Katt-drottningen

Alla inlägg under augusti 2013

Av Monica - 8 augusti 2013 14:41

 

 

Kapitel 4


Att företa sig den långa resan dit upp och be om en audiens hade visserligen varit Saras förslag, fast nu när hon fått tid att tänka efter så anade hon att det egentligen varit Fru Ingeborgs idé och att hon själv oanandes gått i den fälla prästfrun lagt. Nu var det överståndet i alla fall. Det var en hel del hushållsarbete som blivit eftersatt under de två dagar hon varit borta, så när hon väl klätt om tog hon itu med sysslorna med en oroande frenesi. Pigan Malin var lite ställd inför denna virvelvind som for fram i gårdshus och ladugård, men de behövde all extra arbetslust som fanns nu när husbonden låg sjuk, så hon lät sig inte bekymras alltför mycket.

Två dagar tidigare hade Sara stått inne i storstugan, med ryckiga oroliga rörelser hade hon strukit med händerna över kjolen och rättat till huvuddoket. En omisskännlig doft av lavendel hängde tungt kvar i kläderna, trots att de hängt ute och luftats. Att lägga ned små knippen med torkad lavendel i klädkistan var ett säkert sätt att se till så sällan använda kläder inte blev malätna, men kläderna doftade skarpt av lavendel efter lång tids förvaring. Hon hade hållit noga koll så Brita satt lydigt kvar på bänken och inte sprang runt och drog på sig smutsfläckar. De var båda klädda i det bästa de hade. Malin hade muttrande stressat runt mellan gårdshuset och ladugården, nu när husbonden låg sjuk så fick hon arbeta hårt både ute och inne och hade därför inte tid att hålla ett öga på Brita, så Sara fick ta henne med sig. Pigan var allt annat än glad över att lämnas ensam med hela gården och när man hörde hennes ilskna mumlanden så kunde man nästan tro att husbonden hade sig själv att skylla för att han blivit nedslagen och nedvält i ett dike och att Sara nu förberedde sig för någon slags nöjesresa.

När prästfrun morgonen efter katastrofen körde in på gårdsplanen så hade husbonden ännu inte dykt upp och när Sara gick ut och hälsade henne välkommen så hade tanken ännu inte slagit henne att något kunde ha hänt honom. Det var med viss lättnad hon hälsade prästfrun välkommen, för var det någon som hade koll på allting som hände och skedde i bygden så var det hon. Fru Ingeborg slog sig ned vid bordet och Sara erbjöd henne något att dricka.

- Just nu sitter min make vid en dödsbädd nere i Backstugan, berättade Fru Ingeborg när Sara räckte henne bägaren med svagöl.

- Jag ska be en bön för Fru Estrids själ, svarade Sara.

Redan när Sara var barn hade bygdens få backstugor börjat överges, för dessa jordlösa var möjligheterna få när oår lades på oår och svälten tog struptag också i de mer välbeställda gårdar. Nu fanns det bara två backstugor kvar som användes. Den ena kallades för Gamla Mys stuga och Gamla My hade sin försörjning tryggad som jordemor och den man gick till med diverse krämpor, den andra lilla stugan där änkan Estrid och hennes sondotter Beda bodde kallades helt enkelt för Backstugan. Gamla Estrid gick runt i bygden och utförde diverse sysslor i utbyte mot lite mat eller ett slitet klädesplagg, det var nu inte mycket den gamla orkade med utan det lilla hon fick för att hålla ett öga på höns och småbarn var förklädda allmosor.

Sara hade först haft tankarna på att låta stackars Beda gå som piga i huset, men hennes make hade tyckt att Sara som var ung och rask inte behövde en piga till hjälp, Lotta var ju efterallt gammal nog att kunna hjälpa till. Sara undlät att påpeka det att Lotta inte var till någon hjälp för någon, för hon visste att husbonden var förvånansvärt blind för flickans alla fel och brister och blev mäkta uppretad om någon påpekade dem för honom. Det var först när Sara blev havande som det blev annat ljud i skällan, då kunde det behövas en piga helt plötsligt, trots att det därigenom blev en mun till att mätta. Hon hade blivit lättad först, en piga skulle underlätta mycket, men sedan när hon började fundera lite närmare på saken så blev hon istället betänksam, i alla fall när det gällde att städsla Beda som piga. Sara såg sig själv i den fattiga flickan och hon mindes bittert sin egen tid som piga i huset.

Hon hade varit yngre än Beda när hon kom som lillpiga till gården och de första åren hade hon funnit sig väl till rätta, bondmoran var till en början både vänlig och glad och väldigt mån om att lillpigan fick en klick smör till gröten och en rejäl brödbit att doppa i soppan eller i surmjölken. Men bara något år efter att hon gått till altarstenen så förändrades saker och ting. Hon blev gradvis medveten om att husbondens blick ofta dröjde sig kvar vid henne, helt plötsligt började han göra sig ursäkter för att prata med henne. Hans hand kunde dröja sig kvar vid hennes arm eller axel medan han ställde en fråga som hon visste att han kunde svaret på. Alltihop fick henne att känna sig obehaglig till mods. Sedan en natt vaknade hon till och insåg att husbonden stod och såg på henne medan hon sov. Sara knep ihop ögonen och låssades sova men kikade genom ögonfransarna då och då och såg att han stod kvar. Samtidigt blev hennes husmor mer och mer kylig och tillslut direkt ovänlig.

Nästa gång Sara hade lite tid till övers så hälsade hon på hemma i torpet, hon berättade för sin mor om sina bekymmer och när modern förstod vart samtalet led så avbröt hon henne för att fösa ut alla småsyskonen ur stugan. Detta var inget som lämpade sig för deras öron. Sedan fick Sara berätta och när hon var klar drog den gamla kvinnan en lättad suck. Sara förstod att hon fruktat något betydligt värre. Modern greppade hennes hand i sin och kramade den tröstande, de sorgsna ögonen såg beklagande in i dotterns. Sara visste att hennes mor helst av allt skulle ha velat att hon lämnade gården och kom hem och det var vad Sara helst av allt ville höra också, men de visste båda två att det inte gick. När modern väl öppnade munnen så sa hon bara det att bonden säkert skulle hålla sig i skinnet.

- Tror mor verkligen det? Frågade Sara.

- Din far är kanske bara en enkel torpare, men han är väldigt aktad i allas ögon och vi får inte glömma att han är god vän med Herr Benedikt.

Sara nickade fundersamt. Inte ens en bonde som äger sitt eget hemman skulle våga stöta sig med prästen. Hoppades hon i alla fall.

Sara hade ärvt sitt vackra röda hår ifrån sin mor, fast moderns hår var numera snarare grått än rött och det hade tunnats ut en hel del. Det var inte bara svälten som låg bakom att modern åldrats i förtid, alldeles för många barnafödslar och ett hem proppfullt med barn hade slitit ut vad som en gång varit en storslagen skönhet och lämnat kvar en tunn benig gumma. Sara hade åtta syskon som alla fötts med en stark livsvilja och den stora turen att överleva alla de sjukdomar och olyckor som skördar sin del i de flesta syskonskaror. Vilket också betydde att i det lilla torpet var de desto flera som skulle dela på det lilla som fanns.

Sara drog sig kvar så länge hon kunde hemmavid, men tillslut var hon tvungen att gå.

Några dagar senare körde Herr Benedikts gamla knaggliga kärra in på gårdsplanen och prästen stannade till en stund för att småprata med husbondfolket, han förhörde sig om hur det stod till på gården och frågade särskilt om Sara. Nämnde att hans hustru varit den som höll Sara när hon döptes och att flickan därför var som en dotter för dem båda.

Sara hade inte varit där när han kom på besök, efter morgonsysslorna hade hon och Lotta skickats ut i skogen för att plocka lingon, men från det hon hörde efteråt så var hon säker på att hennes samtal hemma på torpet funnit sin väg ned till prästgården.

Det hade varit den tiden på året då man skickade ut barnen att plocka lingon, men eftersom Lotta inte verkade förstå att hon skulle lägga bären i korgen och inte i sin egen mun så blev det Sara som fick sköta den sysslan. Lotta skickades med så det i alla fall såg ut som att flickan var till någon nytta för sina stackars föräldrar. När de återvände så stod bondmoran ute på gårdsplanen, hon hade uppenbarligen hållit utkik efter dem och det syntes lång väg att det fanns en uppdämd ilska inom henne. Sara förstod att hon var i onåd på något sätt. Lotta förstod det också, för över hennes lingonfläckiga ansikte spred sig ett stort skadeglatt flin. Bondmoran spottade hätskt ur sig:

- Värst vad alla har ditt väl o ve i åtanke, lät på Herr Benedikt så man nästan kunnat tro att du var prästdottern och inte en vanlig torparunge. Undrar allt om far din är medveten om hur kär hans gode vän prästen håller hans hustrus yngel?

Sara blev kall inombords, inte bara över den gemena antydan i orden, utan blicken i bondmorans ögon. Det var tusen vassa nålar riktade åt hennes håll i de där mörka små gluggarna. Bondmoran hade kanske varit kylig och ovänlig de senaste veckorna, men detta var något helt annat. Sara antog att hennes dagar på gården var räknade och hon gick och väntade på att bli tillsagd att ge sig av. Men hela hösten gick och trots att hon hade bondmorans missnöjda och grälsjuka blickar på sig så blev hon inte tillsagd att lämna gården. Den vintern blev bondmoran havande, Sara hade hoppats att det skulle få henne att bli mildare till sinnet, men istället började hon nypa till och luggas när hon fick för sig att Sara inte var snabb eller noggrann nog. Den enda förklaringen hon kunde se var att husbonden inte tillät sin hustru att sända bort henne och att hon då istället försökte få Sara att själv ge sig av.

Sedan kom sommaren, med sin stekande hetta som hotade att förgöra allting som växte ute på åkrarna och alla böner i bygden rörde sig om regn. Men inte Saras böner. Bondmoran hade genomgått en radikal förändring under våren och försommaren, magen var stor och rund men resten av henne hade tunnats ut och torkat ihop. Något som etsat sig fast i Saras minne var dödskallegrimasen över det grågulbleka avmagrade ansiktet, som när ett rovdjur visar tänderna innan den tänker hugga. Gamla My hade gett stränga order om att bondmoran skulle vara sängliggande och Sara var tacksam för allt arbete som var utomhus på sommaren, så hon slapp se och höra vad som mer och mer liknade en osalig ande ifrån fel sida om kyrkogårdsmuren. Mot slutet verkade bondmorans galna misstankar helt fått henne att strunta i livet hon bar på, för hon lämnade sin sjuksäng och drog ut för att leta upp Sara, tungt lutad mot sin käpp, endast iklädd undersärk och utan huvuddok, med brinnande galna ögon.

Sara ryste till och sköt bittert undan minnena. Det var över tre år sedan bondmoran dött nu, hon förblödde när Brita föddes. Sara som var allt annat än nöjd över den lott hon fått i livet fann ändå lite tröst i tanken på att bondmoran nere i helvettet, för det var självklart där hon hamnat, tittade upp och såg att Sara tagit hennes plats och bar på ett barn som, om det var en son, skulle bli arvingen till gården.

Hon insåg att hon skulle ha oroat sig för stackars Beda om hon låtit flickan gå som piga på gården, en backstugeunge utan andra släktingar än en gammal tiggande änka var i princip rättslös. Då valde hon hellre någon som var lite äldre och hade råg i ryggen och skinn på näsan och som vuxit upp på en gedigen gård och därmed hade gedigna släktingar. 

Fru Ingeborg berättade vilka som blivit tagna, Sara hade redan gissat sig till vilka dem var. Ylgarv var litet och alla kände alla.  

- Synd att Estrids tös inte var redo förrän nu. Hade det varit i fjor så hade gläntan stått tom, sade Fru Ingeborg.

Sara lade märke till hur väldigt gammal och skör prästfrun såg ut, hon var annars väldigt pigg och kry för sin höga ålder. Hon hade inte sin svarta sidenhätta på sig, såg Sara bekymrat. Sidenhättan var den bröllopsgåva som Herr Benedikt hade med sig när han anlände till Ylgarv som ung präst, till den prästdotter som kom med pastoratet. Hon hade alltid hättan på sig när hon var i kyrkan eller gick på besök. Nu satt hon här med huvuddoket på sig som hon hade till vardags hemma på prästgården. Ett tecken på hur orolig hon var.

Fru Ingeborg sa med plågad ton:

- Det var just detta min käre make var rädd för… nu får vi alla be till Vår Herre att dessa fina herrar ifrån Stockholm förstår att allt detta bara är en fråga om vidskepelse.

Sara nickade allvarsamt vid hennes ord. Hon kände ett sting av skuld inombords, hon kunde inte hjälpa att tanken låg där och grodde i bakhuvudet, hur skönt det skulle vara om hon slapp ha Lotta att vaka på. Slippa hålla koll så flickan inte stal i visthusboden, eller drack upp svagölet eller stal ägg och gjorde gud vet vad med dem. Men givetvis ville hon inte bli av med henne på det här sättet! Hon tog sig samman och sa:

- Det var inte så länge sedan jag själv stod där i sommarnatten, vad kan det vara…? Fem eller sex somrar sedan? Hade det hänt då så hade det varit jag som förts upp till slottet.

Fru Ingeborg nickade och sa sedan:

- Min stackars far fick fyra döttrar, fyra prästdöttrar som ju borde veta bättre. Han var benhård på att inga av oss flickor skulle smita ut till gläntan när det blev dags, men nog lyckades vi med det. Alla visste ju att den som inte gick dit fick olycka över sig och sedan var det också ett sätt att knäppa vår stränge far på näsan.

Sara var inte förvånad över att höra det. Alla ungmör i Ylgarv gick till altarstenen. Till och med prästdöttrar. Det var helt enkelt så det var.

- Men nu är jag gammal och har mer förstånd och förstår att det bara är vidskepelse alltihop. Om det bara gick att förklara för herrskapet Nilhamarr att det inte är en fråga om trolldom? På något sätt?

- Varför går det inte bara att åka upp dit och prata med dem? Frågade Sara.

- Man kan inte bara gå på besök så där, hos sådana som dem, man får be om en audiens och då är det inte ens säkert att de tar emot. Det är inte som att besöka en av granngårdarna.

- Men att be om en audiens? Är det annorlunda?

- En aning, men om ni nu verkligen vill så följer jag förstås gärna med er, en eller två av de andra berörda fruarna vill nog också följa med. Jag skulle tro att vi nog får hålla vårt sällskap litet och … välartat.

Sara hade inte menat att hon personligen ville bege sig dit upp, faktum var att tanken skrämde henne, men hon kunde inte gärna vägra.

- Det var ett väldigt bra förslag ni kom med. Sade Fru Ingeborg och log nöjt mot henne.

Framåt middagstid kom en torparpojke springande och meddelade att hans far fiskat upp hennes make ur ett dike. Hon fick berättat för sig att han var fruktansvärt sjuk, kanske döende. Sara och Malin hjälptes åt med seldon och oxe och kärra. Hon bad torparpojken passa Brita medan de gav sig iväg och ställde fram lite bröd och surmjölk till dem båda. Malin höll i tyglarna och smackade på oxen att gå fortare.

- Husmor ska inte oroa sig. Det är säkert inte så illa med husbonden, sa Malin uppmuntrande.

Sara nickade kort åt henne. Hon visste bättre än att förklara för pigan att hon inte vågade underhålla sådana fåfänga tankar. När de kom fram till torpet så hjälptes några gamlingar åt med att bära hennes make till kärran, han hängde lealös mellan dem, blek och grå under ögonen. De lade honom på sidan och varnade Sara och Malin för att låta honom rulla över på rygg, han kräktes fortfarande då och då och kunde lätt kvävas i så fall.

- Det ser inte bra ut för honom, sa en av de gamla männen med en bistert beklagande min.

Sara nickade kort vid hans ord.

Hon satt där bak med honom i kärran och Malin körde, han började vakna till av den skakande vagnen och grymtade av smärta och mådde illa. Men hon märkte att han inte var riktigt medvetande. Väl hemma så lyckades de med torparpojkens hjälp på något sätt få in honom i storstugan och ned i sängen.

Den natten lade hon sig att sova på bänken hos Brita, hennes make yrade, kräktes och var dyngsur av svett, hon kunde inte stå ut med stanken. Hon låg där och stirrade ut i mörkret. Jag vågar inte hoppas, tänkte hon. Det var som en stilla bön hon upprepade om och om igen i mörkret. Jag vågar inte hoppas.

Sedan hade dagarna gått fort, alldeles för fort och innan hon visste ordet av så var det dags att resa upp till slottet med de andra fruarna.

Sara rättade till huvuddoket, sträckte på sig och tog Britas hand i sin och gick ut. Vagnen stod redan och väntade utanför, det var Herr Benedikts gamla knaggliga vagn såg hon. Det var ett stående skämt i bygden att Herr Benedikt alltid stod vid vägkanten med sin gamla fallfärdiga vagn halvvägs nere i ett dike och drängen på knä, reparerande ett av hjulen.

Prästfrun och två andra fruar satt och väntade på henne, drängen lyfte upp Brita i vagnen och gav sedan Sara en stödjande arm till hjälp. Hon gav honom ett matt leende och hennes bror log uppmuntrande tillbaks mot henne.

- Det här klarar du fint, sa han lågt.

Drängen, hennes äldste bror Halvard, hoppade sedan vigt upp på kuskbocken. När Herr Benedikts förre dräng dog i bröstfebern så hade det bara varit naturligt att han sökte en ny i sin gode vän Haralds stora barnaskara. Sara slog sig ned bland de andra fruarna och kände doften av lavendel ifrån deras kläder, de var också klädda i det bästa de hade. Prästfrun satt med Brita i knäet och verkade fullständigt nöjd med det arrangemanget.

- Tror ni att de kommer att lyssna? Frågade Fru Gudrun.

Fru Gudrun satt på bänken mittemot och såg oroligt mot Sara, blek och rödgråten. Hur ska jag veta det? Tänkte hon, men tvingade fram ett uppmuntrande leende.

- Vi kan inte göra mer än att försöka få dem att förstå, sa hon.

Fru Gudrun nickade allvarsamt, hon var sjuk av oro för dottern Anna. Bredvid henne satt Fru Ingrid. Sara såg att längst ned på kvinnans svarta kjol fanns små vita fläckar vid kjolkanten, där tyget antagligen svept över golvet i kvarnen. Fru Ingrid var hustru till Ylgarvs mjölnare, fast för tillfället var han ute i kriget och hans hustru skötte kvarnen och den lilla gården alldeles ensam. Sara kastade en blick mot Fru Ingrids runda ansikte med de rödgråtna blå ögonen och den lilla blonda locken som alltid verkade smita fram i pannan under huvuddoket. Sara hatade att hon skamligt nog var avundsjuk på Fru Ingrid som mycket väl redan kunde vara änka.

Vagnen tog sig i sävlig takt fram genom täta skogar och öppna åkrar och frodiga ängsmarker, förmiddagens svalka låg fortfarande över dem och allt eftersom det blev varmare så steg sommarens rika dofter runtomkring. Färden började gå mera uppåt i landskapet och mer och mer började tall och björk och gran få svårare att ta sig upp för berget sidor. Sara hade ganska fort fått ont i ryggen under färden, att sitta på en hård bänk i en skakande vagn var inte det bästa för en höggravid kvinna, men hon bet ihop och tänkte att det var hennes plikt att genomlida resan, hennes plikt som husmor att tala för dem i hennes hushåll, vad hon än tyckte om personen i fråga.

Brita började bli gnällig och Fru Ingeborg lämnade tillbaka henne till Sara som inte riktigt visste vad hon skulle göra då det inte fanns plats i hennes knä, men Fru Gudrun plockade upp flickan till sig istället och småpratade med henne.

Både Fru Gudrun och Fru Ingrid klagade över värmen och Sara kunde inte annat än hålla med. De hade tidigare velat ta en paus i skuggan men Fru Ingeborg hade skyndat på, envisats med att de kunde ta en paus när de väl tagit sig upp på berget, men nu insåg dem att det där uppe inte fanns någon direkt skugga att tala om. Lukten från jord och borttvinande träd steg i sommarhettan och ju högre upp de kom desto magrare blev jorden och desto mindre växte det. När de äntligen framåt den tidiga eftermiddagen nådde slottet så fanns det inte mycket annat än torrt gräs och enstaka låga taggiga buskar runt omkring, men de uppskjutande klipporna gav illusionen av att landskapet inte var så öppet. Solen låg obarmhärtigt på och sänkte sin hetta ned i berget och över de resande.

Hon upplevde det som att smärta tagit upp all plats som fanns inombords, ryggen var en enda stor stel knut och benen dunkade och hade svullnat så mycket i sommarhettan att hon var rädd att skinnet skulle spricka. Skorna kändes för små, men hon vågade inte ta dem av sig för då skulle dem kanske inte gå att få på igen. Sara hade aldrig varit så högt uppe i berget förut att hon sett de knivskarpa klipporna, hon såg nu upp mot muren som bergsklipporna skar sin väg upp igenom och ryste till. Men hon var inte förmögen att ge något av detta mer än en flyktig tanke för det fanns bara en enda tanke i hennes uttorkade smärtfyllda hjärna, att lämna vagnen.

De fick vänta länge i porten och när den väl öppnades och de två knektarna som stod vakt gjorde tecken till dem att köra igenom så var hon nära att gråta av trötthet och smärta. En knekt kom dem till mötes och gjorde tecken åt drängen att köra vagnen åt vänster längst med muren, nästan direkt såg de en låg gammal sliten byggnad som uppenbarligen var en ladugård. Den låg rygg i rygg med muren och såg nästan ut som om den hukade sig i dess skugga. Där stannade vagnen och knekten var snabbt framme innan hennes bror ens hunnit ned från kuskbocken. Knekten sträckte fram sin arm till stöd åt Sara som var först uppe och på väg ned. När hon hade fast mark under fötterna igen så drog hon lättat efter andan och sträckte på ryggen, sedan kastade hon en blick upp mot knekten och hela världen gungade till. Smärtan försvann. Hon insåg att hon nesligt nog stirrade, men kunde trots det inte titta bort. Han blinkade käckt åt henne i nästa stund och hon kände hur hennes kinder blev illröda. Sara slet skamset bort blicken och han vände sig om och erbjöd sin stödjande arm till prästfrun.

När de alla kommit ur vagnen så visade han dem in på slottet, hon kunde inte låta bli att snegla mot honom då och då. Eftermiddagssolen fick trådar av guld att framträda i det lockiga ljusbruna håret och ansiktet som hon fick en skymt av då och då där han gick en bit framför henne var fängslande stiligt. Hennes hjärta slog hårt och fort och det var inte bara pågrund av utmattningen efter den långa jobbiga resan.

Inne på slottet stängdes den brännheta solen ute och lindrande svalka föll över henne, en tjänstekvinna hälsade dem välkomna, hon var till åren komna men verkade frisk och robust. Knekten försvann ut på borggården igen och Sara kunde inte låta bli att snegla mot honom då han gick förbi henne. Tjänstekvinnan ledde dem upp för en trappa och in i en kort korridor, de visades in i ett rum där Sara först inte såg något annat än de bägare med honungsdricka som de erbjöds att släcka törsten med. Hon satte bägaren till läpparna men hejdade sig, Brita måste få först, Sara var så fruktansvärt törstig att hon kanske inte skulle kunna hejda sig när hon väl började dricka. Så hon lät flickan dricka hälften och sedan drack hon upp resten själv. Tjänstekvinnan var snabbt framme och fyllde på Saras bägare, det fanns medlidande i kvinnans ögon och Sara antog att hon såg lika slut ut efter resan som hon kände sig.

- Får jag föreslå att lillflickan följer med mig till kokhuset tills ni är klara här, detta är kanske inte rätta platsen för ett barn när så allvarliga ting ska dryftas, sa kvinnan.

Sara nickade till svar, men det var inte Sara tjänstekvinnan såg mot utan slottsherren. Han svarade bifallande:

- Jag är säker på att kokerskan kan ordna fram lite bröd ni kan doppa i svagöl åt henne.

Tjänstekvinnan satte sig ned på knä framför lilla Brita och frågade med ett stort leende om hon var hungrig. Lilla Brita nickade ivrigt och kvinnan lyfte upp henne och bar iväg med henne.

- Slå er ned, sa slottsherren och gjorde en gest åt de stolar som stod tomma.

Det korrekta hade varit att underdånigt stå upp med blicken i golvet framför högborna själar som dessa, inte sitta ned mitt ibland dem, men Sara slog sig tacksamt ned, liksom de andra fruarna. Hennes händer låg hårt sammanknutna i knäet och spänningen gick upp i armar och axlar. Hon gjorde flera ansatser att slappna av, men satt som på nålar. Hon var alldeles för utmattad för att sätta ord på tanken som låg och grodde i hennes bakhuvud, en varnande intuitiv känsla. En misstanke om att man möjligen försökte få fram en förtrolig stämning i det lilla rummet, med alla sittande så nära inpå varandra. Hon kände att hon började kvickna till lite, antagligen var det svalkan inomhus och drickan som gjort sitt till. Hon lade märke till den konstnärligt snidade stolen hon satt på, den mjuka stoppade dynan. Med förundring landade hennes blick sedan på glaset i fönstret, det var färgat såg hon och undrade förbryllat för sig själv hur man kunde få fram mönstret och färgerna i glaset. Sedan hade hon dessa högborna herrar och deras förfinade hustrur så nära inpå sig, deras kläder så färgstarka och deras skjortor och krås och spetsar så bländande vita. Deras ansikten förtroligt vänliga. För vänliga.

Hon insåg sedan att Fru Ingeborg talade och det hade hon gjort en god stund, intensivt och enträget, men Sara hade inte lyssnat. Hon hade svårt till och med nu att ta till sig orden.

- …men i grund och botten är vi i Ylgarv gudfruktiga, goda och hedliga människor…

Prästfrun sträckte på sig där hon satt och avslutade sitt lilla tal med att säga att de kommit först och främst för att tala för sina egna anförvanter, men också för alla bygdens döttrar. Att det hela varit ett gruvligt missförstånd, en opassande sed och visserligen vidskepelse när det var som värst, men trots det helt utan något som helst illvilligt uppsåt.

- Ni då, Fru Sara? Ni är också säker på att er dotter är oskyldig till trolldomsanklagelserna?

Sara tittade upp mot biskopen. Utan att hon ville det så slank orden över hennes läppar:

- Lotta är min makes dotter, inte min.

Tonen avslöjade precis vad hon tyckte om flickan. Prästfrun gav henne ett förvånat och oroat ögonkast, den gamla sträckte sig sedan fram och lade sin hand över Saras arm och kramade till, till synes en gest av omtanke, men Sara skulle tro att de höga herrarna också tolkade in varningen Fru Ingeborg lade i den.

- Resan hit upp var inte lätt i Fru Saras tillstånd, sade den gamla snabbt.

- Nej, det kan jag gott tro. En så långt gången kvinna borde inte skumpa runt i en vagn och absolut inte i den här obarmhärtiga värmen, sade biskopsfrun och skakade ogillande på huvudet.

- Hon var självklart orolig för sin makes dotter, påpekade prästfrun och gav dem alla ett sorgset leende och fortsatte sedan tala:

- Lotta är som ett stort barn, en aning sinneslö och som jag förstått en hel del bekymmer, men totalt harmlös i alla bemärkelser.

- Är det er uppfattning också, Fru Sara? Frågade Herr Ericci.

Sara gjorde en kraftansträngning att ta sig samman, hon var chockad över vad hon sagt och tonen hon sagt det med. Men hon visste att hon måste ta sig samman och tanken slog henne därefter att kanske var det helt enkelt bäst att vara ärlig. När allt kom omkring. Så hon drog  ett djupt andetag och sa:

- Jag kan inte säga något gott om hennes fromhet, för det vore att ljuga. Men med det sagt, så kan jag inte tro att Lotta skulle vara en trollkona, hon är helt enkelt inte klipsk nog.

Under flera hjärtslag låg tystnaden tung över rummet, slottsherren påpekade sedan i en långsam och fundersam ton:

- Det var ett besynnerligt vittnesmål om er styvdotters karaktär… ni har ingen tilltro till hennes fromhet… men trots det är ni säker på att hon inte skulle vara en trollkvinna?

Hon viskade fram ett snabbt:

- Det stämmer, Herr Nilhamarr.

- Förklara närmare, på vilket sätt är hon inte klipsk nog?

- Om hon inte klarar av väven eller ens en stickning, hur skulle hon kunna bemästra någonting av mera lömskt slag, som att laga till en bjära?

- Så det är så illa ställt med flickebarnet? Frågade biskopsfrun.

Sara nickade kort. Hon kände den vanliga irritationen när hon tänkte på sin makes dotter, hade ungen hållit sig inomhus som hon blivit tillsagd så hade inte Sara nu behövt sitta här, slut och svettig i sommarhettan och inför dessa herrar och fina fruar.

- Nåväl, sade biskopen.

Han gick vidare och frågade ut Fru Gudrun som tårögt lovade honom, både dyrt och heligt, att hennes dotter var oskyldig.

- Anna är en god och kristlig flicka, hon skulle då aldrig ge sig i kast med trolldom!

Fru Ingrid svarade på ett ungefär som Fru Gudrun gjort, men istället då om sin lillasyster Åsa.

Biskopen reste sig upp och gick fram till fönstret, han såg fundersamt ut genom det, hans hustru såg begrundande mot honom. Slottsherren som satt i stolen närmast sin hustru, med sin hand över hennes, sa:

- Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro om det hela. Herr Ericci?

Biskopen stod där ett ögonblick, tystnaden låg tung och laddad över rummet, när han svarade så var rösten skarp:

- Ni säger att era anförvanter inte skulle idka trolldom, men den här dansen kan tolkas vara en form av trolldom. Ni genomgår den för att få beskydd, för att era liv ska bli befriade från ondo. Herr Benedikt är dock av den uppfattningen att det hela är en fråga om tradition och vidskepelse och så kan det mycket väl vara, men det ursäktar inte det faktum att ni under åtskilliga generationer trotsat era prästers befallning och fortsatt gå dit!

Prästfrun svalde häftigt. Av en ingivelse öppnade hon munnen och sa:

- Vad jag skulle önska, Herr Ericci, är att vi fick hjälp med att gräva upp och transportera bort altarstenen, så långt bort det bara går så det inte finns någon möjlighet för någon här att hämta tillbaka den. Att vår bygd blev befriad från denna vanheliga sed en gång för alla. Flickorna förstår helt enkelt inte de mer allvarliga följderna av någonting som för dem blott är en fläkt av spänning i den ibland ganska tråkiga vardagen.

Sara uppfattade att en blick gick mellan slottsherren och hans hustru, ett uttryck gled över deras annars väldigt stilla ansikten, möjligen förvåning. Slottsherren vände sig mot prästfrun och sa:

- Skulle ni vilja det?

Sara kände hur en hand kramade om hjärtat. Sända bort altarstenen? Hon kände sig med ens kruttorr i munnen. Hon visste inte varför egentligen, hon hade stått där en natt för några år sedan. Sedan kanske möjligen på sin höjd ägnad det hela en flyktig tanke kring midsommar. Men någon stor roll i hennes liv spelade den inte. Ändå kände hon nu en stark motvilja.

- Berömmansvärt… att ni själva ber… om era själars räddning… tycker ni inte… Herr Ericci?

Saras blick landade på slottsfrun, hon var fortfarande vacker trots att hon var så blek och tunn. Den unga vackra Fru Eleonora som det sades någon kastat en förbannelse på. Människor blev sjuka och dog hela tiden, utan trolldoms iblandning. Varför skulle det vara annorlunda i hennes fall?

Slottsherren log behjälpligt mot biskopen:

- Ifall någon pålitlig själ ifrån bygden är villig att leda arbetet så står några av mina mannar till ert förfogande att gräva upp stenen, när som helst. Jag kan till och med bidra med en kärra och oxe att transportera den i, om ni väljer att hörsamma Fru Ingeborgs bön om att ta den med er när ni åker.

Slottsherren och biskopen diskuterade saken lite kort sinsemellan, Fru Ingeborg såg väldigt nöjd ut för ett kort ögonblick, hon var säker på att ha hjälpt upp situationen, men påminde sig om att se ångerfull och ödmjuk ut.

- Om vi skulle ta och återgå till de anklagade igen, sade biskopen sedan.

Han spände blicken i Sara som kände hur hon blev stel över den stränghet som riktades mot henne.

- Era grannar här talade både varmt och bedjande om sina döttrar och systrar och Fru Ingeborg hade endast vackra ord att säga om de anklagade. Ni å andra sidan är den enda som inte svurit dyrt och heligt att er styvdotter är en god och gudsfruktig flicka.

Sara svalde häftigt. Hon hade tänkt som så att det inte skulle löna sig att ljuga och säga söta snälla saker om flickan. Ett enda samtal vore nog för att de skulle förstå hurdan hon var och det samtalet var antagligen inte långt bort. Inför biskopens stränga blick sa hon darrande:

-  Jag kan inte säga att hon är god och hedlig och gudfruktig, för i så fall skulle jag ljuga för er, Herr Ericci. Men jag tror inte det är möjligt att hon skulle vara en trollkona.

Hon visste att Fru Ingeborg och Fru Gudrun och Fru Ingrid stirrade mot henne, ögon fyllda av vrede, inte för orden hon sa om Lotta, utan för att de var rädda att hennes ord skulle påverka deras anförvanters chanser.

- Hurdan är hon då?

- Lögnaktig, lat och tjuvaktig. Men saken är den att när hon ljuger eller tänker stjäla till sig något eller ställa till med otyg på annat sätt så lyser hon liksom upp av listighet och okynne. Hon har inte förstånd att förställa sig. Visste hon något om trolldom så skulle vi alla ha fått se bevis på det för länge sedan.

Biskopen nickade och sa sedan:

- Och vad är er uppfattning om de andra flickorna?

- Den uppfattning jag fått av dem är att de är som Fru Ingeborg beskrivit dem. Gudsfruktiga och hedliga.

Efter de många timmarna under den stekande solen så hade de svala rummen på slottet varit en välsignad lindring. Men allteftersom deras temperaturer återgick till det normala så började de känna sig mer och mer frusna. Under återstoden av dagen så fick de svara på ungefär samma frågor från ett flertal personer. När de fram emot kvällen blev tilldelade ett rum att sova i så var Sara färdig att stupa där hon stod, det var ett litet rum där man ställt in fyra enkla bäddar att sova i. Det var både kallt och kvavt och det rykte in lite från eldstaden.

Sängarna var enkla tillyxade träramar med smala ribbor i bottnen och hömadrasser i, på varje säng låg det en hopvikt filt. Kvällsvarden hade varit rikligt tilltagen. De hade blivit serverade kvällsmålet inne på rummet och gröten hade visserligen varit kall och smörklicken som legat ovanpå smält och sedan stelnat igen, men den stora skålen hade varit överfull och gröten välsmakande. De hade alla trängts runt skålen, var och en tagit fram sin sked och ätit med god aptit. Brita var för liten för att få ansvara för en egen sked så efter att Sara ätit en sked gröt fyllde hon den en gång till åt Brita och de andra väntade tills lillflickan fått innan de fyllde sina egna skedar igen, som god sed var. När skålen var tom kände de sig alla proppmätta och färdiga att stupa i säng, Sara hade tillslut fått hindra lilla Brita från att äta så mycket att hon skulle må illa och nu hade lillflickan krupit upp i den ena sängen och omedelbart slocknat.

Sara tog av sig huvuddoket och släppte ned flätan som hon virat runt huvudet och fäst, den hängde tjock och glänsande ned över hennes högra axel. Hon märkte att de andra fruarna inte gjorde sig redo för att sova, utan de stod i samlad flock mitt i rummet med sina missnöjda blickar riktade mot henne. De ville lufta sitt missnöje nu när de var ensamma, upprörda som de var över att hon inte bedyrat Lottas goda karaktär, inte för att det var just Lotta som de oroade sig för.

Det var Fru Ingeborg som först tog till orda, hon skakade på huvudet och lät Sara veta hur besviken hon var på henne, sa att hon trott bättre om Sara än så här. Det stack lite i hennes hjärta över att höra Fru Ingeborgs hårda ord. De andra fruarna var snabba med att lufta sin vrede och beklaga sig över Saras förräderi.

- Jag tänkte som så att sanningen vore ett större skydd än en lögn.

- Sanningen? När ni sagt att det finns en lögnaktig tjuvaktig flicka ibland dem så lär de tro att det kan finnas fler.

Sara suckade trött och otåligt. Hon ville inte ha den här diskussionen, det hon ville var att få sova några timmar och sedan åka hem igen. Tanken på att dagens fruktansvärda resa skulle behöva upprepas för att ta sig hem igen fick allting att kännas en aning hopplöst plötsligt. Men hon bet ihop, självömkan hjälpte ingen, allra minst henne själv.

- De kommer ju med all säkerhet att förhöra dem! Sa hon otåligt.

De såg bara oförstående mot henne.

- Ni trodde väl inte att ni skulle få ta med er flickorna hem? De kommer med all säkerhet att förhöra dem först, det kommer vi inte ifrån. Sååå, ett enda samtal med Lotta kommer att vara nog för att förstå hurdan hon är. Om jag då hade sagt att hon var en god och redbar flicka, vad hade det sagt om mig? Vad hade det sagt om er?  Varför skulle ni ha talat sanning om inte jag gjorde det?

När Sara äntligen kunde gå och lägga sig så fick hon försöka skjuta undan Brita så mycket att hon själv fick plats, Brita låg sedan ihopkrupen bakom hennes rygg som ett litet varmt knyte. Men sömnen som hon väntat på ville inte infinna sig, hon försökte slappna av och sluta ögonen, kroppen var trött, öm och i desperat behov av sömn, men bakom de stängda ögonen var hon klarvaken. De andra fruarna somnade ganska snart, hon hörde deras andetag bli djupare och sedan kom en och annan snarkning. De fick sova, men inte hon… natten tycktes henne enslig och tidlös.

Hon visste inte hur lång tid som gått när hon beslöt att smita ut, men elden hade brunnit ut. Den milda sommarnatten kändes varmare än rummen inne på slottet. Stjärnorna lyste högt där ovanför, men hon tyckte sig se en skiftning i det svarta som visade att den korta sommarnatten snart skulle ljusna och försvinna.

- Natten är fort över.

Den främmande rösten fick henne att hoppa högt, hon for runt och stirrade mot röstens ägare. Han stod i det flackande skenet från en fackla. Hon kände igen honom. Knekten!

Många tankar och känslor kolliderade inom henne i den stunden. Hon försökte förgäves säga någonting, göra någonting, men hennes mun stod öppen och inga ord ville komma över hennes läppar. Hon var som förstenad.

- Jag visste att ni skulle smyga er ut när de andra somnat.

Visste han? Undrade hon förvirrat.

- Jag såg hur du tittade på mig när jag hjälpte dig ur vagnen. Du hoppades att jag skulle vara här nu.

Det fick det att lossna för henne, inte bara tonen och de fräcka orden, utan att han duade henne, hon svarade spydigt:

- Så ni tror att jag gått och tänkt på er hela dagen och bara väntat på en möjlighet att smita ut för hoppet att ni skulle vara här? Någon har en hög uppfattning om sig själv.

- Alltid, svarade han rappt och gick fram till henne.

Han kom ur facklans räckvidd och var en mörk skugga där framför henne

- Jag trodde inte, hoppades snarare, viskade han.

Sara glömde bort att andas för ett ögonblick.

Den mörka skuggan framför henne sträckte ut en hand som rörde vid den långa röda flätan som hängde över hennes högra axel. Hans hand lämnade flätan och rörde vid hennes hals, fingertopparna strök lekfullt över skinnet och de kändes feberheta. Hon visste att hon borde stoppa honom, visste att hon borde gå därifrån, men hon stod kvar. Sara var rädd, men inte för honom, i alla fall inte bara för honom. Hon var mest rädd för sig själv, för vad hon kände när han stod där framför henne, så nära.

- Vad är det här? Andades hon tyst fram och kände hans fingrar mot sin kind.

Han stod så nära henne att hon kände värme strömma ut ifrån honom, hans fingertoppar verkade bränna mot hennes läppar, sedan tog han bort dem och hon tyckte att hon fortfarande kunde känna dem där. Hon mera anade än såg hans ansikte bara någon tum ifrån sitt eget, en oemotståndlig kraft drog henne emot honom, mot hans läppar. Hon andades snabbare nu. I nästa stund var hans mun över hennes, både varsam och pockande, hon insåg att av sig själv tvinnade hennes fingrar in sig i hans hår. Hans händer strök över hennes kropp, över brösten och över hennes stora runda mage. Sedan utan att hon var riktigt medveten om hur det gått till så hade hon en vägg bakom sig och han höll på att dra upp hennes kjolar.



Gräpe satt på den smala bädden i sin lilla sovskrubb, det var egentligen ingen skrubb i den bemärkelsen, men jämfört med de fina sovgemaken som medlemmarna av kommissionen tilldelats så kunde det liknas vid en. Det fanns en liten lucka i ena väggen som han kunde öppna och kika ut och där utanför hade han utsikt över ladugård och stall. Luckan var för tillfället öppen och när han reste sig upp så såg han prästvagnen där ute. Fast det var inte prästuslingen som kommit den här gången, han hade skickat sitt fruntimmer. Sammanbitet satte han för luckan och lämnade skrubben. Han var inkvarterad i knektbarracken som bestod av några förråd där vapen, sköldar och öltunnor förvarades och det fanns en och annan sovskrubb, men större delen av barracken bestod av det stora utrymme där knektarna levde och sov när de inte hade vakten eller skötte om häst och boskap. Det mesta av rummet togs upp av ett avlångt grovt tillyxat bord med låga bänkar längst med långsidorna, knektarna fick sin mat ifrån kokhuset som alla andra, så den stora rökiga eldstaden var bara till för att hålla rummet varmt. Längst med ena långväggen fanns det en bred väggfast bänk som tjänade som sovplats för knektarna, antingen där eller var det än fanns en ledig sovplats. Under den breda väggfasta bänken fanns det kistor inkörda, där de förvarade sina få tillhörigheter.

Några knektar satt och pratade vid ett hörn av bordet, de hade några ölstop framför sig och skrattade till då och då. En av dem fick syn på Gräpe och ropade:

- Herr Gräpe! Kom hit vid oss och drick er ett stop öl!

Gräpe gjorde dem till viljes, det skulle kanske släcka inte bara törsten utan också irritationen som skavde inom honom. Det var den lilla grupp av karlar han ibland samspråkade med. Jätten Bengt, Tvålfagre Lars och Listige Knut. De hade försökt kalla honom för Trollkärrings- finnaren i början, men det hade han satt stopp för.

De hällde upp åt honom.

- Såg ni fruntimren måhända? Frågade Bengt.

Bengt var en rejält lång och bred karl med stort smutsigt skägg och små ointelligenta blå ögon. Knut skrattade menande vid hans ord och räckte Gräpe ölstopet med orden:

- Fagra Fruar få en allt säga, förutom den gamla kärringen då.

Listige Knut var den av dem som Gräpe tyckte minst om, mannen hade något rävlikt över sig tyckte han, med sina sluga ögon och avlånga magra ansikte

- De får vara hur fagra de vill, muttrade Gräpe till svar och drack en klunk av ölet.

Knut pratade vidare:

- Skulle nog tro att vilka kvinnfolk som helts är sköna som skogssnuvor i jämförelse med köksan, eller vad tror du, Lars?

Den tredje knekten, en man med den sortens utseende som kvinnfolk lägger märke till både en och två gånger, gav sina kamrater en något äcklad grimas:

- Det är allt Bengt du ska tala med om den saken, den där skulle jag då aldrig ta i med tång en gång!

Knektarna skrattade. Den store jätten brummade fram det att man inte behöver titta henne i ansiktet, vilket fick dem att skratta ännu mer.

- Vet Ni, Herr Gräpe, vad det är för kvinnfolk som kommit hit upp?

Blicken Gräpe gav dem fick männen att stelna till.

Lars lutade sig fram och frågade:

- Vad står på tok, Herr Gräpe? Jag skulle trott att Ni var vid gott humör. Efterallt, trollpackorna är ju i fängelsehålan och om några dagar börjar förhören.

- Jag är allt annat än förtjust över att den där fege prästuslingen skickar upp sin kärring och hennes förtrogna, så de kan förvrida huvudet på kommissionen och Herr Nilhamarr, morrade han fram och drack ilsket några djupa klunkar av ölet.

- Inte kan de förvrida deras huvuden inte. Nej då. Ni ska inte oroa er.

Den tvålfagre knekten tog ölstopet ifrån Gräpe och fyllde på det åt honom.

- Sätt er ned en stund och koppla av. Vad som försiggår där inne är herrskapets sak, inte vår.

Gräpe nickade sammanbitet och satte sig ned, han tog emot ölstopet som knekten räckte honom och drack en klunk till och funderade vidare.

Han hade blivit rasande när han hörde att prästfrun och några av fruntimren kommit upp till porten, men hans vrede delades inte av Herr Nilhamarr och kommissionen. Sedan insåg han att de inte bara skulle ta emot kvinnorna, utan att han själv inte skulle få närvara. 

Förödmjukelsen var total när han senare fick stå och tjuvlyssna på dem ute i gången, men om han skulle vara till någon nytta alls för slottsfrun så måste han veta vad för sorts gift de droppar i hennes öra. Gräpes mun blev ett smalt sträck när han lyssnade till de vänliga tonerna som steg inifrån rummet, alla verkade så väna och ryggradslösa att hans mage krampaktigt vek sig ut och in. Var fanns det rättsmäktiga ursinnet?

Allt detta sjöd inom honom. Men så, ur den upphettade gyttjan av förorättad vrede steg ett minne upp, något en av de där fruntimren sagt. Gräpe tittade leende upp från sina funderingar. 

- Är allt som det ska? Herr Gräpe?


 Knektarna såg lite oroade ut med ens.


- Det kommer det att bli, svarade han, det kommer det att bli.


ANNONS

Presentation

Omröstning

Vilken årstid gillar ni bäst?
 Vår
 Sommar
 Höst
 Vinter
 Alla årstider har sin charm

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Katt-drottningen med Blogkeen
Följ Katt-drottningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se