Katt-drottningen

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Monica - 7 oktober 2013 20:04


Länge sedan jag skrev här. Kände att jag hade behov av att skriva av mig lite. ÄR så trött på det här hyreshuset, jag avskyr lägenheten jag bor i och jag är verkligen så trött på granntanten som ringer på då och då och ber om hjälp.

Jag tycker synd om henne, men avskyr att hon ringer på. Vilket säkert säger en hel del om mig, men jag kan inte hjälpa det. Varje gång det ringer på dörren så känner jag ett stygn av panik, är det nu hon?

Tror hon börjat bli vimsig faktiskt. Som i dag, hon ringde på och bad mig hjälpa henne med tv-n. Okej tänkte jag, inte så illa, kanske hon vill ha hjälp med att byta batterier i kontrollen igen eller något i den stilen? Det går väl an. Men det var lite mer besynnerligt än så insåg jag snabbt.

Det visade sig att hon ville att jag skulle hitta kanal 7 åt henne så hon kunde se Glamour kl 18, det var bara det att kanal 7 var på tv-n när jag kom in i vardagsrummet. Jag sa det och fick då höra att det inte var rätt kanal 7, hon kände inte igen programmen så därför vad det inte rätt kanal  7.  Men jag kollade upp tv- tablån på min dator och det var givetvis rätt kanal. Sedan ville hon att jag skulle ordna så hennes tv bara hade 3 kanaler (ja ni läste rätt), hon tyckte inte om att ha en massa kanaler på tv-n och ville ha det som hon hade haft det förut. Jag vet inte ens om det går att ordna med något sådant, sa till henne att hon bara behöver trycka på de kanaler hon vill se och ignorera resten, men det kunde hon ju inte.  Sedan sa hon något om att hon inte tyckte om programmen som var på kanal 7 och ville att jag skulle ordna det åt henne. Jag undrade först om jag hört rätt och det hade jag.

Jag förklarade att det är kanal 7 som bestämmer vilka program de vill visa och att jag inte kan ändra på det.  Sedan var hon övertygad om att hennes telefon inte fungerade, när hon berättade så kom det fram att hon hade ringt sin son på morgonen och att telefonen då fungerat, men ändå var hon övertygad om att den nu var trasig.

Jag visade henne att den fungerade, men sedan var hon ändå och ringde på min dörr tio minuter efteråt och grät för att telefonen inte fungerade. Jag gissar att hon har svårt att trycka ned knapparna på sin nya telefon och att det därför blir fel ibland,  men hon verkar också som sagt ganska vimsig och när jag nämnde att hon borde be sin son om hjälp så sa hon halvsnyftande att han var så upptagen och blev arg om hon bad om hjälp. Hon började gråta vid några tillfällen, pga telefonen och pga av att ingen svarade när hon ringde och vid något tillfälle snyftade hon fram det att ingen brydde sig om henne.  Då kände jag bara panik. Hade velat rusa därifrån, men det vore ju omoget och elakt. Jag försökte säga något tröstande, tycker ju givetvis synd om henne.

Men det är så obehagligt, man blir så ställd och vet inte vad man ska göra. Jag är inte släkt med henne, känner henne inte eller hennes familj, det finns ju ingenting jag kan göra för att hjälpa henne. Det jag gjorde var att jag hjälpte henne att ringa sin syster. Men sedan sa jag att jag snart skulle iväg och inte hade tid att stanna. Ville bara så långt bort därifrån som jag kunde komma, vilket låter hemskt, men det fanns bara FLY i min hjärna.

Gick en lååååång runda sedan och när jag skulle hem smög jag mig fram till ytterdörren och låste upp.

Hatar Fogdevägen 4. Vilket inte bara beror på granntanten, men ändå.



ANNONS
Av Monica - 8 augusti 2013 14:41

 

 

Kapitel 4


Att företa sig den långa resan dit upp och be om en audiens hade visserligen varit Saras förslag, fast nu när hon fått tid att tänka efter så anade hon att det egentligen varit Fru Ingeborgs idé och att hon själv oanandes gått i den fälla prästfrun lagt. Nu var det överståndet i alla fall. Det var en hel del hushållsarbete som blivit eftersatt under de två dagar hon varit borta, så när hon väl klätt om tog hon itu med sysslorna med en oroande frenesi. Pigan Malin var lite ställd inför denna virvelvind som for fram i gårdshus och ladugård, men de behövde all extra arbetslust som fanns nu när husbonden låg sjuk, så hon lät sig inte bekymras alltför mycket.

Två dagar tidigare hade Sara stått inne i storstugan, med ryckiga oroliga rörelser hade hon strukit med händerna över kjolen och rättat till huvuddoket. En omisskännlig doft av lavendel hängde tungt kvar i kläderna, trots att de hängt ute och luftats. Att lägga ned små knippen med torkad lavendel i klädkistan var ett säkert sätt att se till så sällan använda kläder inte blev malätna, men kläderna doftade skarpt av lavendel efter lång tids förvaring. Hon hade hållit noga koll så Brita satt lydigt kvar på bänken och inte sprang runt och drog på sig smutsfläckar. De var båda klädda i det bästa de hade. Malin hade muttrande stressat runt mellan gårdshuset och ladugården, nu när husbonden låg sjuk så fick hon arbeta hårt både ute och inne och hade därför inte tid att hålla ett öga på Brita, så Sara fick ta henne med sig. Pigan var allt annat än glad över att lämnas ensam med hela gården och när man hörde hennes ilskna mumlanden så kunde man nästan tro att husbonden hade sig själv att skylla för att han blivit nedslagen och nedvält i ett dike och att Sara nu förberedde sig för någon slags nöjesresa.

När prästfrun morgonen efter katastrofen körde in på gårdsplanen så hade husbonden ännu inte dykt upp och när Sara gick ut och hälsade henne välkommen så hade tanken ännu inte slagit henne att något kunde ha hänt honom. Det var med viss lättnad hon hälsade prästfrun välkommen, för var det någon som hade koll på allting som hände och skedde i bygden så var det hon. Fru Ingeborg slog sig ned vid bordet och Sara erbjöd henne något att dricka.

- Just nu sitter min make vid en dödsbädd nere i Backstugan, berättade Fru Ingeborg när Sara räckte henne bägaren med svagöl.

- Jag ska be en bön för Fru Estrids själ, svarade Sara.

Redan när Sara var barn hade bygdens få backstugor börjat överges, för dessa jordlösa var möjligheterna få när oår lades på oår och svälten tog struptag också i de mer välbeställda gårdar. Nu fanns det bara två backstugor kvar som användes. Den ena kallades för Gamla Mys stuga och Gamla My hade sin försörjning tryggad som jordemor och den man gick till med diverse krämpor, den andra lilla stugan där änkan Estrid och hennes sondotter Beda bodde kallades helt enkelt för Backstugan. Gamla Estrid gick runt i bygden och utförde diverse sysslor i utbyte mot lite mat eller ett slitet klädesplagg, det var nu inte mycket den gamla orkade med utan det lilla hon fick för att hålla ett öga på höns och småbarn var förklädda allmosor.

Sara hade först haft tankarna på att låta stackars Beda gå som piga i huset, men hennes make hade tyckt att Sara som var ung och rask inte behövde en piga till hjälp, Lotta var ju efterallt gammal nog att kunna hjälpa till. Sara undlät att påpeka det att Lotta inte var till någon hjälp för någon, för hon visste att husbonden var förvånansvärt blind för flickans alla fel och brister och blev mäkta uppretad om någon påpekade dem för honom. Det var först när Sara blev havande som det blev annat ljud i skällan, då kunde det behövas en piga helt plötsligt, trots att det därigenom blev en mun till att mätta. Hon hade blivit lättad först, en piga skulle underlätta mycket, men sedan när hon började fundera lite närmare på saken så blev hon istället betänksam, i alla fall när det gällde att städsla Beda som piga. Sara såg sig själv i den fattiga flickan och hon mindes bittert sin egen tid som piga i huset.

Hon hade varit yngre än Beda när hon kom som lillpiga till gården och de första åren hade hon funnit sig väl till rätta, bondmoran var till en början både vänlig och glad och väldigt mån om att lillpigan fick en klick smör till gröten och en rejäl brödbit att doppa i soppan eller i surmjölken. Men bara något år efter att hon gått till altarstenen så förändrades saker och ting. Hon blev gradvis medveten om att husbondens blick ofta dröjde sig kvar vid henne, helt plötsligt började han göra sig ursäkter för att prata med henne. Hans hand kunde dröja sig kvar vid hennes arm eller axel medan han ställde en fråga som hon visste att han kunde svaret på. Alltihop fick henne att känna sig obehaglig till mods. Sedan en natt vaknade hon till och insåg att husbonden stod och såg på henne medan hon sov. Sara knep ihop ögonen och låssades sova men kikade genom ögonfransarna då och då och såg att han stod kvar. Samtidigt blev hennes husmor mer och mer kylig och tillslut direkt ovänlig.

Nästa gång Sara hade lite tid till övers så hälsade hon på hemma i torpet, hon berättade för sin mor om sina bekymmer och när modern förstod vart samtalet led så avbröt hon henne för att fösa ut alla småsyskonen ur stugan. Detta var inget som lämpade sig för deras öron. Sedan fick Sara berätta och när hon var klar drog den gamla kvinnan en lättad suck. Sara förstod att hon fruktat något betydligt värre. Modern greppade hennes hand i sin och kramade den tröstande, de sorgsna ögonen såg beklagande in i dotterns. Sara visste att hennes mor helst av allt skulle ha velat att hon lämnade gården och kom hem och det var vad Sara helst av allt ville höra också, men de visste båda två att det inte gick. När modern väl öppnade munnen så sa hon bara det att bonden säkert skulle hålla sig i skinnet.

- Tror mor verkligen det? Frågade Sara.

- Din far är kanske bara en enkel torpare, men han är väldigt aktad i allas ögon och vi får inte glömma att han är god vän med Herr Benedikt.

Sara nickade fundersamt. Inte ens en bonde som äger sitt eget hemman skulle våga stöta sig med prästen. Hoppades hon i alla fall.

Sara hade ärvt sitt vackra röda hår ifrån sin mor, fast moderns hår var numera snarare grått än rött och det hade tunnats ut en hel del. Det var inte bara svälten som låg bakom att modern åldrats i förtid, alldeles för många barnafödslar och ett hem proppfullt med barn hade slitit ut vad som en gång varit en storslagen skönhet och lämnat kvar en tunn benig gumma. Sara hade åtta syskon som alla fötts med en stark livsvilja och den stora turen att överleva alla de sjukdomar och olyckor som skördar sin del i de flesta syskonskaror. Vilket också betydde att i det lilla torpet var de desto flera som skulle dela på det lilla som fanns.

Sara drog sig kvar så länge hon kunde hemmavid, men tillslut var hon tvungen att gå.

Några dagar senare körde Herr Benedikts gamla knaggliga kärra in på gårdsplanen och prästen stannade till en stund för att småprata med husbondfolket, han förhörde sig om hur det stod till på gården och frågade särskilt om Sara. Nämnde att hans hustru varit den som höll Sara när hon döptes och att flickan därför var som en dotter för dem båda.

Sara hade inte varit där när han kom på besök, efter morgonsysslorna hade hon och Lotta skickats ut i skogen för att plocka lingon, men från det hon hörde efteråt så var hon säker på att hennes samtal hemma på torpet funnit sin väg ned till prästgården.

Det hade varit den tiden på året då man skickade ut barnen att plocka lingon, men eftersom Lotta inte verkade förstå att hon skulle lägga bären i korgen och inte i sin egen mun så blev det Sara som fick sköta den sysslan. Lotta skickades med så det i alla fall såg ut som att flickan var till någon nytta för sina stackars föräldrar. När de återvände så stod bondmoran ute på gårdsplanen, hon hade uppenbarligen hållit utkik efter dem och det syntes lång väg att det fanns en uppdämd ilska inom henne. Sara förstod att hon var i onåd på något sätt. Lotta förstod det också, för över hennes lingonfläckiga ansikte spred sig ett stort skadeglatt flin. Bondmoran spottade hätskt ur sig:

- Värst vad alla har ditt väl o ve i åtanke, lät på Herr Benedikt så man nästan kunnat tro att du var prästdottern och inte en vanlig torparunge. Undrar allt om far din är medveten om hur kär hans gode vän prästen håller hans hustrus yngel?

Sara blev kall inombords, inte bara över den gemena antydan i orden, utan blicken i bondmorans ögon. Det var tusen vassa nålar riktade åt hennes håll i de där mörka små gluggarna. Bondmoran hade kanske varit kylig och ovänlig de senaste veckorna, men detta var något helt annat. Sara antog att hennes dagar på gården var räknade och hon gick och väntade på att bli tillsagd att ge sig av. Men hela hösten gick och trots att hon hade bondmorans missnöjda och grälsjuka blickar på sig så blev hon inte tillsagd att lämna gården. Den vintern blev bondmoran havande, Sara hade hoppats att det skulle få henne att bli mildare till sinnet, men istället började hon nypa till och luggas när hon fick för sig att Sara inte var snabb eller noggrann nog. Den enda förklaringen hon kunde se var att husbonden inte tillät sin hustru att sända bort henne och att hon då istället försökte få Sara att själv ge sig av.

Sedan kom sommaren, med sin stekande hetta som hotade att förgöra allting som växte ute på åkrarna och alla böner i bygden rörde sig om regn. Men inte Saras böner. Bondmoran hade genomgått en radikal förändring under våren och försommaren, magen var stor och rund men resten av henne hade tunnats ut och torkat ihop. Något som etsat sig fast i Saras minne var dödskallegrimasen över det grågulbleka avmagrade ansiktet, som när ett rovdjur visar tänderna innan den tänker hugga. Gamla My hade gett stränga order om att bondmoran skulle vara sängliggande och Sara var tacksam för allt arbete som var utomhus på sommaren, så hon slapp se och höra vad som mer och mer liknade en osalig ande ifrån fel sida om kyrkogårdsmuren. Mot slutet verkade bondmorans galna misstankar helt fått henne att strunta i livet hon bar på, för hon lämnade sin sjuksäng och drog ut för att leta upp Sara, tungt lutad mot sin käpp, endast iklädd undersärk och utan huvuddok, med brinnande galna ögon.

Sara ryste till och sköt bittert undan minnena. Det var över tre år sedan bondmoran dött nu, hon förblödde när Brita föddes. Sara som var allt annat än nöjd över den lott hon fått i livet fann ändå lite tröst i tanken på att bondmoran nere i helvettet, för det var självklart där hon hamnat, tittade upp och såg att Sara tagit hennes plats och bar på ett barn som, om det var en son, skulle bli arvingen till gården.

Hon insåg att hon skulle ha oroat sig för stackars Beda om hon låtit flickan gå som piga på gården, en backstugeunge utan andra släktingar än en gammal tiggande änka var i princip rättslös. Då valde hon hellre någon som var lite äldre och hade råg i ryggen och skinn på näsan och som vuxit upp på en gedigen gård och därmed hade gedigna släktingar. 

Fru Ingeborg berättade vilka som blivit tagna, Sara hade redan gissat sig till vilka dem var. Ylgarv var litet och alla kände alla.  

- Synd att Estrids tös inte var redo förrän nu. Hade det varit i fjor så hade gläntan stått tom, sade Fru Ingeborg.

Sara lade märke till hur väldigt gammal och skör prästfrun såg ut, hon var annars väldigt pigg och kry för sin höga ålder. Hon hade inte sin svarta sidenhätta på sig, såg Sara bekymrat. Sidenhättan var den bröllopsgåva som Herr Benedikt hade med sig när han anlände till Ylgarv som ung präst, till den prästdotter som kom med pastoratet. Hon hade alltid hättan på sig när hon var i kyrkan eller gick på besök. Nu satt hon här med huvuddoket på sig som hon hade till vardags hemma på prästgården. Ett tecken på hur orolig hon var.

Fru Ingeborg sa med plågad ton:

- Det var just detta min käre make var rädd för… nu får vi alla be till Vår Herre att dessa fina herrar ifrån Stockholm förstår att allt detta bara är en fråga om vidskepelse.

Sara nickade allvarsamt vid hennes ord. Hon kände ett sting av skuld inombords, hon kunde inte hjälpa att tanken låg där och grodde i bakhuvudet, hur skönt det skulle vara om hon slapp ha Lotta att vaka på. Slippa hålla koll så flickan inte stal i visthusboden, eller drack upp svagölet eller stal ägg och gjorde gud vet vad med dem. Men givetvis ville hon inte bli av med henne på det här sättet! Hon tog sig samman och sa:

- Det var inte så länge sedan jag själv stod där i sommarnatten, vad kan det vara…? Fem eller sex somrar sedan? Hade det hänt då så hade det varit jag som förts upp till slottet.

Fru Ingeborg nickade och sa sedan:

- Min stackars far fick fyra döttrar, fyra prästdöttrar som ju borde veta bättre. Han var benhård på att inga av oss flickor skulle smita ut till gläntan när det blev dags, men nog lyckades vi med det. Alla visste ju att den som inte gick dit fick olycka över sig och sedan var det också ett sätt att knäppa vår stränge far på näsan.

Sara var inte förvånad över att höra det. Alla ungmör i Ylgarv gick till altarstenen. Till och med prästdöttrar. Det var helt enkelt så det var.

- Men nu är jag gammal och har mer förstånd och förstår att det bara är vidskepelse alltihop. Om det bara gick att förklara för herrskapet Nilhamarr att det inte är en fråga om trolldom? På något sätt?

- Varför går det inte bara att åka upp dit och prata med dem? Frågade Sara.

- Man kan inte bara gå på besök så där, hos sådana som dem, man får be om en audiens och då är det inte ens säkert att de tar emot. Det är inte som att besöka en av granngårdarna.

- Men att be om en audiens? Är det annorlunda?

- En aning, men om ni nu verkligen vill så följer jag förstås gärna med er, en eller två av de andra berörda fruarna vill nog också följa med. Jag skulle tro att vi nog får hålla vårt sällskap litet och … välartat.

Sara hade inte menat att hon personligen ville bege sig dit upp, faktum var att tanken skrämde henne, men hon kunde inte gärna vägra.

- Det var ett väldigt bra förslag ni kom med. Sade Fru Ingeborg och log nöjt mot henne.

Framåt middagstid kom en torparpojke springande och meddelade att hans far fiskat upp hennes make ur ett dike. Hon fick berättat för sig att han var fruktansvärt sjuk, kanske döende. Sara och Malin hjälptes åt med seldon och oxe och kärra. Hon bad torparpojken passa Brita medan de gav sig iväg och ställde fram lite bröd och surmjölk till dem båda. Malin höll i tyglarna och smackade på oxen att gå fortare.

- Husmor ska inte oroa sig. Det är säkert inte så illa med husbonden, sa Malin uppmuntrande.

Sara nickade kort åt henne. Hon visste bättre än att förklara för pigan att hon inte vågade underhålla sådana fåfänga tankar. När de kom fram till torpet så hjälptes några gamlingar åt med att bära hennes make till kärran, han hängde lealös mellan dem, blek och grå under ögonen. De lade honom på sidan och varnade Sara och Malin för att låta honom rulla över på rygg, han kräktes fortfarande då och då och kunde lätt kvävas i så fall.

- Det ser inte bra ut för honom, sa en av de gamla männen med en bistert beklagande min.

Sara nickade kort vid hans ord.

Hon satt där bak med honom i kärran och Malin körde, han började vakna till av den skakande vagnen och grymtade av smärta och mådde illa. Men hon märkte att han inte var riktigt medvetande. Väl hemma så lyckades de med torparpojkens hjälp på något sätt få in honom i storstugan och ned i sängen.

Den natten lade hon sig att sova på bänken hos Brita, hennes make yrade, kräktes och var dyngsur av svett, hon kunde inte stå ut med stanken. Hon låg där och stirrade ut i mörkret. Jag vågar inte hoppas, tänkte hon. Det var som en stilla bön hon upprepade om och om igen i mörkret. Jag vågar inte hoppas.

Sedan hade dagarna gått fort, alldeles för fort och innan hon visste ordet av så var det dags att resa upp till slottet med de andra fruarna.

Sara rättade till huvuddoket, sträckte på sig och tog Britas hand i sin och gick ut. Vagnen stod redan och väntade utanför, det var Herr Benedikts gamla knaggliga vagn såg hon. Det var ett stående skämt i bygden att Herr Benedikt alltid stod vid vägkanten med sin gamla fallfärdiga vagn halvvägs nere i ett dike och drängen på knä, reparerande ett av hjulen.

Prästfrun och två andra fruar satt och väntade på henne, drängen lyfte upp Brita i vagnen och gav sedan Sara en stödjande arm till hjälp. Hon gav honom ett matt leende och hennes bror log uppmuntrande tillbaks mot henne.

- Det här klarar du fint, sa han lågt.

Drängen, hennes äldste bror Halvard, hoppade sedan vigt upp på kuskbocken. När Herr Benedikts förre dräng dog i bröstfebern så hade det bara varit naturligt att han sökte en ny i sin gode vän Haralds stora barnaskara. Sara slog sig ned bland de andra fruarna och kände doften av lavendel ifrån deras kläder, de var också klädda i det bästa de hade. Prästfrun satt med Brita i knäet och verkade fullständigt nöjd med det arrangemanget.

- Tror ni att de kommer att lyssna? Frågade Fru Gudrun.

Fru Gudrun satt på bänken mittemot och såg oroligt mot Sara, blek och rödgråten. Hur ska jag veta det? Tänkte hon, men tvingade fram ett uppmuntrande leende.

- Vi kan inte göra mer än att försöka få dem att förstå, sa hon.

Fru Gudrun nickade allvarsamt, hon var sjuk av oro för dottern Anna. Bredvid henne satt Fru Ingrid. Sara såg att längst ned på kvinnans svarta kjol fanns små vita fläckar vid kjolkanten, där tyget antagligen svept över golvet i kvarnen. Fru Ingrid var hustru till Ylgarvs mjölnare, fast för tillfället var han ute i kriget och hans hustru skötte kvarnen och den lilla gården alldeles ensam. Sara kastade en blick mot Fru Ingrids runda ansikte med de rödgråtna blå ögonen och den lilla blonda locken som alltid verkade smita fram i pannan under huvuddoket. Sara hatade att hon skamligt nog var avundsjuk på Fru Ingrid som mycket väl redan kunde vara änka.

Vagnen tog sig i sävlig takt fram genom täta skogar och öppna åkrar och frodiga ängsmarker, förmiddagens svalka låg fortfarande över dem och allt eftersom det blev varmare så steg sommarens rika dofter runtomkring. Färden började gå mera uppåt i landskapet och mer och mer började tall och björk och gran få svårare att ta sig upp för berget sidor. Sara hade ganska fort fått ont i ryggen under färden, att sitta på en hård bänk i en skakande vagn var inte det bästa för en höggravid kvinna, men hon bet ihop och tänkte att det var hennes plikt att genomlida resan, hennes plikt som husmor att tala för dem i hennes hushåll, vad hon än tyckte om personen i fråga.

Brita började bli gnällig och Fru Ingeborg lämnade tillbaka henne till Sara som inte riktigt visste vad hon skulle göra då det inte fanns plats i hennes knä, men Fru Gudrun plockade upp flickan till sig istället och småpratade med henne.

Både Fru Gudrun och Fru Ingrid klagade över värmen och Sara kunde inte annat än hålla med. De hade tidigare velat ta en paus i skuggan men Fru Ingeborg hade skyndat på, envisats med att de kunde ta en paus när de väl tagit sig upp på berget, men nu insåg dem att det där uppe inte fanns någon direkt skugga att tala om. Lukten från jord och borttvinande träd steg i sommarhettan och ju högre upp de kom desto magrare blev jorden och desto mindre växte det. När de äntligen framåt den tidiga eftermiddagen nådde slottet så fanns det inte mycket annat än torrt gräs och enstaka låga taggiga buskar runt omkring, men de uppskjutande klipporna gav illusionen av att landskapet inte var så öppet. Solen låg obarmhärtigt på och sänkte sin hetta ned i berget och över de resande.

Hon upplevde det som att smärta tagit upp all plats som fanns inombords, ryggen var en enda stor stel knut och benen dunkade och hade svullnat så mycket i sommarhettan att hon var rädd att skinnet skulle spricka. Skorna kändes för små, men hon vågade inte ta dem av sig för då skulle dem kanske inte gå att få på igen. Sara hade aldrig varit så högt uppe i berget förut att hon sett de knivskarpa klipporna, hon såg nu upp mot muren som bergsklipporna skar sin väg upp igenom och ryste till. Men hon var inte förmögen att ge något av detta mer än en flyktig tanke för det fanns bara en enda tanke i hennes uttorkade smärtfyllda hjärna, att lämna vagnen.

De fick vänta länge i porten och när den väl öppnades och de två knektarna som stod vakt gjorde tecken till dem att köra igenom så var hon nära att gråta av trötthet och smärta. En knekt kom dem till mötes och gjorde tecken åt drängen att köra vagnen åt vänster längst med muren, nästan direkt såg de en låg gammal sliten byggnad som uppenbarligen var en ladugård. Den låg rygg i rygg med muren och såg nästan ut som om den hukade sig i dess skugga. Där stannade vagnen och knekten var snabbt framme innan hennes bror ens hunnit ned från kuskbocken. Knekten sträckte fram sin arm till stöd åt Sara som var först uppe och på väg ned. När hon hade fast mark under fötterna igen så drog hon lättat efter andan och sträckte på ryggen, sedan kastade hon en blick upp mot knekten och hela världen gungade till. Smärtan försvann. Hon insåg att hon nesligt nog stirrade, men kunde trots det inte titta bort. Han blinkade käckt åt henne i nästa stund och hon kände hur hennes kinder blev illröda. Sara slet skamset bort blicken och han vände sig om och erbjöd sin stödjande arm till prästfrun.

När de alla kommit ur vagnen så visade han dem in på slottet, hon kunde inte låta bli att snegla mot honom då och då. Eftermiddagssolen fick trådar av guld att framträda i det lockiga ljusbruna håret och ansiktet som hon fick en skymt av då och då där han gick en bit framför henne var fängslande stiligt. Hennes hjärta slog hårt och fort och det var inte bara pågrund av utmattningen efter den långa jobbiga resan.

Inne på slottet stängdes den brännheta solen ute och lindrande svalka föll över henne, en tjänstekvinna hälsade dem välkomna, hon var till åren komna men verkade frisk och robust. Knekten försvann ut på borggården igen och Sara kunde inte låta bli att snegla mot honom då han gick förbi henne. Tjänstekvinnan ledde dem upp för en trappa och in i en kort korridor, de visades in i ett rum där Sara först inte såg något annat än de bägare med honungsdricka som de erbjöds att släcka törsten med. Hon satte bägaren till läpparna men hejdade sig, Brita måste få först, Sara var så fruktansvärt törstig att hon kanske inte skulle kunna hejda sig när hon väl började dricka. Så hon lät flickan dricka hälften och sedan drack hon upp resten själv. Tjänstekvinnan var snabbt framme och fyllde på Saras bägare, det fanns medlidande i kvinnans ögon och Sara antog att hon såg lika slut ut efter resan som hon kände sig.

- Får jag föreslå att lillflickan följer med mig till kokhuset tills ni är klara här, detta är kanske inte rätta platsen för ett barn när så allvarliga ting ska dryftas, sa kvinnan.

Sara nickade till svar, men det var inte Sara tjänstekvinnan såg mot utan slottsherren. Han svarade bifallande:

- Jag är säker på att kokerskan kan ordna fram lite bröd ni kan doppa i svagöl åt henne.

Tjänstekvinnan satte sig ned på knä framför lilla Brita och frågade med ett stort leende om hon var hungrig. Lilla Brita nickade ivrigt och kvinnan lyfte upp henne och bar iväg med henne.

- Slå er ned, sa slottsherren och gjorde en gest åt de stolar som stod tomma.

Det korrekta hade varit att underdånigt stå upp med blicken i golvet framför högborna själar som dessa, inte sitta ned mitt ibland dem, men Sara slog sig tacksamt ned, liksom de andra fruarna. Hennes händer låg hårt sammanknutna i knäet och spänningen gick upp i armar och axlar. Hon gjorde flera ansatser att slappna av, men satt som på nålar. Hon var alldeles för utmattad för att sätta ord på tanken som låg och grodde i hennes bakhuvud, en varnande intuitiv känsla. En misstanke om att man möjligen försökte få fram en förtrolig stämning i det lilla rummet, med alla sittande så nära inpå varandra. Hon kände att hon började kvickna till lite, antagligen var det svalkan inomhus och drickan som gjort sitt till. Hon lade märke till den konstnärligt snidade stolen hon satt på, den mjuka stoppade dynan. Med förundring landade hennes blick sedan på glaset i fönstret, det var färgat såg hon och undrade förbryllat för sig själv hur man kunde få fram mönstret och färgerna i glaset. Sedan hade hon dessa högborna herrar och deras förfinade hustrur så nära inpå sig, deras kläder så färgstarka och deras skjortor och krås och spetsar så bländande vita. Deras ansikten förtroligt vänliga. För vänliga.

Hon insåg sedan att Fru Ingeborg talade och det hade hon gjort en god stund, intensivt och enträget, men Sara hade inte lyssnat. Hon hade svårt till och med nu att ta till sig orden.

- …men i grund och botten är vi i Ylgarv gudfruktiga, goda och hedliga människor…

Prästfrun sträckte på sig där hon satt och avslutade sitt lilla tal med att säga att de kommit först och främst för att tala för sina egna anförvanter, men också för alla bygdens döttrar. Att det hela varit ett gruvligt missförstånd, en opassande sed och visserligen vidskepelse när det var som värst, men trots det helt utan något som helst illvilligt uppsåt.

- Ni då, Fru Sara? Ni är också säker på att er dotter är oskyldig till trolldomsanklagelserna?

Sara tittade upp mot biskopen. Utan att hon ville det så slank orden över hennes läppar:

- Lotta är min makes dotter, inte min.

Tonen avslöjade precis vad hon tyckte om flickan. Prästfrun gav henne ett förvånat och oroat ögonkast, den gamla sträckte sig sedan fram och lade sin hand över Saras arm och kramade till, till synes en gest av omtanke, men Sara skulle tro att de höga herrarna också tolkade in varningen Fru Ingeborg lade i den.

- Resan hit upp var inte lätt i Fru Saras tillstånd, sade den gamla snabbt.

- Nej, det kan jag gott tro. En så långt gången kvinna borde inte skumpa runt i en vagn och absolut inte i den här obarmhärtiga värmen, sade biskopsfrun och skakade ogillande på huvudet.

- Hon var självklart orolig för sin makes dotter, påpekade prästfrun och gav dem alla ett sorgset leende och fortsatte sedan tala:

- Lotta är som ett stort barn, en aning sinneslö och som jag förstått en hel del bekymmer, men totalt harmlös i alla bemärkelser.

- Är det er uppfattning också, Fru Sara? Frågade Herr Ericci.

Sara gjorde en kraftansträngning att ta sig samman, hon var chockad över vad hon sagt och tonen hon sagt det med. Men hon visste att hon måste ta sig samman och tanken slog henne därefter att kanske var det helt enkelt bäst att vara ärlig. När allt kom omkring. Så hon drog  ett djupt andetag och sa:

- Jag kan inte säga något gott om hennes fromhet, för det vore att ljuga. Men med det sagt, så kan jag inte tro att Lotta skulle vara en trollkona, hon är helt enkelt inte klipsk nog.

Under flera hjärtslag låg tystnaden tung över rummet, slottsherren påpekade sedan i en långsam och fundersam ton:

- Det var ett besynnerligt vittnesmål om er styvdotters karaktär… ni har ingen tilltro till hennes fromhet… men trots det är ni säker på att hon inte skulle vara en trollkvinna?

Hon viskade fram ett snabbt:

- Det stämmer, Herr Nilhamarr.

- Förklara närmare, på vilket sätt är hon inte klipsk nog?

- Om hon inte klarar av väven eller ens en stickning, hur skulle hon kunna bemästra någonting av mera lömskt slag, som att laga till en bjära?

- Så det är så illa ställt med flickebarnet? Frågade biskopsfrun.

Sara nickade kort. Hon kände den vanliga irritationen när hon tänkte på sin makes dotter, hade ungen hållit sig inomhus som hon blivit tillsagd så hade inte Sara nu behövt sitta här, slut och svettig i sommarhettan och inför dessa herrar och fina fruar.

- Nåväl, sade biskopen.

Han gick vidare och frågade ut Fru Gudrun som tårögt lovade honom, både dyrt och heligt, att hennes dotter var oskyldig.

- Anna är en god och kristlig flicka, hon skulle då aldrig ge sig i kast med trolldom!

Fru Ingrid svarade på ett ungefär som Fru Gudrun gjort, men istället då om sin lillasyster Åsa.

Biskopen reste sig upp och gick fram till fönstret, han såg fundersamt ut genom det, hans hustru såg begrundande mot honom. Slottsherren som satt i stolen närmast sin hustru, med sin hand över hennes, sa:

- Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro om det hela. Herr Ericci?

Biskopen stod där ett ögonblick, tystnaden låg tung och laddad över rummet, när han svarade så var rösten skarp:

- Ni säger att era anförvanter inte skulle idka trolldom, men den här dansen kan tolkas vara en form av trolldom. Ni genomgår den för att få beskydd, för att era liv ska bli befriade från ondo. Herr Benedikt är dock av den uppfattningen att det hela är en fråga om tradition och vidskepelse och så kan det mycket väl vara, men det ursäktar inte det faktum att ni under åtskilliga generationer trotsat era prästers befallning och fortsatt gå dit!

Prästfrun svalde häftigt. Av en ingivelse öppnade hon munnen och sa:

- Vad jag skulle önska, Herr Ericci, är att vi fick hjälp med att gräva upp och transportera bort altarstenen, så långt bort det bara går så det inte finns någon möjlighet för någon här att hämta tillbaka den. Att vår bygd blev befriad från denna vanheliga sed en gång för alla. Flickorna förstår helt enkelt inte de mer allvarliga följderna av någonting som för dem blott är en fläkt av spänning i den ibland ganska tråkiga vardagen.

Sara uppfattade att en blick gick mellan slottsherren och hans hustru, ett uttryck gled över deras annars väldigt stilla ansikten, möjligen förvåning. Slottsherren vände sig mot prästfrun och sa:

- Skulle ni vilja det?

Sara kände hur en hand kramade om hjärtat. Sända bort altarstenen? Hon kände sig med ens kruttorr i munnen. Hon visste inte varför egentligen, hon hade stått där en natt för några år sedan. Sedan kanske möjligen på sin höjd ägnad det hela en flyktig tanke kring midsommar. Men någon stor roll i hennes liv spelade den inte. Ändå kände hon nu en stark motvilja.

- Berömmansvärt… att ni själva ber… om era själars räddning… tycker ni inte… Herr Ericci?

Saras blick landade på slottsfrun, hon var fortfarande vacker trots att hon var så blek och tunn. Den unga vackra Fru Eleonora som det sades någon kastat en förbannelse på. Människor blev sjuka och dog hela tiden, utan trolldoms iblandning. Varför skulle det vara annorlunda i hennes fall?

Slottsherren log behjälpligt mot biskopen:

- Ifall någon pålitlig själ ifrån bygden är villig att leda arbetet så står några av mina mannar till ert förfogande att gräva upp stenen, när som helst. Jag kan till och med bidra med en kärra och oxe att transportera den i, om ni väljer att hörsamma Fru Ingeborgs bön om att ta den med er när ni åker.

Slottsherren och biskopen diskuterade saken lite kort sinsemellan, Fru Ingeborg såg väldigt nöjd ut för ett kort ögonblick, hon var säker på att ha hjälpt upp situationen, men påminde sig om att se ångerfull och ödmjuk ut.

- Om vi skulle ta och återgå till de anklagade igen, sade biskopen sedan.

Han spände blicken i Sara som kände hur hon blev stel över den stränghet som riktades mot henne.

- Era grannar här talade både varmt och bedjande om sina döttrar och systrar och Fru Ingeborg hade endast vackra ord att säga om de anklagade. Ni å andra sidan är den enda som inte svurit dyrt och heligt att er styvdotter är en god och gudsfruktig flicka.

Sara svalde häftigt. Hon hade tänkt som så att det inte skulle löna sig att ljuga och säga söta snälla saker om flickan. Ett enda samtal vore nog för att de skulle förstå hurdan hon var och det samtalet var antagligen inte långt bort. Inför biskopens stränga blick sa hon darrande:

-  Jag kan inte säga att hon är god och hedlig och gudfruktig, för i så fall skulle jag ljuga för er, Herr Ericci. Men jag tror inte det är möjligt att hon skulle vara en trollkona.

Hon visste att Fru Ingeborg och Fru Gudrun och Fru Ingrid stirrade mot henne, ögon fyllda av vrede, inte för orden hon sa om Lotta, utan för att de var rädda att hennes ord skulle påverka deras anförvanters chanser.

- Hurdan är hon då?

- Lögnaktig, lat och tjuvaktig. Men saken är den att när hon ljuger eller tänker stjäla till sig något eller ställa till med otyg på annat sätt så lyser hon liksom upp av listighet och okynne. Hon har inte förstånd att förställa sig. Visste hon något om trolldom så skulle vi alla ha fått se bevis på det för länge sedan.

Biskopen nickade och sa sedan:

- Och vad är er uppfattning om de andra flickorna?

- Den uppfattning jag fått av dem är att de är som Fru Ingeborg beskrivit dem. Gudsfruktiga och hedliga.

Efter de många timmarna under den stekande solen så hade de svala rummen på slottet varit en välsignad lindring. Men allteftersom deras temperaturer återgick till det normala så började de känna sig mer och mer frusna. Under återstoden av dagen så fick de svara på ungefär samma frågor från ett flertal personer. När de fram emot kvällen blev tilldelade ett rum att sova i så var Sara färdig att stupa där hon stod, det var ett litet rum där man ställt in fyra enkla bäddar att sova i. Det var både kallt och kvavt och det rykte in lite från eldstaden.

Sängarna var enkla tillyxade träramar med smala ribbor i bottnen och hömadrasser i, på varje säng låg det en hopvikt filt. Kvällsvarden hade varit rikligt tilltagen. De hade blivit serverade kvällsmålet inne på rummet och gröten hade visserligen varit kall och smörklicken som legat ovanpå smält och sedan stelnat igen, men den stora skålen hade varit överfull och gröten välsmakande. De hade alla trängts runt skålen, var och en tagit fram sin sked och ätit med god aptit. Brita var för liten för att få ansvara för en egen sked så efter att Sara ätit en sked gröt fyllde hon den en gång till åt Brita och de andra väntade tills lillflickan fått innan de fyllde sina egna skedar igen, som god sed var. När skålen var tom kände de sig alla proppmätta och färdiga att stupa i säng, Sara hade tillslut fått hindra lilla Brita från att äta så mycket att hon skulle må illa och nu hade lillflickan krupit upp i den ena sängen och omedelbart slocknat.

Sara tog av sig huvuddoket och släppte ned flätan som hon virat runt huvudet och fäst, den hängde tjock och glänsande ned över hennes högra axel. Hon märkte att de andra fruarna inte gjorde sig redo för att sova, utan de stod i samlad flock mitt i rummet med sina missnöjda blickar riktade mot henne. De ville lufta sitt missnöje nu när de var ensamma, upprörda som de var över att hon inte bedyrat Lottas goda karaktär, inte för att det var just Lotta som de oroade sig för.

Det var Fru Ingeborg som först tog till orda, hon skakade på huvudet och lät Sara veta hur besviken hon var på henne, sa att hon trott bättre om Sara än så här. Det stack lite i hennes hjärta över att höra Fru Ingeborgs hårda ord. De andra fruarna var snabba med att lufta sin vrede och beklaga sig över Saras förräderi.

- Jag tänkte som så att sanningen vore ett större skydd än en lögn.

- Sanningen? När ni sagt att det finns en lögnaktig tjuvaktig flicka ibland dem så lär de tro att det kan finnas fler.

Sara suckade trött och otåligt. Hon ville inte ha den här diskussionen, det hon ville var att få sova några timmar och sedan åka hem igen. Tanken på att dagens fruktansvärda resa skulle behöva upprepas för att ta sig hem igen fick allting att kännas en aning hopplöst plötsligt. Men hon bet ihop, självömkan hjälpte ingen, allra minst henne själv.

- De kommer ju med all säkerhet att förhöra dem! Sa hon otåligt.

De såg bara oförstående mot henne.

- Ni trodde väl inte att ni skulle få ta med er flickorna hem? De kommer med all säkerhet att förhöra dem först, det kommer vi inte ifrån. Sååå, ett enda samtal med Lotta kommer att vara nog för att förstå hurdan hon är. Om jag då hade sagt att hon var en god och redbar flicka, vad hade det sagt om mig? Vad hade det sagt om er?  Varför skulle ni ha talat sanning om inte jag gjorde det?

När Sara äntligen kunde gå och lägga sig så fick hon försöka skjuta undan Brita så mycket att hon själv fick plats, Brita låg sedan ihopkrupen bakom hennes rygg som ett litet varmt knyte. Men sömnen som hon väntat på ville inte infinna sig, hon försökte slappna av och sluta ögonen, kroppen var trött, öm och i desperat behov av sömn, men bakom de stängda ögonen var hon klarvaken. De andra fruarna somnade ganska snart, hon hörde deras andetag bli djupare och sedan kom en och annan snarkning. De fick sova, men inte hon… natten tycktes henne enslig och tidlös.

Hon visste inte hur lång tid som gått när hon beslöt att smita ut, men elden hade brunnit ut. Den milda sommarnatten kändes varmare än rummen inne på slottet. Stjärnorna lyste högt där ovanför, men hon tyckte sig se en skiftning i det svarta som visade att den korta sommarnatten snart skulle ljusna och försvinna.

- Natten är fort över.

Den främmande rösten fick henne att hoppa högt, hon for runt och stirrade mot röstens ägare. Han stod i det flackande skenet från en fackla. Hon kände igen honom. Knekten!

Många tankar och känslor kolliderade inom henne i den stunden. Hon försökte förgäves säga någonting, göra någonting, men hennes mun stod öppen och inga ord ville komma över hennes läppar. Hon var som förstenad.

- Jag visste att ni skulle smyga er ut när de andra somnat.

Visste han? Undrade hon förvirrat.

- Jag såg hur du tittade på mig när jag hjälpte dig ur vagnen. Du hoppades att jag skulle vara här nu.

Det fick det att lossna för henne, inte bara tonen och de fräcka orden, utan att han duade henne, hon svarade spydigt:

- Så ni tror att jag gått och tänkt på er hela dagen och bara väntat på en möjlighet att smita ut för hoppet att ni skulle vara här? Någon har en hög uppfattning om sig själv.

- Alltid, svarade han rappt och gick fram till henne.

Han kom ur facklans räckvidd och var en mörk skugga där framför henne

- Jag trodde inte, hoppades snarare, viskade han.

Sara glömde bort att andas för ett ögonblick.

Den mörka skuggan framför henne sträckte ut en hand som rörde vid den långa röda flätan som hängde över hennes högra axel. Hans hand lämnade flätan och rörde vid hennes hals, fingertopparna strök lekfullt över skinnet och de kändes feberheta. Hon visste att hon borde stoppa honom, visste att hon borde gå därifrån, men hon stod kvar. Sara var rädd, men inte för honom, i alla fall inte bara för honom. Hon var mest rädd för sig själv, för vad hon kände när han stod där framför henne, så nära.

- Vad är det här? Andades hon tyst fram och kände hans fingrar mot sin kind.

Han stod så nära henne att hon kände värme strömma ut ifrån honom, hans fingertoppar verkade bränna mot hennes läppar, sedan tog han bort dem och hon tyckte att hon fortfarande kunde känna dem där. Hon mera anade än såg hans ansikte bara någon tum ifrån sitt eget, en oemotståndlig kraft drog henne emot honom, mot hans läppar. Hon andades snabbare nu. I nästa stund var hans mun över hennes, både varsam och pockande, hon insåg att av sig själv tvinnade hennes fingrar in sig i hans hår. Hans händer strök över hennes kropp, över brösten och över hennes stora runda mage. Sedan utan att hon var riktigt medveten om hur det gått till så hade hon en vägg bakom sig och han höll på att dra upp hennes kjolar.



Gräpe satt på den smala bädden i sin lilla sovskrubb, det var egentligen ingen skrubb i den bemärkelsen, men jämfört med de fina sovgemaken som medlemmarna av kommissionen tilldelats så kunde det liknas vid en. Det fanns en liten lucka i ena väggen som han kunde öppna och kika ut och där utanför hade han utsikt över ladugård och stall. Luckan var för tillfället öppen och när han reste sig upp så såg han prästvagnen där ute. Fast det var inte prästuslingen som kommit den här gången, han hade skickat sitt fruntimmer. Sammanbitet satte han för luckan och lämnade skrubben. Han var inkvarterad i knektbarracken som bestod av några förråd där vapen, sköldar och öltunnor förvarades och det fanns en och annan sovskrubb, men större delen av barracken bestod av det stora utrymme där knektarna levde och sov när de inte hade vakten eller skötte om häst och boskap. Det mesta av rummet togs upp av ett avlångt grovt tillyxat bord med låga bänkar längst med långsidorna, knektarna fick sin mat ifrån kokhuset som alla andra, så den stora rökiga eldstaden var bara till för att hålla rummet varmt. Längst med ena långväggen fanns det en bred väggfast bänk som tjänade som sovplats för knektarna, antingen där eller var det än fanns en ledig sovplats. Under den breda väggfasta bänken fanns det kistor inkörda, där de förvarade sina få tillhörigheter.

Några knektar satt och pratade vid ett hörn av bordet, de hade några ölstop framför sig och skrattade till då och då. En av dem fick syn på Gräpe och ropade:

- Herr Gräpe! Kom hit vid oss och drick er ett stop öl!

Gräpe gjorde dem till viljes, det skulle kanske släcka inte bara törsten utan också irritationen som skavde inom honom. Det var den lilla grupp av karlar han ibland samspråkade med. Jätten Bengt, Tvålfagre Lars och Listige Knut. De hade försökt kalla honom för Trollkärrings- finnaren i början, men det hade han satt stopp för.

De hällde upp åt honom.

- Såg ni fruntimren måhända? Frågade Bengt.

Bengt var en rejält lång och bred karl med stort smutsigt skägg och små ointelligenta blå ögon. Knut skrattade menande vid hans ord och räckte Gräpe ölstopet med orden:

- Fagra Fruar få en allt säga, förutom den gamla kärringen då.

Listige Knut var den av dem som Gräpe tyckte minst om, mannen hade något rävlikt över sig tyckte han, med sina sluga ögon och avlånga magra ansikte

- De får vara hur fagra de vill, muttrade Gräpe till svar och drack en klunk av ölet.

Knut pratade vidare:

- Skulle nog tro att vilka kvinnfolk som helts är sköna som skogssnuvor i jämförelse med köksan, eller vad tror du, Lars?

Den tredje knekten, en man med den sortens utseende som kvinnfolk lägger märke till både en och två gånger, gav sina kamrater en något äcklad grimas:

- Det är allt Bengt du ska tala med om den saken, den där skulle jag då aldrig ta i med tång en gång!

Knektarna skrattade. Den store jätten brummade fram det att man inte behöver titta henne i ansiktet, vilket fick dem att skratta ännu mer.

- Vet Ni, Herr Gräpe, vad det är för kvinnfolk som kommit hit upp?

Blicken Gräpe gav dem fick männen att stelna till.

Lars lutade sig fram och frågade:

- Vad står på tok, Herr Gräpe? Jag skulle trott att Ni var vid gott humör. Efterallt, trollpackorna är ju i fängelsehålan och om några dagar börjar förhören.

- Jag är allt annat än förtjust över att den där fege prästuslingen skickar upp sin kärring och hennes förtrogna, så de kan förvrida huvudet på kommissionen och Herr Nilhamarr, morrade han fram och drack ilsket några djupa klunkar av ölet.

- Inte kan de förvrida deras huvuden inte. Nej då. Ni ska inte oroa er.

Den tvålfagre knekten tog ölstopet ifrån Gräpe och fyllde på det åt honom.

- Sätt er ned en stund och koppla av. Vad som försiggår där inne är herrskapets sak, inte vår.

Gräpe nickade sammanbitet och satte sig ned, han tog emot ölstopet som knekten räckte honom och drack en klunk till och funderade vidare.

Han hade blivit rasande när han hörde att prästfrun och några av fruntimren kommit upp till porten, men hans vrede delades inte av Herr Nilhamarr och kommissionen. Sedan insåg han att de inte bara skulle ta emot kvinnorna, utan att han själv inte skulle få närvara. 

Förödmjukelsen var total när han senare fick stå och tjuvlyssna på dem ute i gången, men om han skulle vara till någon nytta alls för slottsfrun så måste han veta vad för sorts gift de droppar i hennes öra. Gräpes mun blev ett smalt sträck när han lyssnade till de vänliga tonerna som steg inifrån rummet, alla verkade så väna och ryggradslösa att hans mage krampaktigt vek sig ut och in. Var fanns det rättsmäktiga ursinnet?

Allt detta sjöd inom honom. Men så, ur den upphettade gyttjan av förorättad vrede steg ett minne upp, något en av de där fruntimren sagt. Gräpe tittade leende upp från sina funderingar. 

- Är allt som det ska? Herr Gräpe?


 Knektarna såg lite oroade ut med ens.


- Det kommer det att bli, svarade han, det kommer det att bli.


ANNONS
Av Monica - 26 juni 2013 14:48


Nu är det ännu en fisksort i havet som tydligen är så full av gifter att det kommer att bli fiskeförbud på den, ja eller i Vättern den här gången, men samma sak ändå. Undrar om det snart inte blir så att om man ens bara sticker ned stortån i plurret så svartar den? Ärligen, hur länge till kommer det att gå att äta något alls i naturen?   Så som det pumpas ut gifter och annat. Sedan får vi inte glömma de godkända gifterna som inte anses farliga, men som kanske inte är så bra för oss ändå. Typ e-ämnen och sådant och genmanipulerade grödor och sedan har vi ju dessutom besprutningsmedlen som dödar bina. En trevlig värld vi lämnar över till nästa generationer och ett bevis på att människan inte är så trevlig eller särskilt smart.


Av Monica - 8 juni 2013 13:04



Sommaren är här, länge undrade man när den skulle komma och nu vet jag att den är här. Hur? Jo mina fötter är täckta av skavsår, det är så jag vet att sommaren har kommit. Sommarskor ligger så mycket tätare mot skinnet, man kan oftast inte ha sockor på fötterna heller för det ser ju lite fult ut i nätta sommarskor. Hur många gångar jag fått gå i varma klumpiga joggingskor i sommarvärmen för att fötterna är såriga går inte att räkna. Annars gillar jag sommaren, med sitt solsken och blommor och allt grönt. Men inte skoskaven.


I dag ska jag få hit vännerna en runda, Anna är ju man och barnledig nu för första gången sedan hennes lille pojke föddes. Ska bli kul. Vi hade tänkt att ha en tjejmiddag. Men sedan tyckte jag lite synd om min bror som känt sig lite ensam så jag bjöd in honom också.   Men som Anna sa: " Inge är ju en av tjejerna." Så det blir en tjejmiddag ändå  .


Uppdatering.

Nu kunde brorsan tyvärr inte vara med. Hade missat bussen, men vi klarade oss ändå. Var roligt att samlas hela gänget igen, ja alla var ju inte med, men vi i det gamla tjejgänget i alla fall.

Det blev alldeles för mycket god mat dock och vi kände alla för att rulla ut från köket när det var dags att gå in i vardagsrummet för fikat och vi väntade en stund innan vi drog fram kaffe och kakor. Anna sa det att "Du får inte laga så god mat!".

Tack o lov fick vi lite extra tid för middagen att sjunka för kaffebryggaren krånglade. Den har har en tendens ibland att svämma över, typ det blir något stopp i melitta-påsen så vattnet droppar inte ned i kaffekannan utan det svämmar över. Så vi fick brygga om.  Det blev mycket prat om dittan o dattan, alla har ju sina problem att diskutera typ och det har ju sitt underhållningsvärde   .  

   






Av Monica - 29 maj 2013 17:02


Här är det. Kap 3. Det tog längre tid än jag tänkt mig att få det tredje kapitlet klart, men nu lägger jag upp det här. Så får vi se när det fjärde kapitlet blir klart, planen är att den ska komma upp här lite fortare, men det vet man ju hur det brukar gå med planer...   

 

 

Kap 3


Laurentius Erici betraktade tyst sin hustru under stålgrå buskiga ögonbryn medan hon hjälpte honom att sätta dit kråset ordentligt.

- Det är faktiskt alldeles fruktansvärt kallt, visserligen brukar det vara kyligt om morgnarna, jag menar det är det ju hemma också, eller hur, men detta är en helt annan sorts kyla, verkligen isande, håller du inte med? Det gör du väl? Den tränger in i märg och ben och hur mycket man än eldar så sitter den kvar i kroppen, jag har nog aldrig frusit så här mycket i hela mitt liv, det är all sten runt omkring oss, tror du inte det Laurentius?

- Får se till att hålla elden igång, muttrade han surt och kastade en snabb blick mot eldstaden som tog upp en halv vägg, brasan såg ganska liten ut där i.

- Göra den större också, påpekade han och återvände blicken till hennes vackra och aningen runda ansikte.

- Detta är verkligen ett rysligt ställe, rysligt! Påpekade hon.

Laurentius höll egentligen med henne, detta var ett rysligt ställe, men istället gav han henne en missnöjd grymtning som fick den trinda kvinnan att slå ned blicken.

- Visa nu vårt värdfolk den aktning de förtjänar.

Han satte sig ned på stolen framför eldstaden och gjorde en irriterad gest mot sina stövlar. Hon tog upp den ena stöveln och tog sedan ett fast tag om hans ena vrist.

- Det är inte det att jag inte hyser den allra högsta aktning för vårt värdfolk,

Laurentius, nog känner du mig efter alla dessa år och vet att jag aldrig hyser en orätt tanke om någon, eller hur, käraste? Jag menade det tillstånd som detta slott befinner i, det hade behövts läggas in paneler för att stänga inne lite av kylan i stenväggarna, varför någon skulle vilja bo i denna sönderfallande boning är…

- Stövlarna Bianca! Avbröt han henne otåligt.

- Ja just det ja, sa hon och tog ett ordentligt tag om vristen.

Han grymtade till medan hon började med den dagliga sysslan att få ner hans svullna fötter i stövlarna. Trots att hon tog i och pustade och ansträngde sig så lyckades hon få fram en störtflod av ord samtidigt.

- De verkar vara ett förtjusande ungt par, alldeles säkert, men den här platsen är helt enkelt obehaglig, tycker du inte det? Varför skulle någon vilja bo här? Jag skulle då inte vilja bo här och jag säger dig en sak till, jag skulle då inte bli ett dyft förvånad om hon återfrisknade om hon bara lämnade denna spökruin!

Foten gick äntligen med på att pressas ned i stöveln och hon böjde sig för att hämta upp nästa.

- Det här slottet kan ju inte vara bra för hälsan direkt, undra hur gammalt det kan vara? Slottssalen ser ju närmast uråldrig ut och den är så mörk och grottlik, men sedan är det de där skyhöga tornen och allting är så högt i tak. När började man kunna bygga så, Laurentius? Det ser ut som om allting fått stå och förfalla vääldigt länge om du frågar mig, längre än några få år i alla fall och jag svär, jag har drömt mardrömmar om de där sönderfallande tornen, tänk ifall de rasar ned över oss…?

En plågad suck undslapp hennes make. Laurentius avskydde hennes pladdrande. Hans hustru hade många goda egenskaper men det fanns inget filter när hon väl öppnade munnen, varje liten tanke och fundering bara måste delges alla som ville lyssna.

Han hade varit gift en gång tidigare, som ung präst hade han som de flesta av sina kollegor förväntats överta sin företrädares änka, vilket hade varit en gammal tandlös gumma, så gammal att allting hos henne antagit en grådaskig färgton och sur odör. Trots att hon i unge Laurentius ögon verkade ha ena foten i graven redan så hade hon levt i ytterligare tio år. Hon dog strax innan han blev biskop. Det var inte lång tid därefter som han presenterades för Bianca. Hennes far, en framgångsrik tyghandlare med högtflygande planer, tyckte att en biskop vore ett gott parti för hans dotter. Laurentius själv blev förälskad så fort han såg henne.  Han mindes fortfarande klänningen hon burit den dagen, att sidenet som stack fram i slitsarna i ärmarna och i kjolen matchade hennes ögons ovanliga ljusgröna färg, att pärlorna hennes hår var uppsatt i var som ljusa punkter mot det nattmörka blänkande håret. Sedan var det hennes glada förtjusande leende som lyste upp hela rummet hon befann sig i. Hennes far såg vist till att konversationerna dem emellan hölls korta innan bröllop.

- Så vad tror du han vill? Vad kan han möjligen ha att säga för sig som skulle förklara en sådan här sak?

Laurentius svarade inte, men Bianca verkade inte lägga märke till det utan pladdrade glatt vidare.

- Jag ser verkligen fram emot att få reda på vad han kan ha för ursäkt, om det är som mäster Gräpe påstår att hela bygden och prästen håller trollpckorna om ryggen? Jag menar det är ju en besynnerlig tanke, eller hur? Bara att föreställa sig att… ja det går inte att föreställa sig helt enkelt, tanken är för besynnerlig, eller hur? Egentligen…

- Nog! Sluta med ditt evinnerliga pladdrande! Grymtade han ilsket fram.

Hon fick äntligen på honom den andra stöveln, han sträckte ut sina värkande gamla ben framför sig och rörde prövande med en grimas på fötterna. Hans hustru gick för att hämta honom hans handskar. Han kunde se på hennes stolta knyck på nacken att hon var sårad över tillsägelsen.

Efter elva års äktenskap hade han för det mesta lärt sig att koppla bort hennes röst när det blev för mycket, men morgnarna klarade han inte riktigt med. I alla fall inte innan han hunnit bryta fastan och få sig en bägare uppvärmt kryddat öl. Han hoppades ibland, särskilt på morgnarna, att han likt en och annan kollega skulle få problem med hörseln nu på ålderns höst, men han hade inte märkt av några sådana tendenser.

Laurentius kunde fortfarande bli en aning rörd över hennes vackra ansikte, hennes hud var visserligen inte mjölkvit hur mycket hon än undvek solljuset, något hon ofta uttryckte en viss förtvivlan över, men den var slät och utan minsta skavank och fortfarande väldigt ungdomlig. Efter fem barnsängar hade hon förlorat mycket av sin ungdomliga profil, men effekten av hennes stora gröna ögon och felfria hy och soliga leende var fortfarande att likna vid en uppenbarelse. Tills hon öppnade munnen.


Nu var dagen kommen, de hade länge sagt att de skulle göra det, viskande planerat sinsemellan och säkra på att allting skulle gå deras väg. Det var en storslagen dröm och som det ofta är med drömmar så hade allting känts så mycket enklare när de föreställt sig den här stunden. Nu var det dags att gå och de var rädda. Men det gick inte att ändra sig nu, inte efter att de berättat om sina planer och skrutit om alla äventyr som väntade. Arild och Nils skulle inte kunna se de andra barnen i ögonen om de fegt ändrade sig nu när det väl var dags.

Nils sträckte på sig och tog emot knytet med mat som Änkan gjort i ordning åt dem.

Hon ville egentligen inte släppa iväg sina båda hjärtebarn och innerst inne visste hon att hon borde hindra dem från att gå. Att bara släppa ut två föräldralösa barn på vägarna var oansvarigt, eller vore det under andra omständigheter sade hon sig. För det var ju det att hon visste att det inte skulle finnas många möjligheter för dessa två och kanske var det till och med farligt om de stannade kvar. Det verkade finnas en ilska som sjöd under ytan och nådegåvorna till fattigstugan var nästan obefintliga, vilket sa ett och annat om hur man såg på dem som levde under fattigstugans tak. Dessutom hade hon uppfattat att mörka blickar kastades efter de båda gossarna, vilket skrämde henne. Bättre då att de tog chansen att jaga sin dröm, tänkte hon och intalade sig att det skulle vara lätt för gossarna att finna mäster Gräpe och om han inte kunde ta sig an två lärlingar så skulle de helt enkelt bara vända tillbaka till fattigstugan igen. Det var sommar och varmt ute, inte så farligt egentligen.

- Akta nu så ni inte fångas in för driveri på vägarna, varnade hon.

Pojkarna nickade. De hade hört att mäster befann sig tre dagsresor bort, i en liten bygd vid namn Sjöåkra. Det skulle bli en lång och spännande resa, när de kom fram så skulle de fråga efter mäster Gräpe, övertala honom om att han behövde två dugliga visgossar som dem vid sin sida. Nils höll knytet i sin famn som om det vore en stor skatt och på sätt och vis var det också det. Änkan gav Arild och Nils var sin kram och de båda bröderna gick. Hon ropade efter dem:

- Lycka till mina gossar, ge inte upp, visa mäster Gräpe att han inte kan klara sig utan er bägge!

- Det ska vi, vi lovar! Svarade lille Arild och log brett mot henne.

Hon stod utanför fattigstugan och följde dem med blicken, tårar rann nedför hennes rynkiga insjunkna kinder.

Arild hade också börjat gråta där han gick bredvid sin bror och lämnade det enda hem han någonsin känt till bakom sig. Nils underläpp började darra, men nej, han tänkte inte börja gråta, han bet ihop.

Änkan stod och såg efter dem tills de inte syntes till längre, då viskade hon för sig själv:

- Må det gå er väl, mina gossar och glöm inte bort oss här i fattigstugan. Glöm inte bort mig.

Solen hade vandrat en bra bit över himlen under deras vandring, Nils lade märke till att molnen dragit på sig en något mörkare nyans nu på eftermiddagen, han hoppades att det inte skulle börja regna. När han kände de första dropparna så beslöt han att de skulle ta en paus. De gick in i skogen, men inte längre bort från vägen än att de hade den under uppsikt, just när de satte sig under ett träds skyddande lövkrona så forsade regnet ned med ett sommarregns typiska häftighet. Han hoppade att det skulle försvinna med ett sommarregns typiska plötslighet också. Han öppnade upp matpaketet och bröt av en liten bit av brödkakan till sig och Arild.

- Tugga väl och länge på den, brödet måste räcka under hela vår resa.

Lille Arild nickade och tog emot den torra brödbiten.

- Tror du verkligen han kommer att ta sig an oss? Frågade Arild med stora oroliga ögon.

Nils var tyst en stund, osäkerheten stod skriven över hela hans ansikte. Så tvingade han fram ett skojfriskt leende och rufsade till broderns hår medan han sa:

- Dig vet jag inte, men mig kan han väl inte klara sig utan. Dig får vi ta och sätta ut till trollen.

Nils började berätta en lång och dråplig historia om hur Arild får vara hjon hos trollen och Arild skrattade så han kiknade. Runt omkring dem forsade regnet ned, sommaren såg för tillfället ganska grå ut, som om regnet och de mörka molnen fick färgerna runt omkring dem att mattas av. Nils huttrade till lite. Han undrade om det var ett omen, ett tecken på att de borde gå tillbaka?

Men så började regnet lätta upp och efter en stund hade det slutat helt och hållet och solstålarna letade sig ned genom det täta lövverket ovanför deras huvuden.

 

Han reste sig upp och sa:

- Dags att fortsätta.

Han såg sedan allvarligt mot sin bror.

- Allting ordnar sig när vi hittar mäster.

Arild nickade.


Benedikt hade aldrig varit uppe vid slottet förut. När han först anlände till bygden, han mindes knappt för hur många år sedan nu, så stod det tomt där uppe och ibland hörde han genom åren rykten om att någon sett en praktvagn med Nilhamarrs vapen på dörren fara förbi. Allt som allt något lika mytiskt och svårbevisat som när folk påstod sig ha sett en skymt av skogsrået eller hustomten, för ingen mindes när någon Nilhamarr senast varit på besök. Faktum var att en och annan var av åsikten att bygdens olycka låg just i att herrskapsfolket övergivit Ylgarv, men Benedikt som hade lite mer kunskap om hur det gick till ute i världen visste att de borde vara tacksamma över att familjen Nilhamarr ignorerade sin egendom och levde sina liv i storstädernas flärd och överdåd. För ofta var driften av ett storgods bara ännu en börda som lades på arrendatorernas axlar, arbete som fyllde herrskapsfolkets visthusbodar istället för torparens egna förråd.

Men förra sommaren berättade flera i bygden att de sett vagnen, plus en hel karavan av betydligt enklare vagnar och kärror fullastade med människor och bagage och kreatur. Sedan dess hade praktvagnen synts till på sin väg in och ut ur bygden, men herrskapet verkade aldrig stanna tillräckligt länge för att någon skulle få en skymt av dem. Tills den där tidiga vårdagen vill säga, då gamla Estrid var ute på sin vanliga vandring genom bygden och fick syn på praktvagnen, stående mitt på vägen med de fyra dragarna oroligt skrapande i snövällingen. Vagnsdörren stod på vid gavel och en ung kvinna i en kappa av duvblå sammet tog sig snubblande ur vagnen, hon väntade inte ens på kusken som kom med den lilla trappan utan hoppade rakt ned i snösörjan och hamnade på alla fyra. Hon tog sig vacklande upp, med jagad blick och den sorts väsande andning som kännetecknar någon som inte får tillräckligt med luft. En ung man skyndade efter henne, inte heller han väntade på kusken men han landade ordentligt på båda fötterna i snöslasket.

Ingen lade märke till Estrid, men hon lade märke till att den vackra ljushåriga kvinnan var väldigt ung, väldigt blek och väldigt tunn och att små men ihärdiga skakningar gick igenom henne. En så gammal kvinna som Estrid visste när hon såg någon som börjat vandra in i dödsskuggans dal. Innan solen gick ned den dagen så visste alla vad Estrid sett där på vägen. Den döende slottsfrun.

Benedikt fick en lite olustig känsla när portarna slog igen bakom honom. Han tog några nervösa steg över borggården men stannade sedan upp för att beskåda slottet, blicken gick uppåt och uppåt och ganska snart vaknade en känsla av svindel inom honom. Det tycktes som om de där tornen bara fortsatte uppåt tills det nästan verkade omöjligt att de alls kunde bli högre och ändå fortsatte de, han kände hur marken under hans fötter krängde sig upp emot honom och han slet bort blicken och lade märke till att han plötsligt blivit torr i munnen.

En knekt gjorde tecken till honom att följa med, han följde mannen över borggården och väl inne på slottet så visades han in i slottssalen där en äldre tjänstekvinna kom dem till mötes. Hans blick gick snabbt över salen, grottlik och mörk och gammal, några sällsynta fällar täckte väggarna, liksom en imponerade gobeläng med ett vackert motiv ifrån bibeln och en och annan gammal vapensköld. Tjänstekvinnan neg och sa:

- Välkommen.

Hennes blick gick sedan till knekten:

- De har förberett i rummet i stället.

Knekten nickade och gjorde tecken till Benedikt att följa med kvinnan. Tjänstekvinnan gav Benedikt ett vänligt leende och sa:

- Det blir nog trivsammare för er att sitta och samspråka där än i slottssalen.

Han nickade kort, alldeles för nervös för att kunna få fram några vänliga ord. Benedikt hade aldrig sett henne i kyrkan om söndagarna, eller knekten heller för den delen. Antagligen hade dem ett kapell på slottet, antog han.

Hon ledde honom ut ur salen och sedan fram till en trappa och väl upp för den kom de ut i en korridor med dörrar på båda sidor, en kort gång precis bredvid trappan ledde till ett rum med ett litet blyglasfönster och en sprakande brasa, det fanns några robusta stolar med stoppade dynor och ett bord med lite tilltugg och bägare med öl.

En ung man klädd i rött och med ljust lockigt hår hälsade honom välkommen till sitt hem, alltså, förstod Benedikt, var denne yngling herr Nilhamarr. Slottsherren presenterade honom sedan för biskop herr Erici, Stadsrådet herr Oskarsson och yttligare en herre vars namn Benedikt inte uppfattade, men det var en man som mest bestod av en näsa som stack fram ovanför bägaren med öl och en något rufsig allongeperuk som glidit fram en bit i pannan på mannen och fick honom att påminna om en ruggig fågel.

- Slå er ned här och låt oss samspråka om det som nu ligger framför oss, sade slottsherren med ett förbindligt leende.

- Jag ser att mäster Gräpe inte är med oss i dag, svarade Benedikt, inte utan en viss lättnad, när han slog sig ned ibland dem.

- Jag tänkte att vi skulle hålla detta oss emellan.

Ruggugglan grymtade medhållande, drack en klunk till och svarade sedan med en gäll och något ostadig stämma, som väl passade med hans övriga uppenbarelse:

- Mycket bra, ett ärende av denna vikt och betydelse är bäst hållet bland dem som efterallt är bäst lämpade att döma i allvarsamma spörsmål av denna grad.

Benedikt slappande av en liten aning, tog ett lättat andetag och sa:

- Kunde inte sagt det bättre själv. Jag är övertygad om att Ni, mina herrar, kommer att inse att det enda som bygdens döttrar gjort sig skyldiga till är tragisk och beklagansvärda vidskepelse och om det finns någon skuld här så är den min, som inte lyckats utrota denna djupt grodda sed.

Männen såg undrande ut. Slottsherren som fortfarande stod upp borta vid fönstret hade ett outgrundlig uttryck över sitt ansikte.

- Vilken djupt grodda sed, herr Benedikt? Frågade biskopen.

- Dansen, svarade han.

De stirrade mot honom, oförstående. Benedikt förstod att de inte visste någonting alls om “Dansen runt altarstenen”.

- Vad vi fått berättat för oss är att slottets knektar, under mäster Gräpes ledning, lyckades stoppa en grupp trollpackor medan dem höll på att förtrolla en halmdocka. En halmdocka som misstänks vara i herr Nilhamarrs hustrus avbild, sa herr Oskarsson.

Benedikt skakade på huvudet.

- Halmdockan skulle nog med all säkerhet symbolisera den Heliga Jungfrun. Vi förklarade det här för mäster Gräpe men han vägrade att lyssna.

- Förklara det då för oss nu, sa biskopen.

Benedikt såg villrådig ut för ett ögonblick, var skulle han börja? Hur skulle han lägga orden? Men så drog han ett djupt andetag och började:

- Ute i de här ensligt belagda trakterna tog det lite längre tid att överge de gamla papistiska irrlärorna, just här i Ylgarv fanns det en speciell tradition som varken jag eller de själavårdare innan mig lyckats kväsa, trots att vi försökt, nämligen en välsignelseceremoni för de unga flickorna.

- En dans? Påpekade slottsherren skeptiskt.

Benedikt ryckte hjälplöst på axlarna och sa:

- Det verkar vara en senare utveckling, med tiden när vissa delar av ceremonin fallit i glömska så har man hittat på andra, kanske med hjälp av sådana förtappade själar som Gamla My.

- Gamla My?

Benedikt kände hur hans samvete sköt rygg inombords, som en ursinnig katt, men han bet ihop, för de stackars flickebarnens skull.

- Om det nu finns en trollpacka här, så skulle det möjligen vara Gamla My.

Efterallt, den gamla kvinnan var ju inte helt och hållet oskyldig i detta, sade han sig.

- Det tror ni? Frågade herr Orskarsson.

- Hon är en trotsig, respektlös gammal kvinna som sägs kunna “knyta bort” det onda på folk och hon är bygdens jordemor.

Benedikt tyckte att han fått en dålig smak i munnen plötsligt.

- Varför har inte mer gjorts för att få bort den här… den här dansen? Frågade herr Erici onådigt.

Benedikt tittade upp mot honom, han undvek ödmjukt att möta blicken under de grå stränga ögonbrynen. Men han hörde själv att hans röst var allt annat än ödmjuk när han svarade:

- Med all respekt, både jag och många andra före mig har bett om råd och hjälp, men förutom några meningslösa rader om att predika om vidskepelsernas faror så har mycket litet erbjudits ifråga om råd och stöd.

Benedikt svalde häftigt, han hade inte menat att låta stursk, men han hörde själv att den ton som kom ur hans mun inte var den en enkel bypräst använder mot en överordnad. Han var kruttorr i munnen med ens, men så fylld av ängslan att han inte ens vågade sträcka sig efter bägaren med öl man ställt fram åt honom. Men herr Erici bara nickade för sig själv och verkade begrunda det som blivit sagt. Oron släppte en aning vid den iakttagelsen och han sträckte sig efter bägaren och fuktade strupen.


Ute i korridoren, dold för allas ögon, stod Fru Bianca. Hon borde inte vara där, det visste hon mycket väl och hennes ögon lyste av allt hon hört och den fylliga lilla munnen formade ett sensationslystet brett leende. Hon visste att hennes make skulle bli väldigt förgrymmad och förödmjukad om det uppenbarades att hon stod där ute och tjuvlyssnade. Men hon sade sig att risken för upptäckt var liten. Det var inte många som rörde sig på slottet, det fanns konstigt nog väldigt få tjänare, bara några få själar mer än vad Bianca själv hade hemma på den gedigna prästgården. Vad hon räknat sig till så var det två medelålders tjänstekvinnor som skötte städning och tvättning och uppassning och så fanns det en åldrig kokerska som rådde i kokhuset med hjälp av en svagsint köksa. Bianca hade blivit väldigt förvånad när hon upptäckte att köksan var havande för flickan var allt annat än behaglig att lägga ögonen på. Sedan fanns det två gossar som tömde pottor, hämtade vatten och ved och matade höns och grisar, sedan hjälpte visserligen knektarna till med att sköta om de kreatur som slottet höll sig med. Men annars så var det en väldigt liten tjänarstabb och Bianca som alltid var den första att påpeka hur lata tjänstefolk var, var tvungen att erkänna att här jäktade de runt mellan sina olika sysslor utan att finna tid att stanna upp och hämta andan, fullt upptagna av att försökta få ett hushåll av den här storleken att fungera. Det var en ganska liten chans att någon av dem skulle råka se henne där hon stod.

Hon lyssnade storögt, en gammal papistisk välsignelseceremoni? Hon visste knappt någonting om katolikerna, bara hört en och annan påpekan om att de var ogudaktiga, men unga flickor som dansade ute i sommarnatten lät ju också som något hedniskt och ogudaktigt minsann. Hon hade så gärna velat ställa några frågor om den där dansen, men det som dryftades där inne ansågs inte lämpligt för kvinnoöron, så hon fick stå där ute i korridoren och tjuvlyssna som en usel tjänare. Ljudet av steg nådde hennes öron och hon stelnade till, var de på väg åt hennes håll? Stegen blev högre och hon tog ett tag om sina kjolar för att snabbt kunna avlägsna sig, men så började ljudet tona bort, på väg åt ett annat håll. Hon drog en tyst suck av lättnad och fortsatte lyssna.

- … sedan blev de dömda till kyrkotukt, allihop, följande midsommarafton låg han på vakt igen och också då dök samma grupp upp. Året därpå låg han på lur i skogsbrynet men ingen dök upp och inte heller året därpå, min hustru berättade att han då trodde sig ha kväst traditionen. Men några år därefter fick han reda på att de istället börjat gå dit natten efter.

- Vad går den här ceremonin ut på då? Frågade herr Oskarsson.

- Det är en ceremoni i jungfru Marias ära, för att hon ska välsigna byns jungfrur innan de gifter sig. Problemet är att den här föreställningen att de behöver hennes välsignelse är så djupt ingrodd i hela byns medvetande. Det berättas sagor om att kvinnfolk som av olika anledningar inte kunnat genomföra ceremonin blev barnlösa, eller rövades bort av troll eller plågades av all möjlig otur.

En fundersam tystnad lade sig över rummet. Bianca önskade att hon kunnat kika in för att se deras ansiktsuttryck, men det vore att utmana ödet. Till sist hostade Laurentius till där inne, ett tecken på att han skulle säga något, visste hon.

- Som ung präst hörde jag talas om ett liknande problem, det var i ett litet samhälle där man räddat undan en helgonstaty nån gång under förra århundradet när allt sådant brändes upp. Prästen där hörde rykten om att många i hans församling samlades på en gård efter sådden varje år och att syftet till dessa sammankomster var höjt i dunkel, han började undersöka och hörde rykten om en helgonstatyn. Han begav sig till gården, men tydligen hade de blivit förvarnade om att han var på väg, för det fanns en liten alkov där som gapade misstänkt tomt. Han talade allvar med gårdsfolket, hotade med uteslutning, straffarbete, dödstraff, avgrunden, de föll till föga därefter och hämtade fram en gammal helgonstaty. Det visade sig att gårdsfolket själva inte ens var säkra på namnet på helgonet längre, men de hade alltid tänt rökelse och bett till den efter sådden, precis som sina föräldrar och farföräldrar och så vidare och de trodde att om de slutade med det så skulle skörden slå fel. Tradition och vidskepelse höll dem bundna.

- Tradition och vidskepelse är starka krafter att brottas med, inföll Benedict.

Bianca hörde medhållande mumlanden från karlarna där inne.

- Det kan behövas mer än predikningar för att få bukt med något som slagit rot så starkt i bygdens medvetande, hördes slottsherrens ord.

- Kunde inte sagt det bättre själv, svarade Benedikt i en påtagligt lättad ton.

- Jag vill dock höra mer om den här halmdockan, sa slottsherren sedan.

- Det fanns ursprungligen en madonnastaty, men den förstördes samtidigt som altaret transporterades bort.

- Det här stenaltaret ja, sa herr Oskarsson i en lite frågande ton.

- Det är en sten med slät bordsliknande yta, madonnastatyn stod där ursprungligen. Efter reformationen gömdes statyn undan… sedan nån gång under slutet av förra århundradet, minns inte det exakta årtalet kanske 1597 eller däromkring lyckades den dåvarande prästen här i bygden få tag på statyn och bränna upp den. Han lät också gräva upp altaret och transportera bort den, men han upptäckte några veckor senare att den stod där i gläntan igen, några hade låtit hämta tillbaka stenen och trots hans enträgna förfrågningar så visste ingen någonting. De höll alla tyst.

- Verkligen bekymmersamt, sa herr Erici.

- När det gäller halmdockan så har den uppenbarligen fått ta madonnastatyns plats, sa Benedikt sedan.

Bianca hörde fotsteg igen, den här gången var det något målinriktat över stegen som raskt och kraftfullt tog sig allt närmare. Hon väntade inte utan for snabbt in i ett närbeläget becksvart skrymsle. Ljuden kom mycket riktigt in i gången där hon stått och sedan in i rummet där hon själv inte hade tillträde.

- Ursäkta mig, mina herrar, hörde hon mäster Gräpes grova stämma.

- Mäster Gräpe, sa slottsherren.

Det fanns något roat i slottsherrens röst varje gång han talade med Gräpe, hon hade nämnt det för sin make vid ett tillfälle när hon hjälpte honom av med stövlarna på kvällen.

- Det, Bianca, är samma sorts missriktad lustighet en del föräldrar kan finna i ett barn som tilltalar de vuxna på ett alldeles för lillgammalt sätt, utan den rätta vördnaden man ska ha för sina bättre och äldre.

Bianca hade ryckt till vid de orden, hon fick ofta höra att hon var för slapphänt mot deras barn, speciellt äldsta gossen. Hon såg efter tecken till att det var en pik menat åt henne, men hennes make såg bara fundersamt in i elden, han viftade lite på foten som för att påminna henne om stöveln och hon började dra i den igen. Stöveln tänkte som vanligt inte följa med henne utan tyckte att den satt bra där den satt, hon drog och slet med ilskna ryck, småpratade under tiden, så plötsligt hade hon stöveln i handen och satt på stengolvet, smällen gick genom hela henne kändes det som. Laurentius såg förvånat på henne med ett höjt ögonbryn, det glittrade till i hans små mörka ögon och hon var säker på att han skulle börja skratta, men det verkade som om hans huvud var för fullt av allvarsamma tankar. Glittret försvann och djupa betänksamma veck bildades i hans panna och runt hans mun. Hon reste sig upp och ordnade till kjolarna och tog sedan ett tag om nästa ben och började dra av den stöveln också. Laurentius skärrskådade fundersamt lågorna i brasan och sa, mer till sig själv än till henne:

- Det finns en fara i att låta en man som mäster Gräpe, som har en orimligt hög uppfattning om sig själv, tro att han är mer än han är.

Bianca återkom till nuet, hon smög försiktigt ut ur skrymslet och trippade närmare dörren för att tjuvlyssna. Mannens röst riktigt dröp av förakt:

- Jag hörde att Ylgarvs ärade själavårdare var här.

Bianca ryste till. Hon beslöt att återvända till sitt och makens rum, det kändes inte lika tryggt att stå där i gången och tjuvlyssna längre. Hon smög sig snabbt tillbaka längst den korta gången och ut i den större korridoren där fyra sovrum låg, två på var sida, korridoren slutade i en öppning som ledde till trappan i tornet, trappan ledde ned till slottssalen och upp till herrskapets kammare. I andra änden av korridoren, precis bredvid öppningen in till den mörka gång som ledde till det rum där karlarna just nu uppehöll sig, fanns en större trappa som gick ned till undervåningen. Det fanns också en förbommad dörr på andra sidan av trappan som ledde till en avstängd förfallen del av slottet.

Bianca hade vandrat runt en hel del på slottet, bara de delar som inte var förfallna givetvis, hon hade lagt märke till att vissa väggar hade ett visst utseende som bekräftade att slottet byggts ihop med berget. Hon stannade till och tryckte handen mot en vägg som uppenbarligen var en bergvägg, den såg nästan ut som vilken vägg som helst, slät och rak nog, men ändå på något sätt tyckte hon att den kändes alldeles för len mot handflatan, alldeles för levande. Som många gånger förr kände hon ett litet stick av panik i hjärttrakten när hon rörde vid bergväggen, som om tyngden av själva berget pressades ned över henne.

- En ganska obarmhärtig känsla, tycker Ni inte?

Bianca for runt, där i öppningen till torntrappan stod hon, slottsfrun, en av de äldre tjänstekvinnorna stod vakande precis bakom henne.

- Fru Eleonora, sa Bianca och neg djupt.

- Kom, håll mig sällskap en stund, om ni vill vara så snäll.

Hon väntade inte på svar utan vände sig om och gick in. Bianca följde efter.

- Jag håller er gärna sällskap en stund, jag har inte varit upp i tornet ännu, men sett mig omkring här i övrigt, ett verkligt imponerande byggnadsverk, det är svårt att avgöra dess ålder. Jag har faktiskt varit väldigt nyfiken på hur det ser ut uppe i tornet.

Slottsfrun stannade upp innan det första smala trappsteget och sa över axeln mot Bianca:

- Då passar det ju bra då.

Hon tog sedan första trappsteget med stor möda och stod där ett hjärtslag eller två innan hon med lika stor möda tog nästa. Detta skulle ta lång tid.

Bianca försökte ignorera otåligheten som ganska snart rev och slet i henne över att behöva ta sig fram i så sakta mak. Men samtidigt berördes hon över att se hur väldigt ansträngande trappstegen var för den så tunna figuren framför henne.

- Vore det inte lättare om ni slapp dessa trappor varje gång ni ska till och från er kammare? Det måste ju vara så bemödande att ta sig upp och ned för alla de här trappstegen? Vad mycket lättare om Er kammare låg på en mer lättillgänglig våning? Eller hur?

Det var tjänstekvinnan som svarade åt sin husmor.

- Frun är djupt fäst vid sitt tornrum och hon vill inte låta trollkonorna tvinga henne därifrån.

- Ett starkt och modigt sätt att se på saken, svarade Bianca, själv hade jag säkerligen gett upp för länge sedan och valt ett rum på bottenvåningen, skulle jag tro.

Hon kom att tänka på att det kanske inte var så bra att ställa frågor medan de gick i trappan, inte när varje steg var en sådan kamp för slottsfrun, så hon höll tyst. Under tiden poppade flera tankar upp i hennes hjärna och pockade på att bli uttalade. Det var som en klåda hon inte fick klia och hon pressade hårt samman sina läppar. Samtidigt lade hon märke till vilket smalt utrymme det var i torntrappan, väggarna var tryckande nära och det kändes nästan som om hon var fångad där.

Väl uppe i kammaren drog hon en djup lättad suck och så såg hon sig storögt omkring.

- Jag förstår så väl att ni trivs här, fru Eleonora, ett så vackert rum!

Det fanns ett stort blyglasfönster med ett brett fönsterbräde inunder som var klädd med stoppat tyg och tjänade som en sorts bänk. En stor eldstad som nästan tog upp en hel vägg sprakade hemtrevligt, tjocka mattor täckte golvet och det fanns vackra möbler och bonader och små pinaler här och där som talade om ett vidsträckt resande och där väggarna inte täcktes av bonader och enstaka ovanliga djurfällar fanns det ett och annat draperi av tung sammet.

Bianca antog att hon måste sett ganska imponerad ut, för slottsfrun gjorde en gest runt omkring sig och sa med sin väldigt svaga stämma:

- Innan den här prövningen rörde vi på oss en hel del över gränserna… ganska besvärligt med alla dåliga resvägar... och pass och tullar.

Efter att ha tagit sig upp för torntrappan behövde slottsfrun tjänstekvinnans stödjande arm för att ta sig fram till den ena pälsklädda stolen framför den sprakande brasan. Hon andades fram ett matt:

- Slå er ned här bredvid.

Bianca lydde.

Slottsfrun fortsatte samtalet:

- Men när man efteråt tänker tillbaka och ser de små minnessakerna man plockat med sig under resans gång… så var det värt det.

Bianca nickade tveksamt. Hon hade själv en del erfarenheter av att vara på resande fot.

- Själv har jag endast rört mig innanför rikets gränser, men tycker om jag ska vara helt och hållet ärlig att det varit mer än nog. Jag får alltid åtfölja Laurentius på hans resor förstår ni, min närvaro har blivit honom så omistlig att han upplever det som totalt omöjligt att företa sig en resa på egen hand.

- Ett tecken på en trogen och tillgiven make, log slottsfrun.

- Jo det så klart, men att företa sig en längre resa är ingen lätt sak, som Ni själv påpekade. Hur många gånger jag måst stiga ur en vagn och vada genom lervällingar eller på andra sätt oframkomliga vägar går inte att räkna, eller sträckor där det helt enkelt inte går att ta sig fram i en vagn utan man måste kliva upp på en hästrygg, sa hon och ryste till.

- Vintertid däremot, då är det utan tvivel lättast att resa, eller hur? Hade alla resor varit på vintern så hade jag inte klagat, det måste jag säga. Man kan sitta i en släde och snabbt glida fram över snön till ljudet av bjällrorna. Men även då så måste man ju stå ut med att övernatta på dessa usla gästgiverier där de ibland bara lägger ut halm på golvet att sova på och maten ofta är starkt kryddad för att dölja att den är otjänlig.

- Det är inte lätt, som sagt, men jag kan trots allt tänka mig att det måste vara lättare för en biskop och hans hustru att resa... än för många andra, inte lika viktigt med respass eller introduktionsbrev.

Bianca nickade fundersamt:

- Det kan nog stämma, jag kan inte påminna mig om att det är någon som någonsin har frågat om vårt respass när vi varit ute och rest eller ordnat med nya dragare till vagnen. Det har ni rätt i.

Det fanns ett trött men varmt leende över slottsfruns bleka ansikte, Bianca kände ett stick av avund när hon beskådade den vita huden och insåg ögonblicket efter med en viss vämjelse att hon avundades en döende kvinna hennes blekhet, hon gav sig själv en mental uppsträckning.

- Jag kan föreställa mig att om jag vore i rådets position så skulle av ganska självklara skäl en viss bekymran uppstå, sa slottsfrun.

Bianca återkom till nuet, hon gav slottsfrun ett frågande leende.

- Den vanliga förklaringen till varför någon är döende är ju självklart att de råkat ut för en sjukdom… snarare än att någon har kastat trolldom på dem…

Bianca nickade försiktigt och upplevde det som om hon stod på väldigt osäker mark helt plötsligt. Hon körde in naglarna på vänsterhanden in i handflatan, ett sätt att påminna sig själv om att inte säga för mycket, att vakta på orden. Något som helt enkelt var väldigt, väldigt svårt för henne. Slottsfrun log sig milda sorgsna leende mot henne.

- Det enda jag kan säga er, fru Bianca, är att jag känner ondskan bakom detta, som varje offer för trolldom gör.

Bianca sade ingenting, men gav ifrån sig en knappt märkbar nickning.

Tjänarinnan ställde fram två bägare med honungsmjöd vid ett litet bord som stod mellan de två pälsklädda stolarna.

- Det är svårt att förklara hur det känns... hur varje beståndsdel av mig skriker som efter luft och sakta tynar bort. Jag ber att ni, min kära fru Bianca, aldrig behöver uppleva det samma.

Bianca tog tacksamt bägaren närmast och drack en stor klunk, de skrämmande orden fick henne att känna sig frusen helt plötsligt. Tjänarinnan rörde om i elden och lade på några fler vedpinnar och lämnade sedan kvickt rummet. Bianca ställde bägaren på bordet bredvid sig och lutade sig sedan framåt i stolen och sträckte sina händer mot elden. Hon var tacksam för pälsplädarna som stolarna var insvepta i.

- Jag har all tilltro till rådets kunnande i frågor som dessa, om de anklagade har sysslat med trolldom så kommer trolldomskommisionen att avslöja det.

- Ni har säkert rätt, jag hade dock känt mig tryggare om jag visste vad de tänkte och tyckte i saken.

Minnet av hur hon stått och tjuvlyssnat ute i den mörka gången dansade runt i Biancas huvud, hon viftade bort minnet genom att sträcka sig efter bägaren och ta ännu en klunk av drycken.

- Det enda vi kan göra är att vänta tills förhören börjar, sa hon sedan.

- Är det?

Den tunna stämman lät lite road tyckte hon, Bianca kände hur maggropen drogs samman till en hård klump. Visste hon? Nej, sade hon sig, hur skulle någon kunna veta? Hennes kinder blev trots det en nyans rödare.

De färglösa läpparna i slottsfruns ansikte bildade ännu en gång ett av sina trötta vänliga leenden och hon sa :

- När jag själv var kvickare i benen stod jag ofta utanför ett och annat rum och tjuvlyssnade till allvarliga samtal. Vad annars kan vi kvinnor göra när vi är utestängda från allting som de anser att vi måste beskyddas ifrån?

Bianca stirrade mot henne med rädda ljusgröna ögon, osäker på hur hon skulle reagera, vågade hon erkänna att hon stått och tjuvlyssnat? Skulle hon låssas som om hon inte förstod vad den unga kvinnan pratade om? Men då kunde slottsfrun å andra sidan ta illa upp… Hon fick en sur smak i munnen när hon tänkte på hur förödmjukande det vore erkänna att hon stått och tjuvlyssnat på sin make och de andra kommissionsmedlemmarna… Men å andra sidan hade slottsfrun erkänt att hon själv brukade göra samma sak…

En tunn darrande hand sträcktes fram och kramade svagt om hennes egen, hon såg ned på deras händer, slottsfruns svala och tunna hand där ådrorna syntes blåa genom det vita nästan genomskinliga skinnet och hennes egen betydligt rundare. En hand som kanske var mjuk och slät som en fin frus händer men hade samma skinnton som en solbränd lantbruksarbetare, trots att hon alltid bar handskar när hon var ute. Bianca försökte skamset vifta bort denna självupptagna och något bittra iakttagelse och tvingade sig istället att svara, orden kom närmast ut som ett mummel:

- Hur kan man vara till stöd och hjälp om man inte vet vad som pågår?

- Precis, svarade slottsfrun milt.

Hon släppte taget om Biancas hand och sa:

- Så hur resonerar medlemmarna av kommissionen?

- De fick besök av byprästen i dag, han berättade om en gammal ceremoni som nog är opassande och ogudaktig nog, men låter harmlös i jämförelse med det som herr Gräpe påstår att de sysslade med.

- Vad för sorts ceremoni?

Bianca mötte blicken i de stora oroliga blekblå ögonen.

- Någon dans till jungfru Marias ära.

En förvirrad rynka dök upp mellan de ljusa fintvälvda ögonbrynen.

Bianca sträckte lite på sig, trots att hon kände sig skamsen över att hennes tjuvlyssnande natur blivit avslöjad, så återfick hon nu lite av sitt självförtroende.

- Det är givetvis för tidigt att kunna dra några slutsatser ännu, kommissionen måste förhöra fångarna och jag kan tänka mig att knektarna som var med vid gripandet kan kasta mer ljus på vad som verkligen utspelade sig i gläntan. Det är inte första gången min käre make sitter med i en kommission av detta slag, sanningen kommer att…

- Så enligt den här prästen återkom inte herr Gräpe med de skyldiga?

Bianca skakade på huvudet:

- Han uttryckte en viss misstanke rörande den gamla kvinnan, men flickebarnen var enligt honom helt oskyldiga.

- Enligt mäster Gräpe…

Slottsfrun avbröt sig när hon såg den ofrivilliga grimasen Bianca gjorde.

- Har ni någonting emot mäster Gräpe, Fru Bianca?

Bianca bet sig osäkert i underläppen, hon kände att hon inte längre stod på osäker mark, utan hade börjat sugas ned i gyttjan.

- En och annan i kommissionen har uttryckt en viss bekymran över mäster Gräpes egentliga motiv, att han möjligen i sin jakt på berömmelse inte viker för risken att sända oskyldiga inför skarprättaren. Han har uppvisat en viss… en viss oroväckande tendens att…

- Det kan jag inte tro om en så modig och rättrådig man som mäster Gräpe, svarade slottsfrun förfärat.

Bianca tyckte att slottsfrun såg ut som ett storögt barn i den stunden, det var möjligen på grund av ögonen som nästan såg oproportionerligt stora ut i det avmagrade lilla ansiktet. Den unga kvinnan blev tyst och stirrade in bland lågorna i brasan, Bianca tyckte sig fånga upp en rad olika känslor som seglade förbi över hennes ansikte. Betänksamhet, ängslan, fruktan. Så efter en lång stund slet slottsfrun bort blicken från elden, svalde häftigt och sa tunt:

- Tanken på att fångarna skulle kunna vara oskyldiga skrämmer mig, jag är säker på att dessa som höjt sina röster i tvivel rörande mäster Gräpe har fel, men trots det...

- Kära fru Eleonora, en trolldomskommission låter sig inte stressas. Hur skulle det se ut ifall man inte tog sig tiden att se till så det verkligen är trollpackor man fångat in eller inte?

Slottsfrun nickade lättat åt detta, hon gav Bianca ett av sina trötta men ändå milda leenden.

- Fru Bianca har självklart rätt. Säg mig, har ni själv tagit er en titt på fångarna ännu?


Ada mindes inte när hon krupit in i hörnet, men hon hade funnit den och gjort den till sin och hon vägrade bestämt att flytta på sig. På något plan hoppades hon att hon skulle vara säker där, som om skuggorna skulle kunna öppna upp sitt trygga mörker och gömma undan henne. Hon hade ingen uppfattning om hur länge sedan det var hon och de andra kastats in i hålan. För det var en håla, jordgolv, skrovliga bergväggar och så lågt i tak att man fick böja ordentligt på ryggen, så det mest bekväma var att sitta ned. Det var en sådan plats där man snabbt förlorade allt grepp om tid, allt som existerade var mörker och gråt och ångest. Ingången var en liten trång dörr med en lucka i så de där ute kunde kika in och många gånger hade luckan öppnas och ett par ögon kikat in på dem. Hur mycket det nu gick att se i mörkret. Det var trångt dessutom, alldeles för trångt. Hålan hade egentligen varit för liten för tre personer och de hade alla sju kastats in i det lilla utrymmet. Ada tyckte att hon hade svårt att andas med denna vägg av kroppar som trycktes emot henne, en levande vägg av gråt och desperata böner. Hennes ögon hade vant sig så pass att hon kunde urskilja de mörkgråa figurerna i mörkret, hon hade uppfattat att gamla My låg stilla på golvet invid ena väggen, var hon död? Sedan identifierade hon den mörka skugga som fått den minst eftertraktade platsen, nämligen precis vid dörren. Det var en bulsig figur som ena stunden vaggade fram och tillbaka med armarna omkring sig, i nästa stund sträckte hon på ryggen och böjde huvudet bakåt en aning och brölade snyftande. Lotta, det där brölandet kunde inte komma från någon annan. Någon började rycka i den stillaliggande figuren invid väggen. En panikslagen stämma darrade fram:

- My, snälla vakna! Ni måste säga till knektarna att vi inte är trollpackor, Gamla My! Rösten var Bedas.

Ada anade att det inte skulle bli så lätt.

Av Monica - 22 maj 2013 18:48

Sirap tog med sig en fågel in i dag, bytet var vid liv när jag kastade ut den på balkongen och stängde balkongdörren, katten var givetvis skitsur över att matte tog ifrån honom hans byte och han lade sig precis framför balkongdörren, blängande. Jag tittade ut genom fönstret då o då för att kolla ifall fågeln levde, den hade kurat ihop sig där ute. Jag tänkte ge den några timmar på sig att återhämta sig så den kunde fly, men antog att den nog skulle dö av skadorna den fått.


Sedan kom Sofie på fika på eftermiddagen och när hon undrade om vi kunde öppna balkongdörren (varmt och kvavt inomhus en solig o varm majdag som denna) så hade fågeln givit sig i väg. Så vi öppnade balkongdörren och släppte ut Sirap och hade det sedan öppet ett tag.

Sedan efter fikat när jag kollade ute på balkongen så kom Sirap stolt spatserande där ute på bakgården med en ny liten fågel i munnen, inte samma som innan för denna hade lite gult på bröstet. Jag stängde balkongdörren och innan jag o Sofie gav oss ut en runda så kollade jag en sista gång på balkongen och där låg katten och väntade på att bli insläppt med fågeln bredvid sig, inte tillräckligt hungrig för att äta upp den men ovillig att lämna kvar den där för andra att mumsa på. Så han fick vara kvar där ute när jag o Sofie gav oss iväg. 


Hon skulle en runda tillbaka till jobbet för att kolla efter en klocka som hon glömt kvar, så vi tog bussen till sunnadalskolan (ingen klocka, den har nog hittat en ny ägare skulle jag tro) och sedan gick vi över marieberg. Jag bodde på marieberg för några år sedan, jösses det är nog typ 10 år sedan nu. Det har inte förändrats särskilt mycket, fint grönt lugnt område. Sedan gick vi ned till närmsta busshussplats och åkte vidare till Willys pantaholmen o handlade lite.


Nu hemma igen så öppnade jag balkongdörren och såg att Sirap spytt upp torrfoder och kycklingbitar som han fått att äta innan han gick ut på jakt, för att kunna ätit upp fågeln och tydligen hade han inte tyckt om jaktbytet för han hade lämnat kvar en hel del av den också på balkonggolvet, typ inälvor och köttbitar och äckligheter täckta av grå fjädrar. URK. Inte kul att behöva städa upp det.

Tog upp det med papper och kastade det över balkongräcket för det glädjer väl lite mindre sparsmakade djur där ute.  Tvättade sedan händerna väääldigt noga. Jag gick ut på balkongen därefter och ropade på katten som kom springande ut från närmsta buskage, upprört mjauande, han var inte glad. Han gick raka vägen fram till matskålarna och knaprade bilanx.


Av Monica - 15 maj 2013 19:01


Gillade den här jättemycket, finns en och annan som jag innerst inne hade velat skicka den här till.


 




Snubblade över den här också och tyckte den var så rolig. 


 
 


Småfåglar är ju annars ganska illa ute när det gäller katter, i alla fall när det gäller min katt, men lite större fåglar och speciellt då kråkor tänker jag på är ju fenomenala på att sätta sig i respekt och till och med skrämma bort katter. Inte ensamma då givetvis, men jag har sett hur de kan gå samman några stycken och liksom nästan "omringa" en katt och kraxa, flaxa med vingarna och då känner sig nog de flesta katter ganska otrygga och går undan. Har hänt att min Sirap fått lämna en fångad sork eller så till kråkorna ibland.


Av Monica - 14 maj 2013 16:36


Urk. Denna dagen började väl lite så där... Steg upp kl 08. Jag hade gjort iordning frukost, stekta ägg och en smörgås och skulle sätta mig ned framför datorn o gå in på free-tv sidan o titta på nya avsnittet av "How I meet your mother". Öppnade balkongdörren för att få in lite frisk luft och vad hittar jag på balkonggolvet, precis framför balkongdörren? Resterna av en kaninunge, ett pyttelitet bakben och en hög med inälvor o pälsbitar. Urk. Inte alls särskilt kul att sitta ned sedan och äta frukost, äggen smakade inte alls. Fast innan fick jag ju ta en massa papper, massa massa och lägga över resterna och ta upp o kasta ut över räcket. Katten hade nog haft kul i natt. Naturen är grym.



Uppdatering. Kl 21. 40 Sirap åt ingenting på hela dagen, inte förrän nu på kvällen. UUUUndrar varför????





Presentation

Omröstning

Vilken årstid gillar ni bäst?
 Vår
 Sommar
 Höst
 Vinter
 Alla årstider har sin charm

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Katt-drottningen med Blogkeen
Följ Katt-drottningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se