta. Lillasyster mindes han betydligt klarare än föräldrarna, ett runt äppelkindat ansikte under brunt rufsigt hår. Han hade tyckt att hon alltid gnällde, hon hade inte lärt sig att uttala r- ljuden ordentligt ännu så det blev “bjöd” hon gnällde efter. Sedan en vinter blev folket på gården sjuka, de hade fått febersoten sa man, tyvärr så tog hans föräldrar med sig febersoten hem till den lilla stugan. Först var det föräldrarna som inte orkade ta sig upp ur sängen, några dagar senare så var det Gräpe själv som kände hur armar och ben förlorat all kraft och hur hela världen snurrade. Han var inte ens medveten om att lillasyster blivit sjuk förrän efter att han övervunnit febern och bondmoran talade om för honom att hela hans familj “Hämtats upp till Herran”. På gården hade bondmoran och minstingen i barnaskaran överlevt och hon hade låtit hämta den föräldralösa Gräpe som låg sjuk och ensam i stugan. Något hon skulle komma att ångra. Gräpe visste inte varför bondmoran tagit honom in i sitt hem, men det spelade ingen roll, han hatade henne med samma styrka som en skogsbrand under sommarens torraste dagar. Men hatet dolde han bakom ett tacksamt leende och gav sken av att tårarna av vrede var tårar av sorg. För han visste värdet av att kunna äta sig mätt, av att ha hela varma kläder på sig och rejält på fötterna. Att kvävas av förbittringen var det pris han fick betala för att överleva.

En söndag pekade bondmoran ut ett nyförvärv som hon och hennes salige make donerat till kyrkan innan febern kom, en målning, konstnären hade äntligen avslutat den. Gräpe blickade upp mot målningen och beskådade en ängel som fullständigt trollband honom med sin skönhet. Gräpe hade aldrig glömt änglatavlan och när han första gången mötte slottsfrun, så många år senare, hade hans första förbluffade tanke varit, “Det är hon, ängeln!“. Men det var givetvis omöjligt, sa han sig sedan, hon var inte ens född när konstnären som skapade målningen arbetade med den. Men likheten var trots det slående. Det var samma vackra silverblonda lockar och enormt stora blå ögon och ett vackert hjärtformat ansikte, med ett uttryck av fullständig godhet. Slottsfrun var nu en ytterst beklagansvärd kopia av den målningen. Hon hade lidit mycket under den förbannelse som sakta ätit upp henne inifrån och lämnat kvar en darrande varelse av skinn och ben. Men trots det var hon så lik kyrkomålningen. Men det var inte bara det som låg bakom hans stora vördnad och aktning för henne, ja faktiskt beundran inför hennes modiga kamp, han kunde inte bli annat än rörd när han såg hur hela hennes väsen riktigt lyste av livsvilja och hopp, i sin kamp mot döden.

- Jag ska inte låta er dö, Fru Eleonora, svor Gräpe och blev förvånad över att hans röst darrade en aning.

- Käre mäster Gräpe, andades hon matt fram och gav honom ett av de där trötta leendena som fick hans hjärta att slå ett extra slag.

Gräpe satt kvar inne i slottssalen medan Herr Nilhamarr hjälpte sin hustru tillbaka till deras kammare. Den låg i den mer välbevarade av tornen, den var inte lika skrämmande hög som de andra och därför fortfarande i bruk. De andra skulle man inte gå upp i hade han fått veta, trapporna kunde rasa samman.

Medan han satt där i all tysthet med sina tankar så återkom han till den där dagen för två veckor sedan. Han hade trott att det här fallet var som alla andra. Att kanske slottsherren gett efter för byns desperata rop på hjälp och därför tillkallat honom. Men det visade sig att så inte alls var fallet. Byn led inte under trollpackornas trollkonster, det gjorde däremot slottsfrun. Han hade först undrat om hennes sjukdom kanske hade naturliga orsaker, folk blev ju faktiskt sjuka ibland. Men så fort han träffat henne så slog han bort den tanken, det var ju självklart att den vackra slottsfrun inte led av någon vanlig sjukdom, det var en förbannelse. En förbannelse han skulle bryta.

Han hade självklart slagits av likheterna mellan detta fallet och situationen hans gamle mentor Claudius Prytz varit i, Prytz hade varit hovpredikant hos prinsessan Maria Elisabet och hennes make hertig Johan av Östergötland. Prinsessan hade lidit av konvulsioner och Prytz hade insett att det var trolldom som låg bakom hennes lidande och sedan letat reda på de skyliga. Men trots att de alla avrättades så dog prinsessan, uppenbarligen måste en trollpacka ha undgått upptäckt, något som alltid plågade Prytz. Nu hade Gräpe tillkallats av en adelsman vars hustru någon kastat trolldom på och han upptäcker en stor konspiration, där prästen och hela bygden skyddar trollpackorna. Men Gräpe tänkte inte misslyckas.

Han var inte den enda gästen på slottet, detta var kanske ett förfallet slott i en bortglömd vrå av riket, uppe på ett ogästvänligt berg och omgivet av tjutande vindar, men herrskapet var väl förberedda för det som nu låg framför dem. Mäster Gräpe tyckte inte om att man var tvungen att slösa tid på förhör och domar, inte när slottsfruns liv stod på spel. Men han accepterade att det var så det måste gå till, även om han helst av allt hade velat rusa ned i fängelsehålorna och släpa ut varenda trollpacka där nere, avrätta dem där och då och sedan kasta deras kroppar på elden, för att rädda ett oskyldigt liv. Men han fick vara tacksam över att den där drummeln inte var lika korkad som han såg ut. Nikolaus Nilhamarr hade tack och lov redan allting klart så de kunde börja med förhören. En kommission var redan sammanställd och färdig att sätta i gång.

Oftast var dessa saker en lång och utdragen process som tog många månader att förbereda, mycket måste ske innan bödeln kunde höja bilan och bålen sättas i brand. Allt från att sammanställa en kommission, genomföra förhör med vittnen och de anklagade och så var det rättegångarna och så slutligen kom man till domslutet och sedan därefter själva avrättningarna av de anklagade. Allt tog tid. Inte för att han hade något emot det i vanliga fall, det var tid då han åtnjöt fri kost och husrum och sedan när allting var över så begav han sig hemåt, inte sällan rikligt belönad. Vad han betalades för sin expertis skiftade mycket, ibland red han hem med en välfylld pengapung, ibland endast med några få mynt, det var inte heller ovanligt att han blev betald med en get och några höns. Det hade också hänt en eller två gånger att han tagit sig an ett uppdrag där det enda som erbjöds i utbyte var en plats att sova och tre mål mat om dagen. Tiderna var efterallt hårda och konstigt nog hade han aldrig haft så många uppdrag som de senaste åren, ju värre svälten och nöden var desto värre härjade trollpackorna där ute.

Men nu var han lättad och tacksam över att allting stod färdigt att börja med en gång.

Han hade inte utbytt många ord med de andra gästerna, de flesta av dem ansåg sig stå högt över mäster Gräpe som ju var av enkel härkomst. Bland allmogen var han en stor hjälte, men i de ärade medlemmarna av kommissionens ögon så var mäster Gräpe knappt något mer än en tjänare. Han träffade dem alla vid måltiderna och trots deras smått förtörnade blickar åt hans håll så fick de utstå denna skymf då de var gäster under Herr Nilhamarrs tak. Om deras värd inte hade något emot att sitta vid samma bord som mäster Gräpe så kunde ju knappast de uttrycka sitt missnöje över den saken.

Kommissionen bestod av en tre förnäma herrar, en rådman Oskarsson som var en lång benig karl ifrån Stockholm som var mer än lite upprörd över att överståthållaren skickat honom till denna avkrok, Gräpe hade råkat överhöra när han beklagade sig för sin betjänt över hur förkrossad han var över att befinna sig i denna ruin. Sedan var det Herr Laurentius Erici, en rund och rödkindad biskop som hade med sig sin vackra hustru Bianca. Gräpe var inte en man som hade vanan att le och skratta ofta, men han kände hur hans tunna läppar formade ett smått skadeglatt flin när han tänkte på paret Erici, han tyckte nästan synd om biskopen. Sen var det den tredje herrn, Gräpes leende slocknade när han tänkte på den sabla suputen med de insjunkna kinderna och rödsprängda ögonen, Gräpe hatade honom. Men trots att karln var en ynklig människospillra, vars pråliga kläder såg slitna ut på sina ställen, så var han uppenbarligen en förnäm herre och Gräpe var tvungen att hålla tand för tunga och utstå alla spydiga kommentarer.

Det var dessa tre herrar som skulle döma häxorna. Gräpe trodde trotts allt inte att det skulle bli några problem. De insåg allvaret, förstod hotbilden och begrep vad som måste göras om det goda ska segra över det onda.

Han reste sig upp från långbänken och lämnade salen, i sävlig takt tog han sig ut på slottsgården där dörrarna till fängelsehålorna nu var stängda och förutom några knektar som stod borta vid porten så var gårdsplanen tom. Mäster Gräpe log.

ANNONS
Av Monica - 11 maj 2013 19:56



Jag har länge lekt med tanken på att lägga upp en novell på bloggen. Detta är en gammal novell, jag skrev den ursprungligen i kollegieblock när jag var tonåring, sedan skrev jag ned den på en dator, nu har jag den utskrivet på papper medan den version jag hade på datorn är borta. Jag vet, man ska alltid spara på disketter eller usb eller på cdrom... har lärt mig det nu. Så nu håller jag på o skriver ned den på datorn igen (och sparar på ett usb-minne). Historien har givetvis förändrats mycket från när jag ursprungligen skrev den i kolligieblock, som tonåring hade man ju en ganska begränsad bild av världen och en lika begränsad inblick i det mänskliga psyket. Nu är jag äldre, har lärt mig mycket mer om 1600- talet, så historien har mognat något, fått mer kött på benen. Det är möjligt att detta blir en roman och inte en novell när jag väl är klar och jag vet inte om titeln passar riktigt.  Men nu ska jag ladda upp 2 kapitel i alla fall. Fler kommer när jag orkar skriva in dem på datorn.  




När häxjägaren kom till Ylgarv


Av Monica Gullinger


Kap 1


De trängdes runt skålen, en samling tunna trådslitna gestalter, det blev inte många skedar välling var men trots hungern så hölls skedföringen och alla fick sin beskärda del. I fattigstugan var aldrig maten något att skryta med, det koktes upp en stor gryta vatten och en skopa korn hälldes i. Det var vad som erbjöds samhällets utstötta och de tog tacksamt emot det. För att undkomma kylan där ute och för att få lite mat i magen så sökte sig tiggare och föräldralösa till den låga mörka torvkojan utanför staden. Där låg den prydligt undangömd från stadsbornas ögon, så ingen blev påmind om det öde som kunde vänta på gamla dar eller vid en eventuell olycka. I varje stad fanns det en plats som denna och det fanns folk som dessa, de trasiga och gamla, de bortglömda och oönskade.


Just den här lilla fattigstugan sköttes av Änkan, en gammal kvinna med krum rygg och tunt grått hår som var prydligt dolt under det slitna huvuddoket. Hon hade ett ovanligt godmodigt och piggt ansikte för att vara en av de gamla som hamnat på denna plats och hennes kläder var kanske slitna och lappade, men hon såg noga till att trots sitt armod vara hel och ren.

Anledningen till att hon hamnat i fattigstugan var den att hon inte förmått sätta några barn till världen, vilket betydde att hon nu som gammal och sjuk inte hade någon som kunde ta hand om henne. Hon hade hetat Margareta en gång i tiden, tillsammans med sin make hade hon tjänat i ett av stadens lite finare hus, men lungsjukan tog honom för några vintrar sedan och många skulle nog säga att han var den som haft tur.

När hon först kom till fattigstugan så hade den verkligen verkat som en liten förstation till helvettet, ett mörker fullt med en obeskrivlig stank av smuts och sjukdom, där löss och annat smått kröp runt bland de sjuka och antingen hade man elden igång och höll på att kvävas av rök, eller så lät man den slockna och nästan genast var den lilla stugan iskall som graven. Margareta kunde inte bo i denna minsär, så Änkan föddes i stället, Änkan kavlade upp ärmarna och började ställa saker och ting till rätta, hur mycket det nu gick under omständigheterna. Barnen skickades ut att hämta mossa att täta hålen i väggarna med, det verkade omöjligt att täta alla springor men det blev i alla fall mycket bättre än innan. Hon lyckades till och med manövrera att lite välgörenhet kom deras väg, så de fick en riktig eldstad med rökgång, så stugan inte blev rökfylld längre.

Alla blev självklart inte glada över att hon dök upp och började styra och ställa, gamla gubbar skrek okvädesord när hon tog deras äckliga nedsolkade filtar och stoppade ned i grytan för att kokas, sjuka som tvingades upp ur sina bäddar för att halmen skulle bytas ut svor över henne, de lite starkare barnen hatade henne för att de inte tilläts stjäla sina mindre och svagare kamraters ransoner. Men de flesta välkomnade henne. Kanske var det hennes trötta godmodiga leende som nådde ända upp till ögonen, där en liten gnutta viljestyrka ännu fanns kvar. För själv hade hon inte orkat åstadkomma allt detta, hennes händer darrade och hon fick svårare och svårare att greppa saker med sina svullna värkande fingrar. Men de andra lutade sig mot hennes viljestyrka och lyssnade till hennes ord och utförde hennes order.

Hon vakade noga över de nådegåvor som givits till deras försörjning och i dessa arma tider med krig och oår så var inte välgörenheten mycket att skryta med. Men till hennes heder så måste det sägas att hon var rättvis och stal aldrig till sig något extra, utan allting fördelades lika, hur lite det än fanns att dela på.


För en del barn var detta det enda hem dem någonsin känt till, vissa lämnades av någon släkting eller granne vid fattigstugans dörr, andra gånger hade någon snubblat över ett övergivet småbarn i ett gathörn. De lämnades ofta vid fattigstugan så diskret som möjligt, då det inte ansågs vara riktigt kristligt att inte ta emot ett föräldralöst barn när Försynen lämnat det vid ens egna fötter. Nu försökte Änkan hålla liv i dem tills de blev gamla nog att skickas ut till stadens verkstäder, eller till de hushåll där det behövdes tjänstefolk och sedan fanns det de omkringliggande gårdarna som möjligen kunde ta emot en piga eller dräng. Men när hon såg mot barnaskaran och försökte tänka ut var bäst just det barnet kunde placeras om några år, så visste hon att många av dem inte skulle leva så länge. För hur mycket hon än önskade barnen långa lyckliga liv så visste hon mycket väl att de gick hand i hand med Sjukdom och Svält.

Gruppen av barn trängdes runt brasan. En och annan kastade en längtansfull blick mot bordet där den tomma skålen stod, ingen kände sig särskilt mätt.

- Hör på de båda va? Sa en äldre gosse vars hela ansikte drogs samman till en hånfull grimas, vilket fick resten av barnaskaran att börja skratta.

Pojken var huvudet högre än de andra och hans kroppshydda robust, han skulle av naturen varit ett ganska runt barn om det bara funnits tillräckligt med mat. Att han såg frisk och stark ut hade gjort det lätt för Änkan att finna en plats åt honom hos smeden, med möjlighet till en lärlingsplats om han visade sig duglig. Han skulle skickas in till staden om bara några få dagar. En av de få som lämnade fattigstugan och möjligen gick en ljus framtid till mötes. Då visste hon redan att det skulle bli värre med de små och tunna bröderna Nils och Arild. Hennes båda hjärtebarn.

Nils tittade upp mot den äldre pojken, det fanns en mörk blick i hans ögon.

- Vi ska gå i lära, du ska få se, sa han.

- Varför skulle han som kan få vilka lärlingar som helst, välja er båda?

De båda bröderna kröp ihop en aning, er båda, ordet lät som en uppspydd, halvsmält bit mat, täckt av surrande insekter. Er båda. De sneglade mot varandra, två småväxta magra fattighuspojkar klädda i tunna slitna trasor. Deras olycksbröder var snabba med att sticka hål på deras drömmar och påminna om deras rätta plats i tillvaron. Men den lille tunne linlotten hade ett beslutsamt uttryck över sitt bleka ansikte.

- Ni ska få se, viskade han och blängde mot den äldre pojken.

Hans lillebror pep ilsket fram:

- Mäster Gräpe vet vilka duktiga visgossar vi är.

Det var många i fattigstugan som tänkte på den gångna vintern med breda lyckliga flin över sina bleka utmärglade ansikten. Vanligen var vintrarna en tid av ångest, dagar fyllda av hunger och kyla och när våren väl närmade sig så var alla svaga som fågelungar eller döda. Men inte den vintern, inte för fattigstugan i alla fall.

 

 

 

En katastrof hade de senaste åren spridit sig genom riket och nu hade det blivit deras lilla stads tur. Allting hade kretsat kring detta den vintern och varje dag så hände det något nytt, en ko som mystiskt sinat, en granne som fått sjukdom kastat på sig eller en gast som lurade i skuggorna hos den gamle bokbindaren och gjorde honom rädd för att somna.

Upprördheten var total och folket krävde att något skulle göras, vilket i sin tur ledde till att stadsrådet efter mycket överläggande beslöt att tillkalla en berömdhet,

en man som ofta nämndes i sådana här sammanhang, Mäster August Gräpe.

Det första mäster Gräpe gjorde, när han anlände en råkall morgon i tidiga december, var att besöka fattigstugan. Med sig hade han en korg med mat till Änkans förråd. Därefter satte han sig ned för att berätta för barnen om trollpackor. Förklarade att de måste vara vaksamma på sina drömmar, för ibland var inte mardrömmar bara hemska drömmar. De kunde vara minnen…

Mäster Gräpe kom på besök flera gånger den veckan och varje gång bad han barnen berätta om sina drömmar. När han hörde en dröm som han fann speciellt intressant så fick det barnet en kaka i belöning. Under de följande veckorna så bad mäster Gräpe att endast få tala med Nils och Arild när han kom. Nils och Arild var först väldigt glada över att inte längre ha de andra barnen att slåss om kakorna med, men det blev också svårare att få belöningen nu, för mäster var väldigt hård på att de måste minnas rätt.


Änkan hade blandade känslor inför det hela, hon var glad över gåvorna mäster Gräpe hade med sig i form av små silltunnor och tråg med spannmål. Men hon kände att det var något fel med hur han förhörde de två barnen. Hon var inte dum, långt ifrån och innerst inne visste hon bättre än att låta det hela fortgå, men de behövde så förtvivlat maten han hade med sig. Men den största anledningen var den att hon kände en gnagande oro, en misstanke, att mäster Gräpe var en farlig man att få som fiende. Speciellt om man var en gammal fattig änka ifrån fattigstugan.

Arild och Nils sken av stolthet när de fick höra att de blivit utvalda att vittna, de skulle få träffa De Fina Viktiga Herrarna inne i staden och de andra barnen i fattigstugan var avundsjuka. Änkan var nästan lika stolt hon, hon såg till så de var nytvättade och såg så propra ut de nu kunde i sina slitna paltor. Hon lånade ut sin stora schal till de båda gossarna så de inte skulle frysa i de isiga vindarna och trasor virades om deras fötter. Mäster Gräpe lovade henne att barnen skulle åka i vagnen hela vägen dit och tillbaka.

- Ni ska inte oroa er, nog förstår jag att små gossar behöver sina fötter, hade han sagt när han lyfte upp de små i vagnen och stoppade om dem med en varm pläd.

Det väntade en liten folksamling på dem när de kom fram, ryktet hade gått om att man hittat två viktiga vittnen som varit på Blåkulla, två små fattigstugpojkar som blivit bortrövade om natten. Medan Arild och Nils lyftes ur vagnen och bars in över snövällingen på gatan in i huset, så hörde dem de uppmuntrande ropen från folksamlingen, rop om att de var modiga och att man bad för dem. Sedan stod Arild och Nils inne i ett av stadens allra finaste hus, framför tre viktiga herrar med stora peruker och vackra kläder med breda vita spetskantade kragar. Gossarna bugade så djupt att deras luggar svepte över golvet. De kände sig så små mitt i all denna prakt, med gobelänger och stora bonader över väggarna, stolar och bänkar med stoppade broderade dynor att sitta på. I deras värld av matta utslitna nyanser av grått och brunt så såg de nu för första gången i sina liv tyger och broderier i klara lysande färger.

Gossarna vågade inte ens titta upp mot De Fina Viktiga Herrarna, som var så totalt främmande allt de hittills träffat på. Till och med mäster Gräpe, som tycks dem vara en fin herre, såg tämligen enkel ut framför dessa herrar. Mäster Gräpe bad gossarna att berätta om sina upplevelser. Först kom det bara små rädda viskningar ur deras munnar, men mäster lade sin stora varma hand över Nils axel och tittade ned på honom med ett brett tryggt leende och sa:

- Det finns ingen anledning att vara rädd, min gosse, ingen kan skada dig här.

Nils återfick lite mod och vågade tala någorlunda stadigt, sedan blev också Arild lite tryggare när han såg att hans bror vågade och började berätta också han.

De båda bröderna insåg förundrat att De Fina Viktiga Herrarna lyssnade på dem, de hängde på varje ord medan de berättade.

Under veckorna som följde tog mäster Gräpe med sig Nils och Arild till hemmen i staden, husen var inte lika välbärgade och ståtliga som på det första besöket, men i de fattiga gossarnas ögon var de gedigna husen som palats. Där fick de berätta, så som mäster Gräpe lärt dem att berätta och alla lyssnade. När de skulle hem efter ett sådant besök så stoppade skomakaren dem och skänkte dem var sitt par skor:

- Det skär i mig att se er båda komma klafsandes genom snön med fötterna inpackade i de där tygslamsorna.

 

 

Välfyllda korgar med mat och begagnade kläder började finna sin väg ned till fattigstugan. Änkan tänkte för sig själv, när hon packade upp nådegåvorna, att kanske var henne oro obefogad. Efterallt, när hade folk någonsin tänkt på dem i fattigstugan under vinterns mörker och kyla förut? Arild och Nils kände sig stolta när de någon gång fick en skymt av lagret som vuxit sig stort inne i skafferiet, de visste att det var på grund av deras berättelse som man inte längre svalt.

Sedan började en del barn ifrån staden att stiga fram med likartade berättelser och nu när katastrofen nått stadsbornas egna barn så var den fullskaliga paniken ett faktum. Nils och Arild insåg uppgivet att de nu plötsligt var bortglömda. Staden anordnade vakstuga och speciella gudstjänster och varje gång satte stadsbarnen igång med att härma brödernas berättelser eller låssas att osynliga djävlar var i rummet. Nils och Arild tyckte att det var så uppenbart att stadsbarnen försökte överträffa varandra med vittnandet så det blev riktigt fånigt, men det verkade inte spela någon roll. De vuxna grät och bad böner och vred sina händer i ångest.

Vid rättegångarna valde mäster Gräpe att främst använda sig av Nils och Arild, även om vissa stadsbor uttryckte sitt missnöje över den saken, men Nils och Arilds vittnesmål var mer detaljfyllda och höll sig till det viktiga, sa han. Det var då som man började kalla bröderna för visgossarna, Nils och Arild tyckte att deras hittills usla status i livet smälte bort vid det ordet. Visgosse. Ordet lade sig som en varm filt omkring deras hjärtan och motade bort vinterkylan även när snöstormen svepte genom springorna i fattigstugans väggar.

Men sedan började vintermörkret att ge med sig, ljuset återvände och vitsippor letade sig upp ur jorden och fågelkvitter hördes om morgnarna. De ansikten som tidigare lyssnat till Nils och Arild med stora ögon och förbluffade miner uttryckte nu blott irritation.

 

 

Nu är nog alla trollpackor tagna, sade man. Mäster Gräpe påpekade att det nog dolde sig en trollpacka kvar i staden, att denna också måste fångas in, annars hade allting varit förgäves. Men ingen verkade intresserad av att lyssna. Tvärtom kastade en och annan mörka blickar efter mäster Gräpe och Nils och Arild. Det verkade finnas en vrede som kokade under ytan. Så mäster Gräpe gav sig iväg. Lille Arild och hans storebror kände en stor sorg över att deras store hjälte lämnat staden, det hade varit så fantastiskt alltihop och nu var det över….

 

Av Monica - 25 april 2013 18:58


Torsdag, känns som det bara var i går som det var måndag. Steg upp vid kl 8, hade en del viktiga samtal att ringa, avskyr att ringa viktiga samtal. Men men... mycket som man avskyr här i världen men ändå måste stå ut med.

Nu har ju myrorna börjat dyka upp, de invaderar balkongerna o när man har balkongdörren öppen så smiter de jäklarna in i lägenheten, har läst på en massa ställen på nätet att om man häller ut lite funlight så ska myrorna dö av det, men de verkade inte alls intresserade. Jag städade och torkade runt fönster och balkongdörr med ättika, ännu en sådan där huskur mot myror (det sägs att de ska avsky lukten av ättika) men jag vet inte om jag tycker att det gör någon skillnad. Men det känns i alla fall lite bättre att ha gjort något, även om det antagligen är helt verkningslöst. Jag ringde faktiskt riksbyggen som är dem som har hand om felanmälningar här i hyreshuset, men fick det svaret att vi hyresgäster själva ska ringa Anticimex. Det vågar man ju liksom inte göra, tänk om man själv måste betala för det då?

Annars så var jag en runda hos Anna i dag, vi åt varma smörgåsar och satt sedan och pratade en stund och gick sedan  ut en runda i det fina men något blåsiga vädret.  Därefter så begav jag mig till kyrkogården och köpte penséer och planterade på pappas grav. Därefter blev det en snabb runda ned till willys och sedan hem. Inge kom över en runda, han hade med sig fika och det blev mycket pratande där med. Jag följde brorsan till busshållplatsen för en stund sedan och har nu dammsugit här hemma och passat på att vädra ut nu när solen är på väg ner och myrorna inte är lika intresserade av att klättra upp på husväggen och upp till balkongerna nu när solen inte längre ligger på där. 

Man går hela vintern o längtar efter den varma soliga våren, men glömmer varje gång bort att med våren kommer de förbannade jäkla myrorna.

Av Monica - 22 april 2013 17:01



Måndag igen, ännu en vecka avklarad och en ny påbörjad. Var ute hos Anna en runda, det blev den vanliga fikan och sedan blev det en lång promenad. Det var molnigt i dag men ändå ganska varmt, antagligen för att det inte blåste.  Vi stannade till o matade fåglarna på vägen in till stan. Tja, vi fick leta efter fåglarna först, de var inte på sina vanliga ställen utan höll till nära vassen av våriga anledningar.


Jag fick springa runt en hel del i dag för att kunna ladda en ny period på busskortet. Gick först o främst till det vanliga stället nere vid bergåsa men automaten där funkade inte, jag var lite osäker på var de andra automaterna låg, men Anna kände till ett ställe som låg nere vid kronan så vi gick dit. När det ändå var så fint väder så kunde man ju passa på att gå en lite längre promenad. Men automaten där funkade inte heller. Därefter beslöt vi att kolla automaten nere vid tågstationen och tack o lov så funkade den.

Visserligen så förstår jag att de inte vill hantera kontanter på bussarna, men när maskinerna inte funkar och man får springa runt över hela stan så saknar man faktiskt den gamla goda tiden då de inte tog 30 kr betalt på bussarna för att ladda korten. Illa nog att det kostar 410 kr att ladda en period på kortet, vilket ju är hurlöst dyrt.  310kr hade varit mer vettigt.  Men men, nog om det.   
 

I fredags så var Kalle och jag nere hos mamma en runda, hon sitter ju i rullstol för tillfället pågrund av ett brutet ben, det var tur att vi kunde åka ner dit för Kalle hade haft problem med sin bil och det var lite osäkert om bilverkstan skulle bli klar med den tills på fredag så vi kunde åka. Men det kunde vi alltstå.

Mamma verkade pigg och glad trots sitt gipsade ben. Vi åt middag och fikade och pratade lite om allt möjligt och sedan lånade jag två böcker av henne.  Vi åkte hem sedan bortåt kl 15 tror jag det var, lite osäker på det exakta klockslaget.

Inge o Kalle skulle egentligen ha kommit hit en runda i söndags på middag, men Kalles bil krånglade igen trots att han precis haft den på verkstan, tydligen så läckte den olja eller vad det nu var.  Kalle hade känt sig tvungen att därför snabbt laga sin cykel så han kunde ta sig till jobbet nu i dag, så middagen blev inställd. Istället ska bröderna komma hit på fredag, i alla fall om inget oförutsett inträffar.  Verkar vara en himla massa otur som går just nu. Först min katt, sedan mammas ben, sedan Inge som fick den där infekterade knölen bakom örat och så Wylies infekterade tand och så Kalles bil som helt plötsligt på kort tid får en himla massa fel. Hm... eller så är det jag som bara övertolkar saker och ting.


Av Monica - 17 april 2013 20:20

Tvättstugan idag, ve o fasa så tråkigt, nja det är väl inte så farligt egentligen, tråkigt jo visst och tidsödande. Jag tror att det är lättare när man har tvättmaskin själv, att bara kunna kasta in en omgång tvätt när man vill, istället för att vänta tills nästa tvätttid och ha en överfull tvättkorg som ska tas om hand.


I dag har jag städat upp ute på balkongen och planerat några penseér, så det ser vårfint ut, var ju också soligt och varmt i dag så man frös inte när man stod ute på balkongen.  Sirap låg och solade på fönsterbrädet större delen av tiden, han undrade väl vad matte hade för konstigheter för sig, som rörde runt bland krukor och kastade döda växter och skurade av balkongräcken och sopade bort jord. Konstiga människor. 

Jag upptäckte att myrhelsickena redan börjat röra på sig, fick in två stycken i lägenheten under tiden balkongdörren stod öppen. Hatar myror.

Av Monica - 16 april 2013 08:33


Gäsp, tisdag. Veckan drar sig fram i långsam takt, i alla fall känns det så just nu. Vaknade 07.30, har i alla fall fått in en ganska vettig dygnrytm nu på sista tiden, men hu så kallt det är på morgonen.


Var ute en runda hos Anna i går, blev fika och en promenad. Sedan på hemvägen så tittade jag inom willys och veckohandlade lite. Köpte bland annat en burk kikärtor och provade på att göra falafell, det blev okej men jag tror nog att det funkar bäst med en stavmixer, min gamla mixer är väl mest lämpad till att göra milkshakes, så den klarar inte av att mixa om det inte är lite vatten i och då blir det bara typ puré av det hela. Så falafellbiffarna påminde lite om potatisburgare i konsistensen, men goda. 


Uppdatering kl 17.27

Var på bokcirkeln i dag, på bussresan dit så träffade jag på Annas föräldrar. Gissar att de skulle ut till Anna. På bokcirkeln så blev det fika och det vanliga småpratet och så läste vi en novell, jag och annan tjej där hade båda fyllt år nyligen så vi fick var sin liten presentpåse. Kul. 









Av Monica - 14 april 2013 11:58


Är verkligen varmt och soligt i dag, verkar vara första riktiga vårdagen, i alla fall här nere i Blekinge. Roligt med tanke på den långa sega vintern vi haft och i går var det ju regnigt och dimmigt och allmänt grådaskigt, vilket mer eller mindre fick det att kännas som höst. Nu i dag märker man att det är vår.


Ska få hit Sofie och Beata om en stund, tror i alla fall att Beata kommer med, fick ett sms från Sofie och det var nog lite slarvigt textat, men tolkade jag det rätt så menade hon att Beata skulle följa med hit. Roligt. Ska snart gå o ladda kaffebryggaren.


Har inte hänt så mycket den här veckan, förutom Inge som kom ut hit två gånger för att jag skulle hjälpa honom att lägga om bandaget bakom örat. Han hade haft en inflammerad knöl bakom örat som de fått öppna upp på vårdcentralen och det var svårt för honom att lägga om bandaget själv. Men det är ju det man har syskon till.  I fall jag någon gång skulle behöver en njure eller något så är det ju bra att ha varit en hjälpsam och förstående syster  .


Uppdatering. Kl 17.33


Har haft väninnorna här, vi satt nog och pratade i två timmar, Sofie och Beata hade som vanligt mycket att diskutera. Sofie hade med sig bullar och jag plockade fram hjärtformade muffin, fick ju en muffinsform av Beata när jag fyllde år som man gör hjärtformade muffins i. Kul grej och den funkade jättebra, muffinsarna bara föll ur av sig själva när man vände den upponed. 

Efter fikat så åkte Beata hem och Sofie o jag gick en motionsrunda, det hade ju varit soligt större delen av dagen men när vi väl kom ut så hade det molnat till och när vi gick förbi studentviken så drog dimman in från havet. 

 

Jag stannade till vid Willys på hemvägen för jag hade ingen direkt middagsmat hemma. Kände för bakad potatis och tonfiskröra, men bakpotatisen var slut, så jag beslöt att göra mig några grillade smörgåsar istället. Så det blev bara att jag köpte en burk tonfisk och en flaska coca cola zero. Delade tonfiskburken med katten, hälften hamnade på mina smörgåsar och hälften i kattens matskål. Sirap åt med god aptit, men lämnade kvar lite i skålen, antagligen till efter eftermiddagstuppluren.




Presentation

Omröstning

Vilken årstid gillar ni bäst?
 Vår
 Sommar
 Höst
 Vinter
 Alla årstider har sin charm

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Katt-drottningen med Blogkeen
Följ Katt-drottningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se