I går så kändes det lite segt, började dagen kl halv 9 med en kopp sött hett te och sedan var det att försöka städa lite, men det kändes som sagt väldigt segt. Så det blev att jag sov en stund till istället, behövde verkligen sova kändes det som.  Sedan vid tolv så cyklade jag bort till lokalen för att ta ett sista svep med sopborsten och kolla så allting var okej.

Innan vi lämnade lokalen på lördagen så hade vännerna varit så snälla att de hjälpte till att ställa tillbaka borden och ta ut allt skräp och sådant.

Efter att jag gått husesyn en sista gång så låste jag o ledde sedan med mig cykeln bort till Sofie. Vi gick sedan o lämnade nykeln till tanten i hyreshuset mitt emot hennes och sedan gick vi upp till Sofie igen. Vi tittade på en film och sedan bjöd hon och Jarie på middag och sedan våffla till efterrätt. Jag kom inte hem förrän bortåt halv åtta på kvällen.  Det var en ganska solig söndag till en början och jag tänkte som så att jag skulle inviga cykeln, något jag ångrade efter de 5 första minuterna. Det kändes verkligen i benen att man inte suttit på en cykel sedan i höstas. Det var väldigt kallt i blåsten och på vägen hem så hade det börjat blåsa betydligt mer, kan säga att jag var stelfrusen och ganska darrig i benen när jag väl steg av cykeln. Väl hemma så var jag alldeles för trött för att börja städa.

Istället kröp jag ner i soffan under en filt och började jag läsa boken jag fick av Beata i födelsedagspresent och kunde inte lägga den ifrån mig. Såååååå bra.

Firade min födelsedag på lördagen.      

  30 år hipp hipp hurra!

Det blev en stressig dag självklart, det är konstigt det där när det gäller födelsedagar som vuxen, det är hederspersonen som får slita och stressa och jobba på och spendera en massa pengar... fast nu kom jag ju ändå billigt undan för lokalen kostade bara ynka 100 kr att hyra och min kära mamma bekostade smörgårtårtan. Så det var bara gräddtårtorna, läsk, kaffe och plasttallrikar o plastbestick jag var tvungen att införskaffa. Fast plastkoppar och plasttallrickar och sådant var kanske onödigt ändå, men jag tänkte som så att på min födelsedag tänker jag jäklar inte stå o diska! Egentligen så borde man inte behöva göra någonting alls på sin födelsedag, andra borde ordna festen och man skulle bara behöva dyka upp. Hehe.

Vi beslöt att göra smörgåstårtan själva, eller jag beslöt det för när jag kollade upp priserna på cityhallen så hade en smörgåstårta för 17 per kostat över tusenlappen. Jo jag vet att jag är snål och töntig, men man blir sådan när man är fattig och jag tyckte faktiskt att det var helt uppåt väggarna att bara kasta bort så mycket pengar på lite bröd och pålägg. Så vi beslöt att göra smörgåstårtorna själva och det var faktiskt mycket enkelt och roligt med för den delen.

Men i alla fall.

Dagen började tidigt, redan kl 7 steg jag upp (mitt i natten kändes det som).

Jag ordnade fram frukost åt mig o mamma.  

Inge och Wylie dök upp några timmar senare, försenade som vanligt. Jag hade lite saker Wylie kunde leka med, bland annat en pruttkudde som kommit gratis med en serietidning och som jag sparat på med Wylie i åtanke och som tydligen var väldigt rolig.

Kalle körde oss till lokalen lite över kl 13, mamma släpptes av vid Willys på vägen dit för det var några småsaker vi glömt köpa. Sedan efter att jag ställt in allt i kylen så gick jag för att möta henne för hon visste ju inte var det låg. Egentligen så vad det så att Inge skulle möta henne, men han glömde bort var lokalen låg så jag fick skynda i väg för att visa dem båda rätt.   

Gästerna kom vid kl 15. Även fast inte alla gästerna kunde komma så var det bra att jag hyrt lokalen för vi var ändå för många för min lilla lägenhet, ca 10 stycken.  Jag hade tagit med mig lite leksaker till brordottern o det var nog tur för Beatas barn kunde inte komma och Jessica och hennes lilla dotter var visst också upptagna. Men Wylie hade lite att göra ändå under kalaset, hon hade väldigt roligt med sin pruttkudde.

Sedan på kvällen så samlades några stycken hemma hos mig för att dricka lite vin och lyssna på musik och prata.

 Sista dagen som 29, eller rättare sagt de två sista timmarna som 29 åring. Sedan tar man de där första stegen in på trettio-åren.

Undrar om man får den där trettioårspaniken nu som alla väninnorna babblat om?

För det har man ju fått  höra en del om, paniken över att fylla trettio. Nästan som en kalldush över att man nu liksom är vuxen, trettio år har gått och vad har man åstadkommit? Eller rättare sagt inte åstadkommit. De kastar en blick i backspegeln och ser plötsligt alla dessa bortslösade möjligheter.  För i backspegeln verkar allting så klart. 

För de flesta verkar ha den föreställningen att de borde ha åstadkommit så mycket mer av sina liv. 

När vi växte upp fick vi höra att vi kunde bli vad som helst, alla dörrar stod öppna, vi var vår egen lyckas smed och det fanns inga hinder för vad vi kunde uppnå.

Men sanningen är ju den att alla inte kan bli stjärnor, nu menar jag inte filmstjärnor, utan en stjärna är någon som följer en dröm och faktiskt lyckas. Men alla kan inte vara stjärnor, samhället behöver de där enkla arbetena som får allting att gå runt, de lågavlönade slitjobben som ingen direkt drömmer om och många, om inte de flesta, drömde nog om något annat och kanske är trettioårskrisen det ögonblick då man inser att drömmarna och visionerna är döda, att man aldrig nådde stjärnorna. 

Det behöver självklart inte vara så dramatiskt, man kanske inte hade någon storslagen dröm. Men ändå så verkar det ögonblicket komma vid trettio,  en fråga väcks inombord hos de flesta. Om hur man hamnade här? Varför man inte kommit längre än så här? Är detta vad man ville med sitt liv? Vilket också kan vara en ganska hälsosam väckaklocka.

Men den där backspegeln kan verkligen vara väldigt nedslående att titta i, också jag har kikat i den. Man ser tillbaka och då tycker man att allting är så klart, allt det som då stod i skummt ljus. Alla dörrar man valde bort eller inte fattade stod öppna, med facit i hand så ser man ju allt man kunde gjort men inte gjorde, alla de tusen möjligheter man inte kunde se just då.

Eller så kanske man i backspegeln ser det där ögonblicket som man missade, föreställningen om att man där och då missade sin chans.  Det där livsavgörande valet man inte vågade säga ja till och när man tittar i backspegeln kan det tyckas att man då kom till ett vägskäl och att det var meningen att man skulle gått åt höger, men att det blev något stort kosmiskt fel och man istället tog av åt vänster. Och att det var där allting gick fel. Man kom av vägen och är nu för alltid förpassad till diket.

Kanske hade det ändå inte fungerat om man tagit av åt höger, men i och med att man har facit i hand om vad den vänstra vägen förde med sig så är sanningen att man skulle gått åt höger. Sanning, liksom tid, är relativt.

Kanske kan man känna tröst över att när gamla människor ser tillbaka är fyrtio-åren tydligen det årtionde då de minns att de kände sig som mest tillfreds med sig själva. Så har vi i alla fall något att se fram emot.   

Själv så tänker jag som så att "om" och "kanske" är våra värsta fiender. Det gäller att leva i nuet. En fördel med att ha bekämpat social fobi och ångest sedan tonåren är att jag redan är väl förtrogen med den där backspegeln och vet hur jag ska hantera det.

" Morgondagens sol kommer att gå upp, strålande eller bakom en molnslöja, men den går upp. Tills dess har vi ingen del av morgondagen för den är fortfarande ofödd. "

Jag tycker faktiskt inte att den är så imponerande att jag skulle vill kalla den för supermåne. Den syntes väl lite klarare, det är allt. 

Nu gör inte den här bilden månen rättvisa direkt, för den var betydligt klarare än så här och med ett lite blått skimmer runt om.  Men trots det så vet jag inte om benämningen supermåne är direkt passande. 

Sov länge i dag, men å andra sidan så var klockan över 4 innan jag kom i säng i går. Jag var så himla pigg. Vet inte om det hade med supermånen att göra, hehe, tror inte det dock. Var möjligtvis allt socker jag stoppade i mig går kväll. Hade mensvärk o tyckte synd om mig själv o då förtjänade stackars lilla moncan lite läsk o chocklad....

Tog av katten tratten i går kväll. Det var en väldigt glad liten misse kan jag säga.

I dag så har jag varit ute en liten motionsrunda med Sofie. Kändes skönt att komma ut i solskenet och andas lite frisk luft och röra på sig.

Sedan städade jag upp här hemma, gick ut med sopor, skurade golvet i badrummet och vardagsrummet och diskade upp. Nu ska jag äta lite mat och ta det lugnt medan oljeinpackningen jag geggat in i håret får verka. Det blir lite personvård nu på eftermiddan. Ska ta på en ansiktsmask också och lägga fötterna i blöt är tanken.

Katterna är ute o leker i solen, det är verkligen ett fantastiskt fint väder i dag.  Verkligen vår.

Jag möblerade ju om för nån vecka sedan och beslöt att ställa in den trasiga fåtöljen i sovrummet, så jag slapp se den stå där i vardagsrummet och irritera mig. Det var ju en bra ide tänkte jag, varför har jag inte gjort det förut?

DÄRFÖR

Det är därför jag inte har några stolar, pallar eller någonting i den vägen i sovrummet. .. För jag vet att det då snabbt bildas ett berg av kläder där.

  Veckans bild....

Kan vi få lite tonfisk?

Har haft en liten sjukling att ta hand om, lille Sirap har inte mått så bra.

I tisdags så upptäckte jag en liten bula på hans rygg och självklart så tänkte jag först fästing, hehe, inte direkt logiskt med tanke på snön utanför fönstren?

När jag skulle kolla vad det var så släppte en bit av pälsen och pälstussen jag då höll i hade en liten bit skinn fäst vid den och en vämjelig stank slog emot mig. Jag tog med en gång med mig katten ut i köket och tände lampan ovanför bänken för att kunna se ordentlig.

Det var inte lätt att komma åt såret pga av all päls och Sirap morrade varnande medan han försökte smita sin väg, sedan så hoppade gammmelkatten upp på bänken bakom oss och morrade åt Sirap för att han morrade åt mig....  för det får man tydligen inte göra enligt gammelkatten.

Först så trodde jag att det var ett sticksår, det kom lite var ifrån det och det luktade fruktansvärt, jag tänkte först blodförgifning och kallbrand och såg vetrinärsräkningen för mitt inre....

Hela kvällen låg sedan Sirap utslagen i soffan, nästa morgon så tog jag och kollade upp såret igen, rengjorde det och när jag tryckte lite på sidorna av såret så sprutade det ut var, fattar inte att så mycket fick plats bakom det pyttelilla såret. Sedan blev katten pigg helt plötsligt, han åt och drack och lekte med sina kattleksaker. Jag beslöt att sätta på honom en tratt så han inte kommer åt såret, något han inte gillade.  Sedan blev det lättare att klippa bort pälsen runt såret också då han inte kommer åt att bita mig med tratten på.

Jag kollade upp på internet vad det kunde vara och kom fram till att det antagligen var en varböld. Katter ska visst ha väldigt lätt för att få sådana. Så länge de äter och dricker och rör på sig så ska man kunna sköta om det själv, bara rengöra såret med koksalt eller alsolsprit så ska det förhoppningsvis läka av sig själv.

Vilket också verkar stämma för redan i går så slutade det vara och stanken försvann och en liten sårskorpa har börjat bildas. I dag har katten varit väldigt energisk, han tycker matte är världens elakaste som inte låter honom gå ut. Men inne blir han så länge han måste ha tratten på sig.