Katt-drottningen

Direktlänk till inlägg 29 maj 2013

Novell kapitel 3

Av Monica - 29 maj 2013 17:02


Här är det. Kap 3. Det tog längre tid än jag tänkt mig att få det tredje kapitlet klart, men nu lägger jag upp det här. Så får vi se när det fjärde kapitlet blir klart, planen är att den ska komma upp här lite fortare, men det vet man ju hur det brukar gå med planer...   

 

 

Kap 3


Laurentius Erici betraktade tyst sin hustru under stålgrå buskiga ögonbryn medan hon hjälpte honom att sätta dit kråset ordentligt.

- Det är faktiskt alldeles fruktansvärt kallt, visserligen brukar det vara kyligt om morgnarna, jag menar det är det ju hemma också, eller hur, men detta är en helt annan sorts kyla, verkligen isande, håller du inte med? Det gör du väl? Den tränger in i märg och ben och hur mycket man än eldar så sitter den kvar i kroppen, jag har nog aldrig frusit så här mycket i hela mitt liv, det är all sten runt omkring oss, tror du inte det Laurentius?

- Får se till att hålla elden igång, muttrade han surt och kastade en snabb blick mot eldstaden som tog upp en halv vägg, brasan såg ganska liten ut där i.

- Göra den större också, påpekade han och återvände blicken till hennes vackra och aningen runda ansikte.

- Detta är verkligen ett rysligt ställe, rysligt! Påpekade hon.

Laurentius höll egentligen med henne, detta var ett rysligt ställe, men istället gav han henne en missnöjd grymtning som fick den trinda kvinnan att slå ned blicken.

- Visa nu vårt värdfolk den aktning de förtjänar.

Han satte sig ned på stolen framför eldstaden och gjorde en irriterad gest mot sina stövlar. Hon tog upp den ena stöveln och tog sedan ett fast tag om hans ena vrist.

- Det är inte det att jag inte hyser den allra högsta aktning för vårt värdfolk,

Laurentius, nog känner du mig efter alla dessa år och vet att jag aldrig hyser en orätt tanke om någon, eller hur, käraste? Jag menade det tillstånd som detta slott befinner i, det hade behövts läggas in paneler för att stänga inne lite av kylan i stenväggarna, varför någon skulle vilja bo i denna sönderfallande boning är…

- Stövlarna Bianca! Avbröt han henne otåligt.

- Ja just det ja, sa hon och tog ett ordentligt tag om vristen.

Han grymtade till medan hon började med den dagliga sysslan att få ner hans svullna fötter i stövlarna. Trots att hon tog i och pustade och ansträngde sig så lyckades hon få fram en störtflod av ord samtidigt.

- De verkar vara ett förtjusande ungt par, alldeles säkert, men den här platsen är helt enkelt obehaglig, tycker du inte det? Varför skulle någon vilja bo här? Jag skulle då inte vilja bo här och jag säger dig en sak till, jag skulle då inte bli ett dyft förvånad om hon återfrisknade om hon bara lämnade denna spökruin!

Foten gick äntligen med på att pressas ned i stöveln och hon böjde sig för att hämta upp nästa.

- Det här slottet kan ju inte vara bra för hälsan direkt, undra hur gammalt det kan vara? Slottssalen ser ju närmast uråldrig ut och den är så mörk och grottlik, men sedan är det de där skyhöga tornen och allting är så högt i tak. När började man kunna bygga så, Laurentius? Det ser ut som om allting fått stå och förfalla vääldigt länge om du frågar mig, längre än några få år i alla fall och jag svär, jag har drömt mardrömmar om de där sönderfallande tornen, tänk ifall de rasar ned över oss…?

En plågad suck undslapp hennes make. Laurentius avskydde hennes pladdrande. Hans hustru hade många goda egenskaper men det fanns inget filter när hon väl öppnade munnen, varje liten tanke och fundering bara måste delges alla som ville lyssna.

Han hade varit gift en gång tidigare, som ung präst hade han som de flesta av sina kollegor förväntats överta sin företrädares änka, vilket hade varit en gammal tandlös gumma, så gammal att allting hos henne antagit en grådaskig färgton och sur odör. Trots att hon i unge Laurentius ögon verkade ha ena foten i graven redan så hade hon levt i ytterligare tio år. Hon dog strax innan han blev biskop. Det var inte lång tid därefter som han presenterades för Bianca. Hennes far, en framgångsrik tyghandlare med högtflygande planer, tyckte att en biskop vore ett gott parti för hans dotter. Laurentius själv blev förälskad så fort han såg henne.  Han mindes fortfarande klänningen hon burit den dagen, att sidenet som stack fram i slitsarna i ärmarna och i kjolen matchade hennes ögons ovanliga ljusgröna färg, att pärlorna hennes hår var uppsatt i var som ljusa punkter mot det nattmörka blänkande håret. Sedan var det hennes glada förtjusande leende som lyste upp hela rummet hon befann sig i. Hennes far såg vist till att konversationerna dem emellan hölls korta innan bröllop.

- Så vad tror du han vill? Vad kan han möjligen ha att säga för sig som skulle förklara en sådan här sak?

Laurentius svarade inte, men Bianca verkade inte lägga märke till det utan pladdrade glatt vidare.

- Jag ser verkligen fram emot att få reda på vad han kan ha för ursäkt, om det är som mäster Gräpe påstår att hela bygden och prästen håller trollpckorna om ryggen? Jag menar det är ju en besynnerlig tanke, eller hur? Bara att föreställa sig att… ja det går inte att föreställa sig helt enkelt, tanken är för besynnerlig, eller hur? Egentligen…

- Nog! Sluta med ditt evinnerliga pladdrande! Grymtade han ilsket fram.

Hon fick äntligen på honom den andra stöveln, han sträckte ut sina värkande gamla ben framför sig och rörde prövande med en grimas på fötterna. Hans hustru gick för att hämta honom hans handskar. Han kunde se på hennes stolta knyck på nacken att hon var sårad över tillsägelsen.

Efter elva års äktenskap hade han för det mesta lärt sig att koppla bort hennes röst när det blev för mycket, men morgnarna klarade han inte riktigt med. I alla fall inte innan han hunnit bryta fastan och få sig en bägare uppvärmt kryddat öl. Han hoppades ibland, särskilt på morgnarna, att han likt en och annan kollega skulle få problem med hörseln nu på ålderns höst, men han hade inte märkt av några sådana tendenser.

Laurentius kunde fortfarande bli en aning rörd över hennes vackra ansikte, hennes hud var visserligen inte mjölkvit hur mycket hon än undvek solljuset, något hon ofta uttryckte en viss förtvivlan över, men den var slät och utan minsta skavank och fortfarande väldigt ungdomlig. Efter fem barnsängar hade hon förlorat mycket av sin ungdomliga profil, men effekten av hennes stora gröna ögon och felfria hy och soliga leende var fortfarande att likna vid en uppenbarelse. Tills hon öppnade munnen.


Nu var dagen kommen, de hade länge sagt att de skulle göra det, viskande planerat sinsemellan och säkra på att allting skulle gå deras väg. Det var en storslagen dröm och som det ofta är med drömmar så hade allting känts så mycket enklare när de föreställt sig den här stunden. Nu var det dags att gå och de var rädda. Men det gick inte att ändra sig nu, inte efter att de berättat om sina planer och skrutit om alla äventyr som väntade. Arild och Nils skulle inte kunna se de andra barnen i ögonen om de fegt ändrade sig nu när det väl var dags.

Nils sträckte på sig och tog emot knytet med mat som Änkan gjort i ordning åt dem.

Hon ville egentligen inte släppa iväg sina båda hjärtebarn och innerst inne visste hon att hon borde hindra dem från att gå. Att bara släppa ut två föräldralösa barn på vägarna var oansvarigt, eller vore det under andra omständigheter sade hon sig. För det var ju det att hon visste att det inte skulle finnas många möjligheter för dessa två och kanske var det till och med farligt om de stannade kvar. Det verkade finnas en ilska som sjöd under ytan och nådegåvorna till fattigstugan var nästan obefintliga, vilket sa ett och annat om hur man såg på dem som levde under fattigstugans tak. Dessutom hade hon uppfattat att mörka blickar kastades efter de båda gossarna, vilket skrämde henne. Bättre då att de tog chansen att jaga sin dröm, tänkte hon och intalade sig att det skulle vara lätt för gossarna att finna mäster Gräpe och om han inte kunde ta sig an två lärlingar så skulle de helt enkelt bara vända tillbaka till fattigstugan igen. Det var sommar och varmt ute, inte så farligt egentligen.

- Akta nu så ni inte fångas in för driveri på vägarna, varnade hon.

Pojkarna nickade. De hade hört att mäster befann sig tre dagsresor bort, i en liten bygd vid namn Sjöåkra. Det skulle bli en lång och spännande resa, när de kom fram så skulle de fråga efter mäster Gräpe, övertala honom om att han behövde två dugliga visgossar som dem vid sin sida. Nils höll knytet i sin famn som om det vore en stor skatt och på sätt och vis var det också det. Änkan gav Arild och Nils var sin kram och de båda bröderna gick. Hon ropade efter dem:

- Lycka till mina gossar, ge inte upp, visa mäster Gräpe att han inte kan klara sig utan er bägge!

- Det ska vi, vi lovar! Svarade lille Arild och log brett mot henne.

Hon stod utanför fattigstugan och följde dem med blicken, tårar rann nedför hennes rynkiga insjunkna kinder.

Arild hade också börjat gråta där han gick bredvid sin bror och lämnade det enda hem han någonsin känt till bakom sig. Nils underläpp började darra, men nej, han tänkte inte börja gråta, han bet ihop.

Änkan stod och såg efter dem tills de inte syntes till längre, då viskade hon för sig själv:

- Må det gå er väl, mina gossar och glöm inte bort oss här i fattigstugan. Glöm inte bort mig.

Solen hade vandrat en bra bit över himlen under deras vandring, Nils lade märke till att molnen dragit på sig en något mörkare nyans nu på eftermiddagen, han hoppades att det inte skulle börja regna. När han kände de första dropparna så beslöt han att de skulle ta en paus. De gick in i skogen, men inte längre bort från vägen än att de hade den under uppsikt, just när de satte sig under ett träds skyddande lövkrona så forsade regnet ned med ett sommarregns typiska häftighet. Han hoppade att det skulle försvinna med ett sommarregns typiska plötslighet också. Han öppnade upp matpaketet och bröt av en liten bit av brödkakan till sig och Arild.

- Tugga väl och länge på den, brödet måste räcka under hela vår resa.

Lille Arild nickade och tog emot den torra brödbiten.

- Tror du verkligen han kommer att ta sig an oss? Frågade Arild med stora oroliga ögon.

Nils var tyst en stund, osäkerheten stod skriven över hela hans ansikte. Så tvingade han fram ett skojfriskt leende och rufsade till broderns hår medan han sa:

- Dig vet jag inte, men mig kan han väl inte klara sig utan. Dig får vi ta och sätta ut till trollen.

Nils började berätta en lång och dråplig historia om hur Arild får vara hjon hos trollen och Arild skrattade så han kiknade. Runt omkring dem forsade regnet ned, sommaren såg för tillfället ganska grå ut, som om regnet och de mörka molnen fick färgerna runt omkring dem att mattas av. Nils huttrade till lite. Han undrade om det var ett omen, ett tecken på att de borde gå tillbaka?

Men så började regnet lätta upp och efter en stund hade det slutat helt och hållet och solstålarna letade sig ned genom det täta lövverket ovanför deras huvuden.

 

Han reste sig upp och sa:

- Dags att fortsätta.

Han såg sedan allvarligt mot sin bror.

- Allting ordnar sig när vi hittar mäster.

Arild nickade.


Benedikt hade aldrig varit uppe vid slottet förut. När han först anlände till bygden, han mindes knappt för hur många år sedan nu, så stod det tomt där uppe och ibland hörde han genom åren rykten om att någon sett en praktvagn med Nilhamarrs vapen på dörren fara förbi. Allt som allt något lika mytiskt och svårbevisat som när folk påstod sig ha sett en skymt av skogsrået eller hustomten, för ingen mindes när någon Nilhamarr senast varit på besök. Faktum var att en och annan var av åsikten att bygdens olycka låg just i att herrskapsfolket övergivit Ylgarv, men Benedikt som hade lite mer kunskap om hur det gick till ute i världen visste att de borde vara tacksamma över att familjen Nilhamarr ignorerade sin egendom och levde sina liv i storstädernas flärd och överdåd. För ofta var driften av ett storgods bara ännu en börda som lades på arrendatorernas axlar, arbete som fyllde herrskapsfolkets visthusbodar istället för torparens egna förråd.

Men förra sommaren berättade flera i bygden att de sett vagnen, plus en hel karavan av betydligt enklare vagnar och kärror fullastade med människor och bagage och kreatur. Sedan dess hade praktvagnen synts till på sin väg in och ut ur bygden, men herrskapet verkade aldrig stanna tillräckligt länge för att någon skulle få en skymt av dem. Tills den där tidiga vårdagen vill säga, då gamla Estrid var ute på sin vanliga vandring genom bygden och fick syn på praktvagnen, stående mitt på vägen med de fyra dragarna oroligt skrapande i snövällingen. Vagnsdörren stod på vid gavel och en ung kvinna i en kappa av duvblå sammet tog sig snubblande ur vagnen, hon väntade inte ens på kusken som kom med den lilla trappan utan hoppade rakt ned i snösörjan och hamnade på alla fyra. Hon tog sig vacklande upp, med jagad blick och den sorts väsande andning som kännetecknar någon som inte får tillräckligt med luft. En ung man skyndade efter henne, inte heller han väntade på kusken men han landade ordentligt på båda fötterna i snöslasket.

Ingen lade märke till Estrid, men hon lade märke till att den vackra ljushåriga kvinnan var väldigt ung, väldigt blek och väldigt tunn och att små men ihärdiga skakningar gick igenom henne. En så gammal kvinna som Estrid visste när hon såg någon som börjat vandra in i dödsskuggans dal. Innan solen gick ned den dagen så visste alla vad Estrid sett där på vägen. Den döende slottsfrun.

Benedikt fick en lite olustig känsla när portarna slog igen bakom honom. Han tog några nervösa steg över borggården men stannade sedan upp för att beskåda slottet, blicken gick uppåt och uppåt och ganska snart vaknade en känsla av svindel inom honom. Det tycktes som om de där tornen bara fortsatte uppåt tills det nästan verkade omöjligt att de alls kunde bli högre och ändå fortsatte de, han kände hur marken under hans fötter krängde sig upp emot honom och han slet bort blicken och lade märke till att han plötsligt blivit torr i munnen.

En knekt gjorde tecken till honom att följa med, han följde mannen över borggården och väl inne på slottet så visades han in i slottssalen där en äldre tjänstekvinna kom dem till mötes. Hans blick gick snabbt över salen, grottlik och mörk och gammal, några sällsynta fällar täckte väggarna, liksom en imponerade gobeläng med ett vackert motiv ifrån bibeln och en och annan gammal vapensköld. Tjänstekvinnan neg och sa:

- Välkommen.

Hennes blick gick sedan till knekten:

- De har förberett i rummet i stället.

Knekten nickade och gjorde tecken till Benedikt att följa med kvinnan. Tjänstekvinnan gav Benedikt ett vänligt leende och sa:

- Det blir nog trivsammare för er att sitta och samspråka där än i slottssalen.

Han nickade kort, alldeles för nervös för att kunna få fram några vänliga ord. Benedikt hade aldrig sett henne i kyrkan om söndagarna, eller knekten heller för den delen. Antagligen hade dem ett kapell på slottet, antog han.

Hon ledde honom ut ur salen och sedan fram till en trappa och väl upp för den kom de ut i en korridor med dörrar på båda sidor, en kort gång precis bredvid trappan ledde till ett rum med ett litet blyglasfönster och en sprakande brasa, det fanns några robusta stolar med stoppade dynor och ett bord med lite tilltugg och bägare med öl.

En ung man klädd i rött och med ljust lockigt hår hälsade honom välkommen till sitt hem, alltså, förstod Benedikt, var denne yngling herr Nilhamarr. Slottsherren presenterade honom sedan för biskop herr Erici, Stadsrådet herr Oskarsson och yttligare en herre vars namn Benedikt inte uppfattade, men det var en man som mest bestod av en näsa som stack fram ovanför bägaren med öl och en något rufsig allongeperuk som glidit fram en bit i pannan på mannen och fick honom att påminna om en ruggig fågel.

- Slå er ned här och låt oss samspråka om det som nu ligger framför oss, sade slottsherren med ett förbindligt leende.

- Jag ser att mäster Gräpe inte är med oss i dag, svarade Benedikt, inte utan en viss lättnad, när han slog sig ned ibland dem.

- Jag tänkte att vi skulle hålla detta oss emellan.

Ruggugglan grymtade medhållande, drack en klunk till och svarade sedan med en gäll och något ostadig stämma, som väl passade med hans övriga uppenbarelse:

- Mycket bra, ett ärende av denna vikt och betydelse är bäst hållet bland dem som efterallt är bäst lämpade att döma i allvarsamma spörsmål av denna grad.

Benedikt slappande av en liten aning, tog ett lättat andetag och sa:

- Kunde inte sagt det bättre själv. Jag är övertygad om att Ni, mina herrar, kommer att inse att det enda som bygdens döttrar gjort sig skyldiga till är tragisk och beklagansvärda vidskepelse och om det finns någon skuld här så är den min, som inte lyckats utrota denna djupt grodda sed.

Männen såg undrande ut. Slottsherren som fortfarande stod upp borta vid fönstret hade ett outgrundlig uttryck över sitt ansikte.

- Vilken djupt grodda sed, herr Benedikt? Frågade biskopen.

- Dansen, svarade han.

De stirrade mot honom, oförstående. Benedikt förstod att de inte visste någonting alls om “Dansen runt altarstenen”.

- Vad vi fått berättat för oss är att slottets knektar, under mäster Gräpes ledning, lyckades stoppa en grupp trollpackor medan dem höll på att förtrolla en halmdocka. En halmdocka som misstänks vara i herr Nilhamarrs hustrus avbild, sa herr Oskarsson.

Benedikt skakade på huvudet.

- Halmdockan skulle nog med all säkerhet symbolisera den Heliga Jungfrun. Vi förklarade det här för mäster Gräpe men han vägrade att lyssna.

- Förklara det då för oss nu, sa biskopen.

Benedikt såg villrådig ut för ett ögonblick, var skulle han börja? Hur skulle han lägga orden? Men så drog han ett djupt andetag och började:

- Ute i de här ensligt belagda trakterna tog det lite längre tid att överge de gamla papistiska irrlärorna, just här i Ylgarv fanns det en speciell tradition som varken jag eller de själavårdare innan mig lyckats kväsa, trots att vi försökt, nämligen en välsignelseceremoni för de unga flickorna.

- En dans? Påpekade slottsherren skeptiskt.

Benedikt ryckte hjälplöst på axlarna och sa:

- Det verkar vara en senare utveckling, med tiden när vissa delar av ceremonin fallit i glömska så har man hittat på andra, kanske med hjälp av sådana förtappade själar som Gamla My.

- Gamla My?

Benedikt kände hur hans samvete sköt rygg inombords, som en ursinnig katt, men han bet ihop, för de stackars flickebarnens skull.

- Om det nu finns en trollpacka här, så skulle det möjligen vara Gamla My.

Efterallt, den gamla kvinnan var ju inte helt och hållet oskyldig i detta, sade han sig.

- Det tror ni? Frågade herr Orskarsson.

- Hon är en trotsig, respektlös gammal kvinna som sägs kunna “knyta bort” det onda på folk och hon är bygdens jordemor.

Benedikt tyckte att han fått en dålig smak i munnen plötsligt.

- Varför har inte mer gjorts för att få bort den här… den här dansen? Frågade herr Erici onådigt.

Benedikt tittade upp mot honom, han undvek ödmjukt att möta blicken under de grå stränga ögonbrynen. Men han hörde själv att hans röst var allt annat än ödmjuk när han svarade:

- Med all respekt, både jag och många andra före mig har bett om råd och hjälp, men förutom några meningslösa rader om att predika om vidskepelsernas faror så har mycket litet erbjudits ifråga om råd och stöd.

Benedikt svalde häftigt, han hade inte menat att låta stursk, men han hörde själv att den ton som kom ur hans mun inte var den en enkel bypräst använder mot en överordnad. Han var kruttorr i munnen med ens, men så fylld av ängslan att han inte ens vågade sträcka sig efter bägaren med öl man ställt fram åt honom. Men herr Erici bara nickade för sig själv och verkade begrunda det som blivit sagt. Oron släppte en aning vid den iakttagelsen och han sträckte sig efter bägaren och fuktade strupen.


Ute i korridoren, dold för allas ögon, stod Fru Bianca. Hon borde inte vara där, det visste hon mycket väl och hennes ögon lyste av allt hon hört och den fylliga lilla munnen formade ett sensationslystet brett leende. Hon visste att hennes make skulle bli väldigt förgrymmad och förödmjukad om det uppenbarades att hon stod där ute och tjuvlyssnade. Men hon sade sig att risken för upptäckt var liten. Det var inte många som rörde sig på slottet, det fanns konstigt nog väldigt få tjänare, bara några få själar mer än vad Bianca själv hade hemma på den gedigna prästgården. Vad hon räknat sig till så var det två medelålders tjänstekvinnor som skötte städning och tvättning och uppassning och så fanns det en åldrig kokerska som rådde i kokhuset med hjälp av en svagsint köksa. Bianca hade blivit väldigt förvånad när hon upptäckte att köksan var havande för flickan var allt annat än behaglig att lägga ögonen på. Sedan fanns det två gossar som tömde pottor, hämtade vatten och ved och matade höns och grisar, sedan hjälpte visserligen knektarna till med att sköta om de kreatur som slottet höll sig med. Men annars så var det en väldigt liten tjänarstabb och Bianca som alltid var den första att påpeka hur lata tjänstefolk var, var tvungen att erkänna att här jäktade de runt mellan sina olika sysslor utan att finna tid att stanna upp och hämta andan, fullt upptagna av att försökta få ett hushåll av den här storleken att fungera. Det var en ganska liten chans att någon av dem skulle råka se henne där hon stod.

Hon lyssnade storögt, en gammal papistisk välsignelseceremoni? Hon visste knappt någonting om katolikerna, bara hört en och annan påpekan om att de var ogudaktiga, men unga flickor som dansade ute i sommarnatten lät ju också som något hedniskt och ogudaktigt minsann. Hon hade så gärna velat ställa några frågor om den där dansen, men det som dryftades där inne ansågs inte lämpligt för kvinnoöron, så hon fick stå där ute i korridoren och tjuvlyssna som en usel tjänare. Ljudet av steg nådde hennes öron och hon stelnade till, var de på väg åt hennes håll? Stegen blev högre och hon tog ett tag om sina kjolar för att snabbt kunna avlägsna sig, men så började ljudet tona bort, på väg åt ett annat håll. Hon drog en tyst suck av lättnad och fortsatte lyssna.

- … sedan blev de dömda till kyrkotukt, allihop, följande midsommarafton låg han på vakt igen och också då dök samma grupp upp. Året därpå låg han på lur i skogsbrynet men ingen dök upp och inte heller året därpå, min hustru berättade att han då trodde sig ha kväst traditionen. Men några år därefter fick han reda på att de istället börjat gå dit natten efter.

- Vad går den här ceremonin ut på då? Frågade herr Oskarsson.

- Det är en ceremoni i jungfru Marias ära, för att hon ska välsigna byns jungfrur innan de gifter sig. Problemet är att den här föreställningen att de behöver hennes välsignelse är så djupt ingrodd i hela byns medvetande. Det berättas sagor om att kvinnfolk som av olika anledningar inte kunnat genomföra ceremonin blev barnlösa, eller rövades bort av troll eller plågades av all möjlig otur.

En fundersam tystnad lade sig över rummet. Bianca önskade att hon kunnat kika in för att se deras ansiktsuttryck, men det vore att utmana ödet. Till sist hostade Laurentius till där inne, ett tecken på att han skulle säga något, visste hon.

- Som ung präst hörde jag talas om ett liknande problem, det var i ett litet samhälle där man räddat undan en helgonstaty nån gång under förra århundradet när allt sådant brändes upp. Prästen där hörde rykten om att många i hans församling samlades på en gård efter sådden varje år och att syftet till dessa sammankomster var höjt i dunkel, han började undersöka och hörde rykten om en helgonstatyn. Han begav sig till gården, men tydligen hade de blivit förvarnade om att han var på väg, för det fanns en liten alkov där som gapade misstänkt tomt. Han talade allvar med gårdsfolket, hotade med uteslutning, straffarbete, dödstraff, avgrunden, de föll till föga därefter och hämtade fram en gammal helgonstaty. Det visade sig att gårdsfolket själva inte ens var säkra på namnet på helgonet längre, men de hade alltid tänt rökelse och bett till den efter sådden, precis som sina föräldrar och farföräldrar och så vidare och de trodde att om de slutade med det så skulle skörden slå fel. Tradition och vidskepelse höll dem bundna.

- Tradition och vidskepelse är starka krafter att brottas med, inföll Benedict.

Bianca hörde medhållande mumlanden från karlarna där inne.

- Det kan behövas mer än predikningar för att få bukt med något som slagit rot så starkt i bygdens medvetande, hördes slottsherrens ord.

- Kunde inte sagt det bättre själv, svarade Benedikt i en påtagligt lättad ton.

- Jag vill dock höra mer om den här halmdockan, sa slottsherren sedan.

- Det fanns ursprungligen en madonnastaty, men den förstördes samtidigt som altaret transporterades bort.

- Det här stenaltaret ja, sa herr Oskarsson i en lite frågande ton.

- Det är en sten med slät bordsliknande yta, madonnastatyn stod där ursprungligen. Efter reformationen gömdes statyn undan… sedan nån gång under slutet av förra århundradet, minns inte det exakta årtalet kanske 1597 eller däromkring lyckades den dåvarande prästen här i bygden få tag på statyn och bränna upp den. Han lät också gräva upp altaret och transportera bort den, men han upptäckte några veckor senare att den stod där i gläntan igen, några hade låtit hämta tillbaka stenen och trots hans enträgna förfrågningar så visste ingen någonting. De höll alla tyst.

- Verkligen bekymmersamt, sa herr Erici.

- När det gäller halmdockan så har den uppenbarligen fått ta madonnastatyns plats, sa Benedikt sedan.

Bianca hörde fotsteg igen, den här gången var det något målinriktat över stegen som raskt och kraftfullt tog sig allt närmare. Hon väntade inte utan for snabbt in i ett närbeläget becksvart skrymsle. Ljuden kom mycket riktigt in i gången där hon stått och sedan in i rummet där hon själv inte hade tillträde.

- Ursäkta mig, mina herrar, hörde hon mäster Gräpes grova stämma.

- Mäster Gräpe, sa slottsherren.

Det fanns något roat i slottsherrens röst varje gång han talade med Gräpe, hon hade nämnt det för sin make vid ett tillfälle när hon hjälpte honom av med stövlarna på kvällen.

- Det, Bianca, är samma sorts missriktad lustighet en del föräldrar kan finna i ett barn som tilltalar de vuxna på ett alldeles för lillgammalt sätt, utan den rätta vördnaden man ska ha för sina bättre och äldre.

Bianca hade ryckt till vid de orden, hon fick ofta höra att hon var för slapphänt mot deras barn, speciellt äldsta gossen. Hon såg efter tecken till att det var en pik menat åt henne, men hennes make såg bara fundersamt in i elden, han viftade lite på foten som för att påminna henne om stöveln och hon började dra i den igen. Stöveln tänkte som vanligt inte följa med henne utan tyckte att den satt bra där den satt, hon drog och slet med ilskna ryck, småpratade under tiden, så plötsligt hade hon stöveln i handen och satt på stengolvet, smällen gick genom hela henne kändes det som. Laurentius såg förvånat på henne med ett höjt ögonbryn, det glittrade till i hans små mörka ögon och hon var säker på att han skulle börja skratta, men det verkade som om hans huvud var för fullt av allvarsamma tankar. Glittret försvann och djupa betänksamma veck bildades i hans panna och runt hans mun. Hon reste sig upp och ordnade till kjolarna och tog sedan ett tag om nästa ben och började dra av den stöveln också. Laurentius skärrskådade fundersamt lågorna i brasan och sa, mer till sig själv än till henne:

- Det finns en fara i att låta en man som mäster Gräpe, som har en orimligt hög uppfattning om sig själv, tro att han är mer än han är.

Bianca återkom till nuet, hon smög försiktigt ut ur skrymslet och trippade närmare dörren för att tjuvlyssna. Mannens röst riktigt dröp av förakt:

- Jag hörde att Ylgarvs ärade själavårdare var här.

Bianca ryste till. Hon beslöt att återvända till sitt och makens rum, det kändes inte lika tryggt att stå där i gången och tjuvlyssna längre. Hon smög sig snabbt tillbaka längst den korta gången och ut i den större korridoren där fyra sovrum låg, två på var sida, korridoren slutade i en öppning som ledde till trappan i tornet, trappan ledde ned till slottssalen och upp till herrskapets kammare. I andra änden av korridoren, precis bredvid öppningen in till den mörka gång som ledde till det rum där karlarna just nu uppehöll sig, fanns en större trappa som gick ned till undervåningen. Det fanns också en förbommad dörr på andra sidan av trappan som ledde till en avstängd förfallen del av slottet.

Bianca hade vandrat runt en hel del på slottet, bara de delar som inte var förfallna givetvis, hon hade lagt märke till att vissa väggar hade ett visst utseende som bekräftade att slottet byggts ihop med berget. Hon stannade till och tryckte handen mot en vägg som uppenbarligen var en bergvägg, den såg nästan ut som vilken vägg som helst, slät och rak nog, men ändå på något sätt tyckte hon att den kändes alldeles för len mot handflatan, alldeles för levande. Som många gånger förr kände hon ett litet stick av panik i hjärttrakten när hon rörde vid bergväggen, som om tyngden av själva berget pressades ned över henne.

- En ganska obarmhärtig känsla, tycker Ni inte?

Bianca for runt, där i öppningen till torntrappan stod hon, slottsfrun, en av de äldre tjänstekvinnorna stod vakande precis bakom henne.

- Fru Eleonora, sa Bianca och neg djupt.

- Kom, håll mig sällskap en stund, om ni vill vara så snäll.

Hon väntade inte på svar utan vände sig om och gick in. Bianca följde efter.

- Jag håller er gärna sällskap en stund, jag har inte varit upp i tornet ännu, men sett mig omkring här i övrigt, ett verkligt imponerande byggnadsverk, det är svårt att avgöra dess ålder. Jag har faktiskt varit väldigt nyfiken på hur det ser ut uppe i tornet.

Slottsfrun stannade upp innan det första smala trappsteget och sa över axeln mot Bianca:

- Då passar det ju bra då.

Hon tog sedan första trappsteget med stor möda och stod där ett hjärtslag eller två innan hon med lika stor möda tog nästa. Detta skulle ta lång tid.

Bianca försökte ignorera otåligheten som ganska snart rev och slet i henne över att behöva ta sig fram i så sakta mak. Men samtidigt berördes hon över att se hur väldigt ansträngande trappstegen var för den så tunna figuren framför henne.

- Vore det inte lättare om ni slapp dessa trappor varje gång ni ska till och från er kammare? Det måste ju vara så bemödande att ta sig upp och ned för alla de här trappstegen? Vad mycket lättare om Er kammare låg på en mer lättillgänglig våning? Eller hur?

Det var tjänstekvinnan som svarade åt sin husmor.

- Frun är djupt fäst vid sitt tornrum och hon vill inte låta trollkonorna tvinga henne därifrån.

- Ett starkt och modigt sätt att se på saken, svarade Bianca, själv hade jag säkerligen gett upp för länge sedan och valt ett rum på bottenvåningen, skulle jag tro.

Hon kom att tänka på att det kanske inte var så bra att ställa frågor medan de gick i trappan, inte när varje steg var en sådan kamp för slottsfrun, så hon höll tyst. Under tiden poppade flera tankar upp i hennes hjärna och pockade på att bli uttalade. Det var som en klåda hon inte fick klia och hon pressade hårt samman sina läppar. Samtidigt lade hon märke till vilket smalt utrymme det var i torntrappan, väggarna var tryckande nära och det kändes nästan som om hon var fångad där.

Väl uppe i kammaren drog hon en djup lättad suck och så såg hon sig storögt omkring.

- Jag förstår så väl att ni trivs här, fru Eleonora, ett så vackert rum!

Det fanns ett stort blyglasfönster med ett brett fönsterbräde inunder som var klädd med stoppat tyg och tjänade som en sorts bänk. En stor eldstad som nästan tog upp en hel vägg sprakade hemtrevligt, tjocka mattor täckte golvet och det fanns vackra möbler och bonader och små pinaler här och där som talade om ett vidsträckt resande och där väggarna inte täcktes av bonader och enstaka ovanliga djurfällar fanns det ett och annat draperi av tung sammet.

Bianca antog att hon måste sett ganska imponerad ut, för slottsfrun gjorde en gest runt omkring sig och sa med sin väldigt svaga stämma:

- Innan den här prövningen rörde vi på oss en hel del över gränserna… ganska besvärligt med alla dåliga resvägar... och pass och tullar.

Efter att ha tagit sig upp för torntrappan behövde slottsfrun tjänstekvinnans stödjande arm för att ta sig fram till den ena pälsklädda stolen framför den sprakande brasan. Hon andades fram ett matt:

- Slå er ned här bredvid.

Bianca lydde.

Slottsfrun fortsatte samtalet:

- Men när man efteråt tänker tillbaka och ser de små minnessakerna man plockat med sig under resans gång… så var det värt det.

Bianca nickade tveksamt. Hon hade själv en del erfarenheter av att vara på resande fot.

- Själv har jag endast rört mig innanför rikets gränser, men tycker om jag ska vara helt och hållet ärlig att det varit mer än nog. Jag får alltid åtfölja Laurentius på hans resor förstår ni, min närvaro har blivit honom så omistlig att han upplever det som totalt omöjligt att företa sig en resa på egen hand.

- Ett tecken på en trogen och tillgiven make, log slottsfrun.

- Jo det så klart, men att företa sig en längre resa är ingen lätt sak, som Ni själv påpekade. Hur många gånger jag måst stiga ur en vagn och vada genom lervällingar eller på andra sätt oframkomliga vägar går inte att räkna, eller sträckor där det helt enkelt inte går att ta sig fram i en vagn utan man måste kliva upp på en hästrygg, sa hon och ryste till.

- Vintertid däremot, då är det utan tvivel lättast att resa, eller hur? Hade alla resor varit på vintern så hade jag inte klagat, det måste jag säga. Man kan sitta i en släde och snabbt glida fram över snön till ljudet av bjällrorna. Men även då så måste man ju stå ut med att övernatta på dessa usla gästgiverier där de ibland bara lägger ut halm på golvet att sova på och maten ofta är starkt kryddad för att dölja att den är otjänlig.

- Det är inte lätt, som sagt, men jag kan trots allt tänka mig att det måste vara lättare för en biskop och hans hustru att resa... än för många andra, inte lika viktigt med respass eller introduktionsbrev.

Bianca nickade fundersamt:

- Det kan nog stämma, jag kan inte påminna mig om att det är någon som någonsin har frågat om vårt respass när vi varit ute och rest eller ordnat med nya dragare till vagnen. Det har ni rätt i.

Det fanns ett trött men varmt leende över slottsfruns bleka ansikte, Bianca kände ett stick av avund när hon beskådade den vita huden och insåg ögonblicket efter med en viss vämjelse att hon avundades en döende kvinna hennes blekhet, hon gav sig själv en mental uppsträckning.

- Jag kan föreställa mig att om jag vore i rådets position så skulle av ganska självklara skäl en viss bekymran uppstå, sa slottsfrun.

Bianca återkom till nuet, hon gav slottsfrun ett frågande leende.

- Den vanliga förklaringen till varför någon är döende är ju självklart att de råkat ut för en sjukdom… snarare än att någon har kastat trolldom på dem…

Bianca nickade försiktigt och upplevde det som om hon stod på väldigt osäker mark helt plötsligt. Hon körde in naglarna på vänsterhanden in i handflatan, ett sätt att påminna sig själv om att inte säga för mycket, att vakta på orden. Något som helt enkelt var väldigt, väldigt svårt för henne. Slottsfrun log sig milda sorgsna leende mot henne.

- Det enda jag kan säga er, fru Bianca, är att jag känner ondskan bakom detta, som varje offer för trolldom gör.

Bianca sade ingenting, men gav ifrån sig en knappt märkbar nickning.

Tjänarinnan ställde fram två bägare med honungsmjöd vid ett litet bord som stod mellan de två pälsklädda stolarna.

- Det är svårt att förklara hur det känns... hur varje beståndsdel av mig skriker som efter luft och sakta tynar bort. Jag ber att ni, min kära fru Bianca, aldrig behöver uppleva det samma.

Bianca tog tacksamt bägaren närmast och drack en stor klunk, de skrämmande orden fick henne att känna sig frusen helt plötsligt. Tjänarinnan rörde om i elden och lade på några fler vedpinnar och lämnade sedan kvickt rummet. Bianca ställde bägaren på bordet bredvid sig och lutade sig sedan framåt i stolen och sträckte sina händer mot elden. Hon var tacksam för pälsplädarna som stolarna var insvepta i.

- Jag har all tilltro till rådets kunnande i frågor som dessa, om de anklagade har sysslat med trolldom så kommer trolldomskommisionen att avslöja det.

- Ni har säkert rätt, jag hade dock känt mig tryggare om jag visste vad de tänkte och tyckte i saken.

Minnet av hur hon stått och tjuvlyssnat ute i den mörka gången dansade runt i Biancas huvud, hon viftade bort minnet genom att sträcka sig efter bägaren och ta ännu en klunk av drycken.

- Det enda vi kan göra är att vänta tills förhören börjar, sa hon sedan.

- Är det?

Den tunna stämman lät lite road tyckte hon, Bianca kände hur maggropen drogs samman till en hård klump. Visste hon? Nej, sade hon sig, hur skulle någon kunna veta? Hennes kinder blev trots det en nyans rödare.

De färglösa läpparna i slottsfruns ansikte bildade ännu en gång ett av sina trötta vänliga leenden och hon sa :

- När jag själv var kvickare i benen stod jag ofta utanför ett och annat rum och tjuvlyssnade till allvarliga samtal. Vad annars kan vi kvinnor göra när vi är utestängda från allting som de anser att vi måste beskyddas ifrån?

Bianca stirrade mot henne med rädda ljusgröna ögon, osäker på hur hon skulle reagera, vågade hon erkänna att hon stått och tjuvlyssnat? Skulle hon låssas som om hon inte förstod vad den unga kvinnan pratade om? Men då kunde slottsfrun å andra sidan ta illa upp… Hon fick en sur smak i munnen när hon tänkte på hur förödmjukande det vore erkänna att hon stått och tjuvlyssnat på sin make och de andra kommissionsmedlemmarna… Men å andra sidan hade slottsfrun erkänt att hon själv brukade göra samma sak…

En tunn darrande hand sträcktes fram och kramade svagt om hennes egen, hon såg ned på deras händer, slottsfruns svala och tunna hand där ådrorna syntes blåa genom det vita nästan genomskinliga skinnet och hennes egen betydligt rundare. En hand som kanske var mjuk och slät som en fin frus händer men hade samma skinnton som en solbränd lantbruksarbetare, trots att hon alltid bar handskar när hon var ute. Bianca försökte skamset vifta bort denna självupptagna och något bittra iakttagelse och tvingade sig istället att svara, orden kom närmast ut som ett mummel:

- Hur kan man vara till stöd och hjälp om man inte vet vad som pågår?

- Precis, svarade slottsfrun milt.

Hon släppte taget om Biancas hand och sa:

- Så hur resonerar medlemmarna av kommissionen?

- De fick besök av byprästen i dag, han berättade om en gammal ceremoni som nog är opassande och ogudaktig nog, men låter harmlös i jämförelse med det som herr Gräpe påstår att de sysslade med.

- Vad för sorts ceremoni?

Bianca mötte blicken i de stora oroliga blekblå ögonen.

- Någon dans till jungfru Marias ära.

En förvirrad rynka dök upp mellan de ljusa fintvälvda ögonbrynen.

Bianca sträckte lite på sig, trots att hon kände sig skamsen över att hennes tjuvlyssnande natur blivit avslöjad, så återfick hon nu lite av sitt självförtroende.

- Det är givetvis för tidigt att kunna dra några slutsatser ännu, kommissionen måste förhöra fångarna och jag kan tänka mig att knektarna som var med vid gripandet kan kasta mer ljus på vad som verkligen utspelade sig i gläntan. Det är inte första gången min käre make sitter med i en kommission av detta slag, sanningen kommer att…

- Så enligt den här prästen återkom inte herr Gräpe med de skyldiga?

Bianca skakade på huvudet:

- Han uttryckte en viss misstanke rörande den gamla kvinnan, men flickebarnen var enligt honom helt oskyldiga.

- Enligt mäster Gräpe…

Slottsfrun avbröt sig när hon såg den ofrivilliga grimasen Bianca gjorde.

- Har ni någonting emot mäster Gräpe, Fru Bianca?

Bianca bet sig osäkert i underläppen, hon kände att hon inte längre stod på osäker mark, utan hade börjat sugas ned i gyttjan.

- En och annan i kommissionen har uttryckt en viss bekymran över mäster Gräpes egentliga motiv, att han möjligen i sin jakt på berömmelse inte viker för risken att sända oskyldiga inför skarprättaren. Han har uppvisat en viss… en viss oroväckande tendens att…

- Det kan jag inte tro om en så modig och rättrådig man som mäster Gräpe, svarade slottsfrun förfärat.

Bianca tyckte att slottsfrun såg ut som ett storögt barn i den stunden, det var möjligen på grund av ögonen som nästan såg oproportionerligt stora ut i det avmagrade lilla ansiktet. Den unga kvinnan blev tyst och stirrade in bland lågorna i brasan, Bianca tyckte sig fånga upp en rad olika känslor som seglade förbi över hennes ansikte. Betänksamhet, ängslan, fruktan. Så efter en lång stund slet slottsfrun bort blicken från elden, svalde häftigt och sa tunt:

- Tanken på att fångarna skulle kunna vara oskyldiga skrämmer mig, jag är säker på att dessa som höjt sina röster i tvivel rörande mäster Gräpe har fel, men trots det...

- Kära fru Eleonora, en trolldomskommission låter sig inte stressas. Hur skulle det se ut ifall man inte tog sig tiden att se till så det verkligen är trollpackor man fångat in eller inte?

Slottsfrun nickade lättat åt detta, hon gav Bianca ett av sina trötta men ändå milda leenden.

- Fru Bianca har självklart rätt. Säg mig, har ni själv tagit er en titt på fångarna ännu?


Ada mindes inte när hon krupit in i hörnet, men hon hade funnit den och gjort den till sin och hon vägrade bestämt att flytta på sig. På något plan hoppades hon att hon skulle vara säker där, som om skuggorna skulle kunna öppna upp sitt trygga mörker och gömma undan henne. Hon hade ingen uppfattning om hur länge sedan det var hon och de andra kastats in i hålan. För det var en håla, jordgolv, skrovliga bergväggar och så lågt i tak att man fick böja ordentligt på ryggen, så det mest bekväma var att sitta ned. Det var en sådan plats där man snabbt förlorade allt grepp om tid, allt som existerade var mörker och gråt och ångest. Ingången var en liten trång dörr med en lucka i så de där ute kunde kika in och många gånger hade luckan öppnas och ett par ögon kikat in på dem. Hur mycket det nu gick att se i mörkret. Det var trångt dessutom, alldeles för trångt. Hålan hade egentligen varit för liten för tre personer och de hade alla sju kastats in i det lilla utrymmet. Ada tyckte att hon hade svårt att andas med denna vägg av kroppar som trycktes emot henne, en levande vägg av gråt och desperata böner. Hennes ögon hade vant sig så pass att hon kunde urskilja de mörkgråa figurerna i mörkret, hon hade uppfattat att gamla My låg stilla på golvet invid ena väggen, var hon död? Sedan identifierade hon den mörka skugga som fått den minst eftertraktade platsen, nämligen precis vid dörren. Det var en bulsig figur som ena stunden vaggade fram och tillbaka med armarna omkring sig, i nästa stund sträckte hon på ryggen och böjde huvudet bakåt en aning och brölade snyftande. Lotta, det där brölandet kunde inte komma från någon annan. Någon började rycka i den stillaliggande figuren invid väggen. En panikslagen stämma darrade fram:

- My, snälla vakna! Ni måste säga till knektarna att vi inte är trollpackor, Gamla My! Rösten var Bedas.

Ada anade att det inte skulle bli så lätt.

 
ANNONS
 
modernatur

modernatur

29 maj 2013 20:01

Så spännande! Skynda på med resten.
Kram
Mamma

http://modernatur.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Monica - 29 juli 2015 15:25

 Gått några månader nu sedan jag skrev någonting här på bloggen. Hela våren och större delen av sommaren har kommit och gått. Nu var väl både mars och arpil ganska händelselösa, inget som fastnade i minnet i alla fall. Det är två månader som brukar v...

Av Monica - 9 mars 2015 15:58


    Verkligen soligt i dag, härligt vårväder. Började dagen med att åka in till tandläkaren för att laga en tand, mindre roligt, men nu är tanden lagad och den otäcka upplevelsen med sprutor och borrar är över. Men det är intressant det där at...

Av Monica - 8 mars 2015 09:51

  Äntligen mars! Varit en ganska solig mild månad hittills, fast det är ju bara början på månaden ännu, resten kan bli kall och jävlig om man har otur. Fast jag tror inte det, jag misstänker att vi kommer få en ganska solig och skön vår i år.   ...

Av Monica - 27 februari 2015 17:30

  Det har inte direkt blivit ett inlägg i veckan som jag planerade, utan snarare så har väl större delen av både januari och februari gått utan att jag kikat in här. Eller nej, det stämmer inte riktigt, jag har gjort ett och annat försök att skriva...

Av Monica - 6 januari 2015 14:40


  Min dygnsrytm har ju gått helt åt pipan nu under julledigheterna. Det går verkligen så snabbt. Sov till över 10 i dag. Men men, det är bara att bita ihop och försöka stiga upp lite tidigare i morgon. Försöka somna inom vettig tid också kanske. ...

Presentation

Omröstning

Vilken årstid gillar ni bäst?
 Vår
 Sommar
 Höst
 Vinter
 Alla årstider har sin charm

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Katt-drottningen med Blogkeen
Följ Katt-drottningen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se